I vitögat
Vi har ett par saker att lära oss av det som skedde den 18:e september, ett år efter högerns valvinst. Nog är det så att alla avskyr borgarna, och att vår sida leder. Men vi måste se ett par saker klart och tydligt. Det första är septemberalliansens misslyckande. Från att ha försökt samla in 30.000 kr. och ha 100.000 demonstranter på gatorna så har man bara fått ihopa några hundra kronor och några tusen demonstranter. Dock så är det så att man har fått publicitet och att det ändå gick rätt hyggligt i Stockholm. Göteborg däremot var ett misslyckande så vitt jag förstod, och i Malmö - landets tredje största stad - hölls en av årets mest pinsamma manifestationer med ett trettio-tal medlemmar från Ung Vänster och SSU. Det var fan skamligt.
Det andra vi måste lära oss är att vi inte kan lita på socialdemokratin för fem öre. Morgan Johansson må vara en vänstersosse, men kolla in det här:
Vad är det då vi måste göra? Ja, för det första måste vi ha en lång och utvecklande diskussion om det i vänstern. I våra organisationer och över dem. Men vi kommer aldrig få till någonting vettigt om vi, a) hänger fast vid socialdemokratins kjolstyg och b) har så svaga organisationer som vi har. 18-septembermisslyckandet - för det är vad det var - borde få oss att inse behovet av starka nationella (och internationella) organisationer, och Morgan Johanssons idiotiska utspel borde få oss att inse att vi bör ställa oss mer antagonistiskt gentemot sosseriet än vad vi är. Dags att solidarisera oss vänsterut, och dags att skärpa klasskampen.
Det andra vi måste lära oss är att vi inte kan lita på socialdemokratin för fem öre. Morgan Johansson må vara en vänstersosse, men kolla in det här:
Socialdemokraterna har misslyckats med sin skolpolitik, säger Morgan Johansson, som var folkhälsominister i den socialdemokratiska förra regeringen. Han anser att kravet att alla som går gymnasiet ska få högskolebehörighet, slog fel.I samma gamla typiska högeranda som alltid så inser man att systemet är fel, och sedan gör man lite mer fel i hoppet om att det ska bli rätt.
Vad är det då vi måste göra? Ja, för det första måste vi ha en lång och utvecklande diskussion om det i vänstern. I våra organisationer och över dem. Men vi kommer aldrig få till någonting vettigt om vi, a) hänger fast vid socialdemokratins kjolstyg och b) har så svaga organisationer som vi har. 18-septembermisslyckandet - för det är vad det var - borde få oss att inse behovet av starka nationella (och internationella) organisationer, och Morgan Johanssons idiotiska utspel borde få oss att inse att vi bör ställa oss mer antagonistiskt gentemot sosseriet än vad vi är. Dags att solidarisera oss vänsterut, och dags att skärpa klasskampen.
Labels: Socialdemokrati, strategi
posted by Björn at 1:25 PM
5 Comments:
Håller med dig fullständigt!
I Stockholm var det fullspikat på Sergels torg i alla fall, men att ledningen för SAP och fackförbunden svek är illa. Det är svårt att förstå varför de uppträder som de gör, men möjligen är det så att de inte vill ha igång en rörelse som de inte kan kontrollera. De vill formulera några små krav som kanske hjälper dem in i regeringen igen, medan en bred rörelse underifrån kan befaras komma med krav som går långt över SAP:s nyliberala agenda. Med andra ord är det viktigt att vänstern utanför SAP på allvar börjar fundera på hur den skall uppträda, vilka frågor man skall inrikta sig på och vilja gamla motsättningar det är dags att släppa. Bland annat handlar det om att bättre än tidigare utnyttja de parlamentariska platser som vänstern innehar på olika nivåer för att klä av nyliberalerna i SAP. Kortsiktigt kan det orsaka obehag men på sikt få fart på den rörelse som jag tror SAP:s ledning inte vill att dess medlemmar skall dras med i.
