Flamman räcker inte till mot medialiseringen.

Det viktigaste hela den breda vänstern i Sverige, från AFA till SAP, har framför sig är mediasituationen. Jag har svårt att tänka mig organisatoriska och strategiska problem som har en större vikt än vår katastrofala mediasituation.

Några har skrivit av och till i mitt konstanta kampanjande för att flytta oss själva till vänster och framåt mot en revolutionär politik och organisation att vi kommer bli övergivna av arbetarklassen, att den aldrig kan mobiliseras för ditten eller datten. Förutom att vara en väldigt problematisk syn på arbetarklassen som en legalistisk och skötsam grupp så förvirrar man päron med äpplen.

Vänsterpartiet och andra organisationer på vänsterflygeln kommer aldrig bli uppskattade av vissa grupper i samhället, specifikt av borgarklassen och dess auxiljärer. Vänsterpartiet Skånes ordförande sa någonting mycket rimligt (jag parafraserar): att media börjar hata oss igen är ett tecken på att vi gör någonting rätt. När V kollaborerade som värst med sosseriet och när vi var som mest höger älskade media oss förstås.

Och även om vår reformistiska politik på något otroligt sätt skulle utmynna i en kritisk situation i klasskampen så skulle vi få hela den samlade borgarklassen emot oss. De skulle blästra oss offentligt, och vi skulle vara helt oförberedda mot den reaktionen. Även om vi hade världens bästa mediastrategi och lyckades spela dem som en lyra så skulle det inte betyda någonting i slutändan. Även om folk älskar oss i kommunfullmäktige, eller om vi ses som ansvarsfulla landstingspolitiker så är inte det intressant alls. Det kommer inte gagna oss överhuvudtaget när vi väl uppnår en situation där klasskampen stiger och vi är på offensiven. Arbetarklassens avsky mot exempelvis upplopp, förvirrandet av autonoma med nazister (extremerna möts-teorin) och att de inte söker sig vänsterut är huvudsakligen skapelser av media, samt sveket från arbetarrörelsens partier och deras bristande solidaritet med kamrater i rörelsen och avsaknad av radikal politik i de egna leden.

Inte för att jag menar att det är meningslöst att ha en mediastrategi, eller att jag menar att vi ska skita i landstingen eller någonting (däremot är ansvarsfullhet som begrepp sjukt ideologiskt och reaktionärt). Vad jag menar är att vi måste bygga upp media och press. Bloggar är bra, hemsidor är bra, tidningar är bättre. Kanske måste vi också hitta nya saker vi kan göra rent medialt, men vi måste skapa massmedia för arbetarklassen. Utan det tror jag att vi är körda.

Flamman är en okay tidning, som tyvärr har helt absurda reaktioner på exempelvis G8-mötet och liknande situationer. Arbetaren är också rätt bra, men har samma problem. Dock är de veckotidningar, och har en högst marginell utgåva. Vänsterpartiet kan inte skapa en egen dagstidning, kanske är det inte heller intressant att göra. Det är ett strategiskt problem, och därför en strategisk möjlighet, att bygga media för hela den breda vänstern.

I vitögat

Vi har ett par saker att lära oss av det som skedde den 18:e september, ett år efter högerns valvinst. Nog är det så att alla avskyr borgarna, och att vår sida leder. Men vi måste se ett par saker klart och tydligt. Det första är septemberalliansens misslyckande. Från att ha försökt samla in 30.000 kr. och ha 100.000 demonstranter på gatorna så har man bara fått ihopa några hundra kronor och några tusen demonstranter. Dock så är det så att man har fått publicitet och att det ändå gick rätt hyggligt i Stockholm. Göteborg däremot var ett misslyckande så vitt jag förstod, och i Malmö - landets tredje största stad - hölls en av årets mest pinsamma manifestationer med ett trettio-tal medlemmar från Ung Vänster och SSU. Det var fan skamligt.
Det andra vi måste lära oss är att vi inte kan lita på socialdemokratin för fem öre. Morgan Johansson må vara en vänstersosse, men kolla in det här:

Socialdemokraterna har misslyckats med sin skolpolitik, säger Morgan Johansson, som var folkhälsominister i den socialdemokratiska förra regeringen. Han anser att kravet att alla som går gymnasiet ska få högskolebehörighet, slog fel.

