Organisation, Reifikation, Solidaritet

Jag skrev för någon dag sedan om Lukács med ett utdrag ur hans magnus opus, Historia och Klassmedvetande. Tillåt mig att citera den mest relevanta delen igen:

'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'

Det här förblir hela vänsterns problem. Vi måste dock ge en eloge till autonoma och syndikalister för att bevara och utveckla kampens praktik igenom kampanjer som planka.nu, pseudogräsrotsmedia som Yelah och Motkraft. Problemet med de grupperingarna är andra än vi som är organiserade enligt partipolitiska modeller, men det är någonting annat än vad jag kommer beröra här (för övrigt finns det ingen organisationsform utan problem och motsättningar).

Reifikation som begrepp beskriver alienation och varufetishism som uppstår av den ideologiska praktiken som uppstår i klassamhället. Förstelnade kategorier i vårt medvetande om hur saker och ting är eller borde vara. Att faktumet att majoriteten av oss - den stora majoriteten tom. - säljer sin arbetskraft, säljer sitt liv, inser många att det är något fel med. Men de accepterar ändå det. Klassmedvetande är det som bryter igenom de förtinglade relationer vi har till vår omgivning och igenom handling och teori kan vi överkomma gamla, förstelnade ideologiska formationer.

Detta gäller i hög grad för feminism - faktumet att kvinnor inte är lägre stående, att heterosexualitet inte är något självklart, att det vi tillskriver män och kvinnor bara är godtyckligt är viktigt. Reifikationsmodellen kan förklara för oss till stor del varför så många av de rörelser som inte är sträng socialistiska ändå graviterar gentemot oss i vänstern - djurrättare, feminister, miljörörelsen - för när man en gång kommit igenom förhärskande idéer om hur världen borde se ut så inser man snart hur klassamhället också existerar, och tvärtom dessutom.

Vänstern måste öka medvetenheten i arbetarklassen, det är en av dess främsta uppgifter. Att få folk att dra paralleler mellan att de hatar chefen till hela systemet, från klasshatet mot kriget till imperialismen som sådan, från insikten om diskriminering till könsstrukturer som sådana. Att bryta med det gamla och utveckla en ny, frisk syn på samhället som i sig är revolutionär eftersom insikten av det kontingenta och klassorättvisorna i sig skapar en reaktion till handling är imperativt för oss.

Våra problem just nu är att vi måste tillhandahålla arbetarklassens revolutionära praktik och medvetande utan att hålla tillbaka den vilket vi gör igenom övertron på parlamentarismen och de kampmetoder som i allt väsentligt syftar till att bakbinda rörelsen. Gentemot borgerlighetens ideologiska artilleri tar vi med oss pennknivar.

Parlament fungerar som flaskhalsar och stoppar för radikala rörelser - de må vara väldigt effektiva propagandamedel ibland, men de är någonting näst intill reaktionärt idag. Massaktion sker aldrig i parlament, däremot kan de stegras och intensifieras igenom paroller resta ditåt och förda där.

Solidaritet är också ett i allt väsentligt begrepp när man talar om reifikation. Insikten om att systemet verkligen inte fungerar, att det är direkt skadligt, är traumatiserande för många. Solidariteten med andra i samma situation är av oerhörd vikt, men för att solidaritet ska betyda någonting måste det vara förmer än den Socialdemokratiska hycklarkärleken till andra (som för övrigt är lika meningslös som kristendomens kärleksbudskap). Det måste vara insikten i samma situation mellan homosexuella, mellan kvinnor, mellan arbetare (och jo, arbetare är både bögar och brudar ofta) och mellan rasifierade grupper - samt framförallt emellan dem. Solidaritet som värde uttrycks i kampen. Och den måste vara sådan att den går in i Rosengård när man gör uppror mot de snutar som trakasserar och förstör för en där, in i Paris förstäder där man går ett steg längre och ner i Palestina där man skjuter raketer på ockupanterna. Det måste vara i hemmet där kvinnor blir slagna och i fyllecellen där trasproletariatet blir hånat av någon stöddig polis. Solidariteten är såsom reifikationen betingad med handling, inte avståndstagande från fullt normala utslag i klasskampen. Ska man fördöma någon är det mot ordningsmakten, aldrig de som kämpar emot den. Sedan självklart kan det handla om mer eller mindre klara föreställningar eller till och med ha vissa reaktionära yttringar - men i det stora hela är det ointressant i sökandet efter eskalerande metoder för att intensifiera och sprida klasskampen och bryta reifikationen igenom praktisk-kritisk verksamhet.

Arbetarklassen uppnår ett högre klassmedvetande i masskampen och igenom agitation, propaganda och studier. Det kapitalistiska samhället är sådant att det går igenom konstanta kriser, problem och motsättningar som alla måste utnyttjas till max för att stegra kampen och skapa större osäkerhet i en kapitalistisk stat. Att ta fram nya kampmetoder och bygga en radikal rörelse görs inte över en natt, men det kommer göras. Sedan är det upp till oss om vi vill agera reaktionärt eller revolutionärt.