"solidarisera oss vänsterut"? Har jag väldigt svårt att se nyttan av. Visst, det finns bra krafter i "yttervänstern", men de är strategiskt ointressanta. Jag håller med om att socialdemokratin är opålitliga som få men de, och inte minst LO, är omöjliga att bortse från i en långsiktig strategi för att, i ett första läge, vända politiken vänsterut.
Vi måste se, och analysera, vilka krafter som är relevanta att få i rörelse. Och här är klassen, och arbetet på arbetsplatser, skolor och i bostadsområden, det centrala. Vi kommer inte att få klassen i rörelse för att vi hänger ut med KP, SP eller den autonoma miljön. Tvärtom, skulle jag säga.
Hej allihopa. Det är skönt att höra att det gick bra på Sergels Torg, men det är långt ifrån förhoppningarna med Septemberalliansen också.
Jag tycker det blir mer och mer uppenbart att SAP inte går att få med sig som sådant, utan att vi måste välvilligt rikta oss mot basen och tvinga toppen att förändra sig. Men kolla på vad som hände i Norge. Deras sossar och deras LO var sjukt motsträviga - ända till den milda grad att de lyckas förlora en massa röster i en massa kommuner istället för att gå åt vänster. Att förlita sig på SAP är inte möjligt eller rimligt. Däremot så är jag övertygad om att många rank-and-file sossar är bra och tycker bra saker, och att vi måste få dem över till vår sida. Men vi kan nog aldrig vänta oss att Wanja, Mona och de andra kommer göra någonting bra bara av sig själva. Det har de väl bevisat gång efter annan det senaste åren.
Att hänga med KP, SP, SAC och resten av bokstavsvänstern kommer ju inte automatiskt skapa revolutionen. Men det gör inte att sitta i kommunfullmäktige, dela flygblad eller sätta affischer heller. De är alla saker som måste göras, men som var för sig inte har någon betydelse. Jag måste ändå säga att Vänsterpartiet är hegemoniska inom vänstern faktiskt, på grund av storlek, aktivitet och historisk bakgrund. För vänstersosseri såväl som syndikalist betyder V ganska mycket och det är en radikal kraft som om den samlas kan åstadkomma oerhört mycket. Bara tillkomsten av ett tiotal eller femtontal aktivister i lokala grupperingar gör sinnessjukt mycket. Dessutom har de grupperna mycket rimligare åsikter och verksamheter än vad sosseriet brukar ha. Inte för att man ska dissa dem heller, men det är återigen deras ledning och deras höger som är sådana gigantiska politiska problem som man måste pusha på, inte gulla med. För de skiter faktiskt i oss. Socialdemokratin är lite som en olycklig kärlek som man gång på gång kommer tillbaka till: lovar mycket och sviker alltid.
Jag vet inte om jag håller med om att (s) är opålitliga, tvärtom vet vi precis var de står och var de stått sen... säg 1917. Vi vet att (s) alltid kommer att vara (s) helt enkelt. När det kommer till arbete i massorganisationer eller enhetsarbete av 18-septembertypen är det uppenbart att socialdemokratin och LO idag saknar kamperfarenheter och vilja till strid. Ingen under 30 år har erfarenheten av en storstrejk. Eller en strejk överhuvudtaget.
Där vi i vänstern vill organisera och leda ett folkligt massarbete mot högern släpar (s) med i svansen, mest för att man känner sig tvungen och känner risken att bli omkullsprungen (jfr Vietnamrörelsen).
Att skärpa klasskampen är kanske något missvisande då det pågår en stenhård klasskamp från högern just nu. I den står arbetarrörelsen förstenade, svarslösa, självavväpnade.
Vad som behövs är kamp, vare sig den har en defensiv eller offensiv karaktär. Kamp för dagskraven, kamp i de egna leden, kamp i massorganisationerna.
Post a Comment
<< Home