I samma gamla typiska högeranda som alltid så inser man att systemet är fel, och sedan gör man lite mer fel i hoppet om att det ska bli rätt.

Vad är det då vi måste göra? Ja, för det första måste vi ha en lång och utvecklande diskussion om det i vänstern. I våra organisationer och över dem. Men vi kommer aldrig få till någonting vettigt om vi, a) hänger fast vid socialdemokratins kjolstyg och b) har så svaga organisationer som vi har. 18-septembermisslyckandet - för det är vad det var - borde få oss att inse behovet av starka nationella (och internationella) organisationer, och Morgan Johanssons idiotiska utspel borde få oss att inse att vi bör ställa oss mer antagonistiskt gentemot sosseriet än vad vi är. Dags att solidarisera oss vänsterut, och dags att skärpa klasskampen.

Borgerlighetens politiska förfall

Det som är så otroligt såhär när vi närmar oss ett år efter valet är hur annorlunda situationen är idag. Speciellt när det gäller de borgerliga partiernas interna bild utåt.

Då var de eniga. Då var de ljusblå. Då var de nya.

Men vad har hänt nu?

Moderaterna har lyckats med konststycket att helt kasta sin image över ända. Att de är ett överklassparti förstår alla. Men vad görs egentligen för att rädda dem från katastrofen? Fredrik Reinfeldt gömmer sig i sitt kuckilurande med sura vårdtanter, George Bush och privata audienser med Svenskt Näringsliv. Statsministern är helt osynlig. Som kaptenen som gömmer sig i sitt arbetsrum, bestämd över att gå ner med skeppet men inte villig att göra något för att styra undan problemen. En grå eminens kan knappast vara statsminister, Fredrik. Lär dig det.

Glädjande nog har inte Svarta Gänget helt släppt fram de nyliberala tokarna. Fortfarande står A. Borg och framförallt Littorin som väktare vid privatiseringarnas port. Inte för fort, inte för fort manar de. På andra sidan rasar varierande kapitalister och disponenter mot det som skulle vara deras parti. Varför de inte bara sabbar allt måste väl nästan ha att göra med hur totalt uppenbart det skulle bli med Moderaternas klasspolitik då. M skulle sjunka i botten.

Kristdemokraterna tar första pris från Vänsterpartiet i SM i långdistanssplittring. Sekteristerna begår politiskt självmord, drivna till det av den lugnare falangen. Valet för dem är antingen att splittra eller föra en tynande existens som extremreligiositetens yttersta spjutbärare. Annars försöker kd mest profilera sig som ett borgerligt parti som är lite sådär tillräckligt kristet, men inte så mycket egentligen. Det enda de försöker erbjuda folk som inte är med i Pingstkyrkan är bensin. Fast då uppenbarar sig hur pass Alliansen krackelerar när C och M säger tvärt nej.

Det vi måste förstå är att det är jättesvårt att organisera koalitioner. Vänstern har en lång historia av just detta. Det fungerar jättebra när man kämpar (nå, ibland iaf) och mindre bra när bytet ska delas upp. Eftersom man saknar en central instans med tillräcklig pondus och prestige kan sprickor lätt dyka upp. Speciellt när skutan börjar sjunka och alla försöker hugga till sig en del för att överleva. Därav alla utfall på ledarplats, i distrikt och upp till regeringsplats. Fångens
Dilemma-modellen kan utan vidare appliceras på alliansen.

Nu lämnar vi dock M och Kd och låter dem falla i bitar ifred när de möter motsättningar de inte kan ta sig ur i första taget. C och Fp gör intressantare och mer problematiska manövrar. Fp går i bräschen för kanske det största hotet: att göra det legitimt med rasistisk populism. Liberalismen har så lite att erbjuda att populism och rasism, så effektiva medel att bryta arbetarklassens enighet, kommer dyka upp gång efter annan. Fp öppnar dörren för Sverigedemokraterna och en utveckling lik den i resten av Sverige. Det mest glädjande med den utvecklingen är Fp:s patetiska siffror.

