Klasshat.

Det är en av de där dagarna. När hatet bubblar upp och hotar att kväva en. I en värld behärskad av överklassen blir hat och ilska någonting dåligt, någonting hotande. Gentemot socialdemokratiskt klassamarbete där man med redlighet och skötsamhet skulle hålla sig inom spelets alla regler, och mot liberalernas 'toleraaaaaans' relativiseras hatet mot det bestående till någonting otäckt, extremt eller på annat sätt skadligt. Och det är otäckt, extremt och skadligt. För överklassen.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: att någonsin prata om extremism, lugn, kärlek, solidaritet, etc. med det hittillsvarande samhället i åtanke är att pressa ner och trycka bort klassmedvetandet. Låt aldrig någon tänka bort hur jävligt det är på jobbet, låt ingen få dig att känna dig mindre förbannad över tidens förtryck. Jag saxar in ett par ord från fiendeland:

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.