Makt och sanning i det dolda.

En sak som är högst problematisk med postmoderna eller postmodernt influerade analyser är faktumet att man ofta utgår från att det finns en färdig, rät åsikt som - hur outtalad den än är - existerar i någons medvetande. Det är ironiskt att postmodernismen av alla ideologier är en av de läror som är mest influerade av en tro på järnhårda lagar.

Givetvis så är det vi ofta talar om ideologier, det vill säga de reflexiva åsiktssammanhang som vi som kollektiv anammar. Hur vi förstår oss själva som män och kvinnor, hur vi ser sammanhang i verkligheten och hur vi väljer att agera. Vi ser hur det hänger ihopa att se staten som neutral och vara legalist och därigenom reformist, vi ser sammanhangen med hur anarkismens tro på statens omedelbara avskaffande och dess följares normativa påståenden om makt, moral och stat.

Men kanske måste vi problematisera de här sammanhangen mer. Att hävda att dittan eller datten leder till det ena eller det tredje är inte alls speciellt säkert. Nog för att jag tror att det finns intressanta sammanhang, men de är nog mer ihopalänkade på ett historiskt sätt snarare än tvingande igenom sin egna interna logik.

Det jag skulle komma fram till, hur som helst, var fördummandets och mystifikationens demokratiska problem. Eller förlåt, katastrof. För vad är det som är värre än en befallning? Jo, en befallning som låtsas vara någonting annat. I samhällets järnhårda tvingande lagar, så influerade av könsroller och status, är det dolda den perfekta slöjan för makten (med ett litet m). Detta är varför konsensus är ett så fruktansvärt sätt att besluta på, för att man döljer mer än vad man visar. Detta är varför vi måste konstant sträva efter att höja medvetandenivån hos alla i våra organisationer, varför vi måste deklarera och göra klart våra åsikter på det mest transparenta sätt möjligt. Detta är varför demokratisk centralism är mer demokratisk än en konsensus-baserad platt struktur.

Inte för att jag vill fetishera någonting specifikt. Men vi måste bekämpa mystifikationen som den uppträder i de dialektiska motsats - men besläktade - paren av dumliberalism och postmodernism. Postmodernismens kritik faller tillbaka på passivitet, bakom varje kritik av allt döljer sig en implicit omfamning av den rådande ordningen. Dumliberalismens framfart med dess patetiska hetsande mot facken ("maffiametoder"), dess omkramande av folkmorden i Irak och Afghanistan och dess totala ovilja att ens låtsas vara någonting annat än en nonsensideologi som kan betyda vad som helst är sjukt problematiska.

Filosofi från proletär klasståndpunkt? - Är det möjligt?

Filosofin laborerar med begrepp som dess huvudsakliga vetenskapliga komponent. Utvecklandet och användandet av begrepp öppnar nya möjligheter för oss att förstå och förändra vår verklighet. Det är ingen slump att det först är med kapitalismen som Marx och med honom den vetenskapliga socialismen dyker upp. De historiska begrepp och de utvecklingar som uppkom var möjliga endast igenom den praxis som ett kapitalistiskt samhälle möjliggjorde. Igenom Mill, fysiokraterna och Ricardo, igenom Hegel och igenom Saint-Simon byggs ett väldigt arbete och revolutionerande i Kuhnainsk stil upp.

Men paragrafen ovan är så typisk för problemet. Fackbegrepp används av alla yrkesgrupper och alla subkulturer, men de är också exkluderande. Speciellt är den akademiska världen där den fungerar som en social markör någonting som exkluderar (den icke-akademiska) arbetarklassen. En vetenskap som filosofin, blir den då automatiskt någonting av en borgerlig vetenskap? Är det ens möjligt - om vårt mål är utvecklande, förfinandet och användandet av våra begrepp - att skapa en filosofi som är fullt greppbar, utvecklingsbar och fruktbar för proletariatet?

Jag har inga entydiga svar. Gramsci skulle säga "ja", med förbehållet att det finns "stora" intellektuella som Marx eller Lenin som bildar det stora ramverket, ger oss förståelsen för samband och för vilka handlingar som är bra, nödvändiga eller dåliga. Sedan så ärver vi mindre intellektuella dessa filosofier och utvecklar, översätter och använder dem. Men är det verkligen filosoferande? Finns det alltså en motsättning mellan att tala med folk på folkets språk och vetenskapligt tänkande?

Jag vill inte hamna i den klassföraktande ståndpunkten att vi måste förenkla allting för att de stackars dumma jobbarna ska förstå, så är det inte alls. Hårda studier och bildningsideal är en del av vårt arv, och någonting som många arbetare ägnat sig åt. Men det finns ju en uppenbar brytning mellan de specialiserade termer som uppkommer och problemet med hur svårt det blir att tillägna sig för de flesta som inte är utbildade fackfilosofer (filosofer i ordets bredaste bemärkelse). För den här bloggen, och alla liknande projekt, är detta en ytterst knivig situation.

Meningen med livet.

Satt och lyssnade på P3 idag där man tog upp meningen med livet. Det är ganska märkligt, egentligen, i den akademiska filosofin sysslar man oerhört lite - för att inte säga inte överhuvudtaget - med vad som för många är filosofins själva essens. Endast den kontinentala filosofin pysslar lite med det av och till, med Sartre i spetsen.

