Flamman räcker inte till mot medialiseringen.

Det viktigaste hela den breda vänstern i Sverige, från AFA till SAP, har framför sig är mediasituationen. Jag har svårt att tänka mig organisatoriska och strategiska problem som har en större vikt än vår katastrofala mediasituation.

Några har skrivit av och till i mitt konstanta kampanjande för att flytta oss själva till vänster och framåt mot en revolutionär politik och organisation att vi kommer bli övergivna av arbetarklassen, att den aldrig kan mobiliseras för ditten eller datten. Förutom att vara en väldigt problematisk syn på arbetarklassen som en legalistisk och skötsam grupp så förvirrar man päron med äpplen.

Vänsterpartiet och andra organisationer på vänsterflygeln kommer aldrig bli uppskattade av vissa grupper i samhället, specifikt av borgarklassen och dess auxiljärer. Vänsterpartiet Skånes ordförande sa någonting mycket rimligt (jag parafraserar): att media börjar hata oss igen är ett tecken på att vi gör någonting rätt. När V kollaborerade som värst med sosseriet och när vi var som mest höger älskade media oss förstås.

Och även om vår reformistiska politik på något otroligt sätt skulle utmynna i en kritisk situation i klasskampen så skulle vi få hela den samlade borgarklassen emot oss. De skulle blästra oss offentligt, och vi skulle vara helt oförberedda mot den reaktionen. Även om vi hade världens bästa mediastrategi och lyckades spela dem som en lyra så skulle det inte betyda någonting i slutändan. Även om folk älskar oss i kommunfullmäktige, eller om vi ses som ansvarsfulla landstingspolitiker så är inte det intressant alls. Det kommer inte gagna oss överhuvudtaget när vi väl uppnår en situation där klasskampen stiger och vi är på offensiven. Arbetarklassens avsky mot exempelvis upplopp, förvirrandet av autonoma med nazister (extremerna möts-teorin) och att de inte söker sig vänsterut är huvudsakligen skapelser av media, samt sveket från arbetarrörelsens partier och deras bristande solidaritet med kamrater i rörelsen och avsaknad av radikal politik i de egna leden.

Inte för att jag menar att det är meningslöst att ha en mediastrategi, eller att jag menar att vi ska skita i landstingen eller någonting (däremot är ansvarsfullhet som begrepp sjukt ideologiskt och reaktionärt). Vad jag menar är att vi måste bygga upp media och press. Bloggar är bra, hemsidor är bra, tidningar är bättre. Kanske måste vi också hitta nya saker vi kan göra rent medialt, men vi måste skapa massmedia för arbetarklassen. Utan det tror jag att vi är körda.

Flamman är en okay tidning, som tyvärr har helt absurda reaktioner på exempelvis G8-mötet och liknande situationer. Arbetaren är också rätt bra, men har samma problem. Dock är de veckotidningar, och har en högst marginell utgåva. Vänsterpartiet kan inte skapa en egen dagstidning, kanske är det inte heller intressant att göra. Det är ett strategiskt problem, och därför en strategisk möjlighet, att bygga media för hela den breda vänstern.

Tyvärr inget learning by doing.

Näst efter polis verkar journalist vara det värsta man kan vara. Inte för att det i sig är så dåligt, utan snarare för att det lovar så mycket och ger så lite. När jag var mindre ville jag gärna vara journalist, men efter för mycket kontakt med press på det ena eller det andra sättet kan man inte annat än känna sig lite äcklad varje gång man läser tidningen.

Jag är säker på att det finns många välmenande journalister och andra pressagenter, och många av dem söker sig säkert till yrket på grund utav någon form utav samhällskritiska uppfattningar och en vilja att utleva de. Men här i världen är det tyvärr inte så förtroendevalda ombudsmän och politiker alltid perfekt fungerande, brandmän räddar inte katter ur träd och journalister berättar inte sanningen.

Klart är att man kan se saker och ting från olika håll och kanter, och det finns olika samband man kan göra som vittnar om en eller annan ideologisk övertygelse. För att överhuvudtaget förstå propagandismen som media i allmänhet ägnar sig åt är det nödvändigt att förstå koncepten med narrativ och Gramscis små- respektive storintellektuella. Man berättar historier, inte avbilder eller återsamlingar av det som skett. Det är vad folk anknyter till, och det är vad man producerar och reproducerar igenom en filtreringsprocess av samhällets ideologi och de ideologer som producerar den ideologin.

Ett exempel är självklart vänstern, som konstant utmålas antingen som en flummig hippievänster från 60-talet vars solidariet ungefär betyder kärlek och Jesuslik självuppoffring eller icke-ideologisk extremistiskt våld från individer och grupper som lika gärna kunde slagits på fotbollsmatcher eller med SMR-loggan på jackan istället för RF:s. Detta i sin tur formar både allmänheten och oss, och den invecklade ideologiska proceduren försätts i praxis.

Så det jag skulle komma till var helt enkelt att det var lite synd att det inte fanns en chans för journalistförbundet att gå ut i en storstrejk och kanske lära sig ett och annat om maffiametoder. Om hur vanliga människor patrullerar sina arbetsplatser, om kampen på golvet, om att kämpa för sin rätt. Det kanske ett journalistförbund som självupptaget bygger på idén om maffiametoder skulle behöva lära sig.