Medialisering 2: the Return

Jag har en fantastisk förmåga att alltid glömma bort vad jag egentligen ville skriva om. Och när jag skrev in förra post om vikten av att skaffa oss en riktig media i Sverige från vänsterkanten glömde jag ta upp några av de viktigare sakerna.

För någon dag sedan rapporterade svenskar i en undersökning av ena eller andra slaget att de trodde att journalister hade mest makt över politiken, än mer så än politiker. Det är väldigt klarsynt. Men journalister har inte bara makt, de är också fångade i en egen logik. Logiken av att producera välspridda artiklar så snabbt och vitt som möjligt. Det som fanns för en vecka sedan är inte intressant längre, det är dött och gammalt. Just glömskan har blivit en av de viktigaste delarna i den moderna mediapolitiken. Vi kan vagt komma ihåg de lögner som spreds under olika tillfällen i Irak, men kan vi verkligen komma ihåg var och en av dem? När WTC trillade över ända så är mitt starkaste minne av hur en svensk rapporter står och säger igenom rutan (var det Lars Adaktusson? Den borgerlige token?) att "de döda kommer räknas i hundratusentals". Har det ens hänt att han sa det? Ibland vet jag inte. Allt jag vet är att en svensk journalist aldrig skulle stå vid palenstinska flyktingläger och säga det, att de inte står vid gränsen till libanon när bomberna började falla för lite mer än ett år sedan och sa så.

Förutom glömskan är den hisnande farten allting har en grundläggande pelare. Att försöka skilja ut vad som är relevant och vad som är intressant görs igenom ideologiska filter och igenom ekonomiska förväntningar. Det är det som tvingar fram spexartade aktioner snarare än hårt organisatoriskt och folkbildande arbete. Amnesty International står på torget i Lund och har någon aktion snarare än att bilda fungerande lokalföreningar och hålla längre utbildningar. Alliansen sätter sig ner i Mauds trädgård och dricker kaffe. Wanja lämnar över hundratusentals namnunderskrifter och passar på att pika regeringen när A-kassefrågan kom på tal.

Jag menar alltså inte att det här nödvändigtvis är dåligt, och inte heller att jag anammar en o-historisk postmodern förklaring och tror att det här precis har dykt upp. De röda bilarna som den svenska arbetarrörelsen ställde upp, eller arbetartåget igenom Stockholm som svar på bondetåget var liknande händelser. Men saken är den att på grund utav att man försöker få mediatid till vilket pris som helst så glömmer man lätt bort det hårda arbete som all politik som är värd något innebär och urholkar rörelsen och gör politiken till ett skådespel. Politik, det är något som händer bakom en TV-skärm med glatt klädda proffsaktivister. Det handlar om spin doctors, om teater. En overklig verklighet som förfrämligar människor från politiken.

Vad kan man göra då? Ja, man ska ju inte sluta med att göra aktioner och att försöka vända sig till media. Men man ska inte tro att det är den enda, eller ens den främsta vägen. Att organisera människor, att väcka deras medvetande om sakernas tillstånd, att bygga en rörelse och att leda den någonstans är grundpelare i vad man måste göra. På ett grundläggande plan så måste man bryta med reifikationen och de kategorier som är uppställda av det borgerliga samhället, kategorier som endast böjs eller förändras i och med ett förändrat samhälle.

I människors erfarenheter finns alltid nyckeln till deras egen frigörelse och deras eget medvetandegörande, men det är endast möjligt i relationen med andra för jämförelsen och gemenskapens skull som tillåter en ny världsbild och en brytning med den borgerliga ideologin. Det är givetvis inte helt kört att skriva till DN eller den lokala tidningen, det är inte det jag menar, men man bör ha i minnet vilken form utav inflytande man kan ha på borgerlighetens press i medialogikens järngrepp.