C har inte riktigt utvecklat de interna problem som jag är säker på jäser i partiet. Hur kan det gamla gardet som gillar bönder, lokal demokrati och lite tillräckligt med bidrag digga nyliberaler från huvudstaden? Några tecken på splittringen har dykt upp, men vi har nog mer att vänta efterhand. Förmodligen är dock C Svenskt Näringslivs nya favoritparti, bortsett från Carlgrens idéer om bensinskatt.

Jag är faktiskt förvånad, och glad över att jag inte kan se en direkt väg ut från någon av de borgerliga partierna eller Alliansen som helhet inom en kortare tid. Men vi har inte vunnit ännu, långt ifrån. Det största hotet är dock inte borgarna just nu, de är så pass tillbakaslagna och misstänkliggjorda. Det största problemet är Socialdemokraterna. Jag kan inte hjälpa annat än att bli nervös varje gång Mona öppnar munnen. Uppenbarligen funkar det som populism, men S har ju visat gång efter annan hur ovilliga de är att göra något annorlunda än borgerligheten. Konsekvenserna på lång sikt är katastrofala, och på kort sikt kan man säga att det kommer krävas mer än att låtsas vara öppna och folkliga. Jag väntar på ett konkret förslag för att se om något gott kommer ur ett halvliberalt parti som S.

Som en fotnot kan jag nämna att Mp utvecklar sig mer och mer som ett problem också. De är och förblir borgare, och de är och förblir konkurrenter om väljare och stöd för V. Till skillnad från S där man i alla fall kan hysa lite hopp, hur patetiskt det än är, så är Mp ett borgerligt parti.

Nej, vad ska borgarna göra nu? Labour från England lär oss att man kan inte vara new new någonting. Men vi har inte vunnit än som sagt. När vi sätter här om ett år, helst ett och ett halvt då kan vi kanske säga någonting om valet. Men än finns det tid för comebacks, och i dagens mediaherravälde glöms saker väldigt snabbt.

Vart vandrar vänstern?

Nu börjar det vända. Många av mina vänner och andra man talat med har varit oroliga över Vänsterpartiets dåliga siffror. Själv anade jag lite granna att det skulle börja vända. Hypen över sossarna är fortfarande stark och Mona Sahlin får oerhört mycket mediatid. Men det kan inte vara i all evighet.

Vänsterpartiet har gjort dåligt ifrån sig av en mängd skäl som alla skulle släppa när glömskan sätter in. Splittringarna från partihögern, mediadrevet och osynliggörandet var temporära saker. Inte att det inte kan hända igen. Men snarare att de bara levde ett tag, och de som trodde att de var någonting annat än medias glädjeskutt över "splittringarna" är nu utdöende.

Nej, det finns andra, mer reella problem. Den främsta är sossigheten inom partiet och närliggande förbund. Paralellerna till reformisterna tidigt 1900-tal är klara. Man talar om stabilitet, fred, att revolutionärerna är barbarer och hetsiga. Man är paralyserande rädd för att göra någonting provocerande. Man ska helt enkelt vara en god proletär som gör som man borde. Demonstrera gärna, men bara där man får.

Med det sagt vill jag inte säga att vi ska tillbaka till tidigt 1900-tal. Ett enkelt upprepande av receptet från 1917 är inte nog - och inte heller skulle någon från den tiden råda oss till det. Men vi måste ta itu med vår syn på staten och nationen. Vi måste inse att upproren i Rosengård är fullkomligt legitima, vi måste sluta spela med i kören av fördömande röster på ledarplats när polisen slår ner aktivister och några försvarar sig. Vi måste sluta splittra vänstern med att tala om goda och onda demonstranter.

Med det sagt så måste vi för det första ha en klarare bild av vart vi vill gå, en teoretisk förståelse som kan ge grund till en strategi. Vi måste förklara vad vi menar med "grundläggande samhälleliga omvälvningar" och sluta mumla i skägget. Efter det kan vi lista ut vilka metoder, allianser, etc. som vi kan använda oss av.

Vänsterpartiet är ett marginaliserat parti och kommer så förbli om det inte aktivt deltar i djärva massaktioner, om inte arbetarklassen har förtroende för dem. Att agera som Socialdemokratins vänsterflygel kan väl vara okay, men mellan det alternativet och tesen socialfascismen finns det en bättre plats. Vi måste agera självständigt. Titta på vad som hänt i Göteborg. Att bryta samarbetet med Mp och S var exemplariskt gjort.