Ibland sägs det att frågan vad livet handlar om är urgammal - men märkligt nog är det inte sant. Så vitt jag förstår så har den egentligen dykt upp först på 1700-talet med upplysningstänkandet. När man säger så bör varje marxist direkt tänka på vad som sker i den materiella basen på den tiden, och någonting gå upp för honom eller henne.

Inte för att jag vill dissa gemene man som tänker kring detta, men vad skulle det ens betyda att det fanns en 'mening' med livet? Man kan fråga sig vad betydelsen av ett tecken, skrivet eller ej, är. Man kan fråga sig om vad meningen med att vi har en blindtarm ur en evolutionär synpunkt skulle vara. Det förligger en genomgripande begreppsförvirring i och med hela frågan om meningen med livet - helt enkelt för att det är obegripligt vad en sådan mening överhuvudtaget skulle vara.

Men varför ställs då frågan, om den inte är en riktig fråga? Man kan ju tänka sig ett par olika förklaringsmodeller. Den bästa är nog helt enkelt att i det moderna, kapitalistiska samhället finner vi oss själva i en process av förfrämligande från vårt eget jag och våra medmänniskor. I detta letar vi efter någon poäng som kan rättfärdiga det meningslösa (hah!) drevet i det moderna samhället där skapande och skapade skiljs och tvång, brist och våld karakteriserar våra relationer. Frågan blir då grundläggande ideologisk, vissa kanske ser i den något absurt försvar för gud, andra för att vara snäll mot medmänniskor och katter. Snarare än att avslöja någonting om livet avslöjar frågan någonting om oss själva och vårt samhälle.

Så nästa gång ni undrar över vad meningen med livet är kan man ju hoppas att ni känner er nöjda med lite analytisk begreppsanalys kryddat med en gnutta marxistisk ideologikritik. Eller, i händelse av att det inte räcker, kan ni ju trösta er med det här.

Äesthetik des Wiederstands

Jag har nyss blivit klar med en av mina projekt för sommaren: att läsa klart Peter Weiss Motståndets Estetik som kom i nyutgåva i Sverige för några månader sedan.

Jag kan säga att jag inte blev besviken, tvärtom, snarare. Liksom Kapitalet var den bra mycket mer lättläst än vad jag förväntat mig, och jag slukade hundratals sidor åt gången. Ett sant nöje att läsa och en oerhört mäktig litterär upplevelse. Varmt rekommenderad!

Motstånd är ett tema som jag tror kommer dyka upp mer och mer, det är Vänsterpartiets politiska linje gentemot borgarna, det är Septemberalliansens försök gentemot överheten i landet och i LO.

Det är värt att vakna upp från de förslumrande berättelser som vi byggt upp våra liv kring. Om hjältar, nationer, krig mellan det goda och det onda och komma ihåg det vardagliga motståndet, och det exceptionella motståndet. Kampen förs inom och utom oss gentemot en överväldigande ideologisk framstöt ifrån borgarklassen som försöker rena historieskrivning, kultur och filosofi från dess formativa rörelser: arbetar- och borgarklassen. De hamnar alltid i obeskrivliga antinomier där det blir omöjligt att förstå oss själva och den värld vi lever i och som atomiserar oss och passiverar massorna.

Weiss är humanist, och det märks. Jag menar inte det på ett bra sätt. Liksom Althusser anser jag att humanismen är en ideologi, en ideologi skapad av liberalismen. Det är sympatiskt, men det man lär sig av Motståndets Estetik är att rycka sig ur det tillståndet. Det är en kamp, eftersom det krävs mycket möda att slita sig loss från förhärskande föreställningar, speciellt om man är upptagen av arbete eller skola.

Vidare har Motståndets Estetik ett värde som historisk bakgrund, till den svenska välfärldsstatens repressiva funktioner, socialdemokratins svek och kamperna i Tyskland i den första halvan av 1900-talet. Det är också en berättelse om kommunistisk teori och organisation, spännvidden mellan den nödvändiga disciplinen hos en revolutionär och hur det uppkommer en ny härskande politikerklass som kväver motståndet med de verktyg och organisatoriska funktioner som var uppbyggda för att på det mest effektiva sätt övervinna den borgerliga staten.

Men jag ska låta er själva få ut det som ni behöver och får ut av Peter Weiss, och avsluta det här med första delen av den första punkter av hans "Tio arbetspunkter för en författare i en delad värld." Den hade likväl kunnat kallas för "Tio arbetspunkter för en bloggare i en delad värld" idag.

"Socialismens riktlinjer innehåller för mig den giltiga sanningen. Vilka fel som än begåtts och kommer att begås i socialismens namn, så borde de uppfattas som lärorika exempel och underkastas en kritik som utgår från den socialistiska åskådningens grundläggande principer. Självkritiken, den dialektiska dispyten, den ständiga öppenheten för förämdring och vidareutveckling är beståndesdelar av socialismen. Bland de båda valmöjligheter som jag i dag förfögar över ser jag bara i den socialistiska samhällsordningen möjligheterna att övervinna de rådande missförhållandena i världen."