Filosofi från proletär klasståndpunkt? - Är det möjligt?
Filosofin laborerar med begrepp som dess huvudsakliga vetenskapliga komponent. Utvecklandet och användandet av begrepp öppnar nya möjligheter för oss att förstå och förändra vår verklighet. Det är ingen slump att det först är med kapitalismen som Marx och med honom den vetenskapliga socialismen dyker upp. De historiska begrepp och de utvecklingar som uppkom var möjliga endast igenom den praxis som ett kapitalistiskt samhälle möjliggjorde. Igenom Mill, fysiokraterna och Ricardo, igenom Hegel och igenom Saint-Simon byggs ett väldigt arbete och revolutionerande i Kuhnainsk stil upp.
Men paragrafen ovan är så typisk för problemet. Fackbegrepp används av alla yrkesgrupper och alla subkulturer, men de är också exkluderande. Speciellt är den akademiska världen där den fungerar som en social markör någonting som exkluderar (den icke-akademiska) arbetarklassen. En vetenskap som filosofin, blir den då automatiskt någonting av en borgerlig vetenskap? Är det ens möjligt - om vårt mål är utvecklande, förfinandet och användandet av våra begrepp - att skapa en filosofi som är fullt greppbar, utvecklingsbar och fruktbar för proletariatet?
Jag har inga entydiga svar. Gramsci skulle säga "ja", med förbehållet att det finns "stora" intellektuella som Marx eller Lenin som bildar det stora ramverket, ger oss förståelsen för samband och för vilka handlingar som är bra, nödvändiga eller dåliga. Sedan så ärver vi mindre intellektuella dessa filosofier och utvecklar, översätter och använder dem. Men är det verkligen filosoferande? Finns det alltså en motsättning mellan att tala med folk på folkets språk och vetenskapligt tänkande?
Jag vill inte hamna i den klassföraktande ståndpunkten att vi måste förenkla allting för att de stackars dumma jobbarna ska förstå, så är det inte alls. Hårda studier och bildningsideal är en del av vårt arv, och någonting som många arbetare ägnat sig åt. Men det finns ju en uppenbar brytning mellan de specialiserade termer som uppkommer och problemet med hur svårt det blir att tillägna sig för de flesta som inte är utbildade fackfilosofer (filosofer i ordets bredaste bemärkelse). För den här bloggen, och alla liknande projekt, är detta en ytterst knivig situation.
Men paragrafen ovan är så typisk för problemet. Fackbegrepp används av alla yrkesgrupper och alla subkulturer, men de är också exkluderande. Speciellt är den akademiska världen där den fungerar som en social markör någonting som exkluderar (den icke-akademiska) arbetarklassen. En vetenskap som filosofin, blir den då automatiskt någonting av en borgerlig vetenskap? Är det ens möjligt - om vårt mål är utvecklande, förfinandet och användandet av våra begrepp - att skapa en filosofi som är fullt greppbar, utvecklingsbar och fruktbar för proletariatet?
Jag har inga entydiga svar. Gramsci skulle säga "ja", med förbehållet att det finns "stora" intellektuella som Marx eller Lenin som bildar det stora ramverket, ger oss förståelsen för samband och för vilka handlingar som är bra, nödvändiga eller dåliga. Sedan så ärver vi mindre intellektuella dessa filosofier och utvecklar, översätter och använder dem. Men är det verkligen filosoferande? Finns det alltså en motsättning mellan att tala med folk på folkets språk och vetenskapligt tänkande?
Jag vill inte hamna i den klassföraktande ståndpunkten att vi måste förenkla allting för att de stackars dumma jobbarna ska förstå, så är det inte alls. Hårda studier och bildningsideal är en del av vårt arv, och någonting som många arbetare ägnat sig åt. Men det finns ju en uppenbar brytning mellan de specialiserade termer som uppkommer och problemet med hur svårt det blir att tillägna sig för de flesta som inte är utbildade fackfilosofer (filosofer i ordets bredaste bemärkelse). För den här bloggen, och alla liknande projekt, är detta en ytterst knivig situation.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home