Man måste också ta itu med snacket om att angiva eller agera mot militanta aktioner och de som håller i dem. Man förråder inte kamrater, så enkelt är det. Det lilla man tror sig vinna igenom det förlorar vi när media blåser upp idén om att det finns goda och onda aktivister. Med det kommer också förståelsen att även om det är bra att hålla i en banderoll, att slå på grytlock eller dela flygblad så är det inte de enda kampmetoderna som existerar. Och att om det är alright att man gör aktivt motstånd i Sydamerika, att man kämpar i Kurdistan eller i Frankrike då är det också alright här.

Jag menar givetvis inte att vi ska sluta med att dela flygblad eller affischera och istället bara bomba polisstationer. Inte heller menar jag att vi ska klä om till Black Bloc en masse. Minst av allt menar jag att vi ska sätta oss på tvären bara för att. Men, vi avväpnar den radikalism som existerar och handikappar oss själva igenom att tilldela legalismen en form som är annat än strategisk. Tidningarna kommer aldrig att gilla oss, så enkelt är det. Vi måste bygga vår egen media, och det är den uppgiften som vi borde ägna mest tid åt. Det kommer löna sig i längden.

Jag ska sluta gnälla i och med de många positiva överraskningar jag har fått. Lars Ohly, Josefin Brink, Kalle Larsson, Rossana Dinamarca är alla högst kompetenta och duktiga partimedlemmar och parlamentariker. En levande idédebatt existerar, arbete pågår överallt i Sverige. Den nya linjen som ett folkligt parti med subjektet "vi", bredsidorna som ges i alla instanser av vårt arbete och den oerhört progressiva utveckling vi ser exempelvis i Stockholm där VSF har en mycket framträdande roll är jättelika steg framåt.

Revolutionär taktik

Under senare tid har jag funderat mycket kring taktik och tankarna rör sig kring ett par olika saker. En av dem är uppställandet av paroller och utvecklingen i kampanjer. Politiskt arbete handlar ofta om att bygga opinion och försöka svänga folk mer åt vänster i allmänhet. Den leninistiska partilinjen är ju generellt att bygga upp stöd och förtroende för partiet igenom dagspolitiska krav, även om sådana inte alltid skulle vara möjliga. Detta exempelvis för att tvinga andra organisationer att avslöja sig för vad de är, såsom den gamla enhetsfronstaktiken gentemot socialdemokratin där man ställde krav som reformisterna inte kunde gå med på utan att bryta mot klassamarbetet. Den gamla anekdoten med Lenin och tévattnet är en annan.

Till skillnad från detta kan vi då tänka oss Luxemburg som lägger stor vikt vid det ständiga inpräntandet av den revolutionära nödvändigheten och det långsiktiga målet, socialismen. Mellan dessa två linjer finns det en motsättning, i alla fall generellt. Den här posten är en diskussion om revolution och reformism som också berör militanta undersökningar som kampmetod, som efterlyst av en kamrat på den här bloggen, samt Vänsterpartiets + medföljande organisationers problematiska ställning i frågan om taktik och organisation.

Revolution

Vi har väl alla träffat dem - tokarna. Kalla dem för SP, KP, Perus Kommunistiska Parti eller någonting annat. Vi får sektiga flygblad av dem som handlar om varför de har rätt och alla andra har fel, och börjar sedan gorma om revolution. Den leninistiska linjen är ett försök att överbrygga den här tokfaktorn och skapa masspartier med bas i arbetarklassen som kan agera som ett avantgarde och driva fram och sedan utkämpa revolutioner. Kräv bröd och fred tillräckligt hårt och arbetarklassen kommer sluta upp när man bevisat sig.

Problemet är att det finns en övergång mellan det man talar om till massorna och det man själv snackar om. Å ena sidan revolution internt, å andra sidan reformism utåt. Övergången för rekryter kan vara svår och förvirrande. Än värre är det som har hänt i Sverige, och som man kanske kan spåra tillbaka till den eurokommunistiska strömningen i allmänhet. Om man har dagspolitiska paroller och vill agera som enad trupp måste man inpränta parollernas vikt i medlemsbasen. I ett parti eller organisation som saknar organiserad studieverksamhet kan lätt parollerna bli den politiska verkligheten och utvecklingen i nyrekrytering och politisk linje utmynnar i reformism.

