Lukács!

Jag utlovade innan en post om George Lukács, denne märklige och fantastiske marxist. Förutom att ha levt ett halvt otroligt liv, från att ha varit leninismens filosof och urarta till att ha blivit ren och skär stalinist, till att återfå sitt revolutionära arv någonstans i Sovjets fängelser - inspärrad som dissident i greve Draculas slott - är Lukács en politisk gigant.

Det är tredje gången nu som jag läser Historia och Klassmedvetande, och varje gång har den någonting nytt att berätta och utveckla. En viss konflikt med Lenin kan skönjas i den när han - fullt riktigt - avfärdar den naiva empirismen, och de sätt han utvecklar och bygger upp Marx på är kanske oväntat eller till och med opassande. Men det blir aldrig dåligt, tvärtom blir crescendot av briljans bara starkare när de intellektuella vågorna slår i denna sällsamma utveckling av hegelianism och historiematerialism.

Jag tänker återkomma längre fram med en mer utförlig post om Lukács, men för närvarande räcker det med att citera ett längre stycke. Helt enkelt för att det bör läsas, för att det är nyttigt för den svenska vänstern att förstå. Speciellt den partiorganiserade:

Rosa Luxemburg insåg tidigt, att organisationen långt snarare är en konsekvens av den revolutionära processen, än en förutsättning för den, liksom proletariatet endast i och genom processen kan konstituteras till klass. I denna process, som partiet varken kan framkalla eller undvika, tilldeles det därför den framträdande rollen som bärare av proletariatets klassmedvetande, dvs medvetandet om dess historiska uppgift. Medan det skenbart och för den ytliga iaktagelsen mera aktiva och i varje fall mera 'realistiska' betraktelsesätt, som övervägande eller uteslutande tilldelar partiet organisatoriska uppgifter, drivs till en hållningslös, fatalistisk ståndpunkt beträffande revolutionens faktum, blir däremot Rosa Luxemburgs uppfattning en källa till sann revolutionär aktivitet. Om det faller på partiets lott att se till att 'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'. då förvandlar partiet sin imperativa karaktär till verklig aktivitet under revolutionens kritiska ögonblick genom att låta sin inneboende sanning genomsyra den spontana massrörelsen, genom att höja den över den ekonomiska nödvändigheten av dess uppkomst till den medvetna handlingens frihet. Och denna förändring från krav till verklighet blir en hävstång för proletariatets sant klassmässiga och sant revolutionära organisation. Kunskapen blir till handling, teorin till paroll, och massan som handlar enligt parollerna växer sig allt starkare, allt mer medveten och beslutsam i den organiserade förtruppens led.

Flämt! (f.ö. min fetstil)