Men finns det då något sätt att klara sig undan att antingen bli en ultravänsteristisk tok eller sosse? Eventuellt. Kanske finns det taktiker som har en större tendens att väcka klassmedvetande.

(PS: Jag har ingenting egentligen emot KP eller SP, så ta inte illa upp om ni råkar vara medlemmar där, de tjänar endast som förklarande exempel.)

Revolutionär taktik

Det finns ingen klar färdkarta till revolutionen. Men vi har lärt oss ett och annat efter den långa tid som vi har varit involverad i den organiserade kampen gentemot kapitalet. En av de saker vi förhoppningsvis har förstått är att kunna plocka åt oss olika taktiker från olika strömningar och anpassa dem efter vår konkreta analys. Det är styrkan av det revolutionära partiet: dess utomparlamentariska och parlamentariska ben bildar tillsammans en aktionsenhet som överträffar alla andra organisationsprinciper i dess bredd och mångfald i taktik och strategi.

För att stjäla lite då, Militanta Undersökningar beskrivs på ett ypperligt sätt här av bloggaren Guldfiske. Som ni kanske snabbt förstår tillhör inte metoden direkt den kanske typiska leninistiska, centristsocialistiska linjen (gentemot ultravänsterister och socialdemokrater på de ideologiska flankerna) utan den italienska autonoma marxismen.

Jag ämnar återvända till militanta undersökningar senare, men de är väl värda att tänka på som ett sätt att uppmana det politiska subjektet och följa det i sin förståelse och förhoppningsvis handling i sin politiska situation. Det vill säga: det uppmanar subjektet till aktivt motstånd vilket inte passiverar som dagspolitiska paroller kan göra, eller verkar helt skogstokigt i dess vilda skriande efter revolution. Det har sina brister, självklart, men alla som inbillar sig att politisk verksamhet inte tar tid och att man inte måste spendera åtskilliga månader och år för att bygga bara en bra grund att stå på i ett område, arbetsplats eller skola är hopplöst naiv.

Är det då en Luxemburgistisk dröm? Att mana till strid för det långsiktiga målet, att få massorna att röra sig själva och kasta sig in i masskampen? Kanske. Förhoppningsvis kan det spridas som kampmetod. Just nu är vår arsenal hopplöst tom. Varje vapen mot borgerligheten förtjänas att testas.

Reformism

Vad är reformism, egentligen? Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna återigen. För många är reformism ett skällsord, för de flesta är det nästan självklart. Reformer är värdefulla, att förneka framstegen som gjorts sedan arbetarklassens organisationer steg in på den politiska arenan är omöjligt.

Men reformismen är bara en del av det politiska arbetet. En del som tyvärr tar över mer och mer. Utan trycket från en massrörelse är reformer som verkligen hotar eller förändrar systemet omöjliga. Inte heller kan vi uppnå någonting reellt utan praktiker som utgår från de politiska subjekt som berörs. Ingen jämställdhet utan kvinnors handling, ingen socialism utan arbetarklassens aktiva och ledande roll.

I dessa dagar av sossefiering är det inte märkligt att delar av vänstern i Sverige ser tillbaka på forna tiders socialdemokrati som någon form av hjältar. Det bör kommas ihåg att SAP förföljde och jagade kommunister, syndikalister och andra som inte ville hålla käften, rätta sig i leden eller bekämpa kapitalistklassen. Deras fifflande, deras svågerpolitik, deras svek gång efter annan, deras folkhem med dess inkluderande och dess exkluderande och dess klassförräderi. Nej, för fan kamrater. Om vi är Luxemburgister eller Leninister i den politiska taktikens mening är ointressant - om så vi höjer våra ögon mot det fjärran målet och den hårda striden där, eller om vi med praktiskt blick ser tidens tand och kampen som rasar runtomkring oss kvittar vilket. Låt oss för oss själva erkänna vårt mål. Låt oss sedan formulera en strategi och en taktik därefter. Vi har allt vi behöver, bara vi vågar använda det.