Trotskij om Venezuela.

Det finns två håll kritik kan komma ifrån. Höger och vänster. I Venezuela-debatten verkar all kritik vara från höger, vilket gör att en svensk vänster famlar runt och ibland anammar just den. Man ska vara kritisk, men samtidigt kan man vara kritisk mot kritiken. Varför är vi så besatta av att leta fel? Men, det här handlar mer om teori än vad det handlar om en regelrätt kritik. Venezuela har ju inte direkt följt "spelets regler" kring revolutioner, Chavez kommer till makten mer eller mindre utan en rörelse, han blir öppet socialistisk under tiden han är vid makten, det existerar inget avantgarde som leder massorna. Men inte heller existerar det på riktigt det anarkister föredrar, det vill säga lokalt förankrade utomparlamentariska kamper som tänder bloss av motstånd överallt. Konstitutionsstriderna är ju knappast mot staten som sådan utan igenom staten.

Dock så existerar det ju självklart både partier som försöker agera avantgardistiskt, och det existerar lokal direktdemokrati som sammanstöter med polis och ordningsmakt. Men jag har tidigare varit kritisk mot utvecklingen i Venezuela. Man kan inte bara kalla statligt/offentligt ägande, plus mer demokrati och höga oljepriser för socialism. Vad händer efter storföretagen är förstatligade, kooperativen tagit över produktionen och folket är beväpnat? Ja, inte är det mer socialism än svenskt 60-tal.

Men det är ju lite granna en politisk lag att överklassen gör allting för att överleva. Och Chavez handlingar hotar existensen av dem som klass och med utvecklingen på senare tid kan det mycket väl bryta ut en reell revolution. Vi socialister är ju inte för våld för våldets skull, eller för att göra revolution bara för att. Våld och revolution är reaktioner, än om de är preemptiva, på det våldsutövande som borgerligheten konstant utlöser för att skydda sina privilegier.

Kanske kan vi då ändå ha nytta av några av de gamla klassikerna. Inte bara för att, inte för att saker och ting måste ske som de sa. Det finns mycket att hämta i det som de italienska autonomisterna sa: "Vi måste ta reda på vad som hänt i klasskampen sedan Marx och Engels." Vi måste använda klassiska teorier och uppdatera dem, och förbättra dem, men att kasta allting över ända för saks skull i någon idiotisk idé om "nya tider" är inte bara anti-intellektuellt utan även bara rent jävla korkat.

Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, hur hypad den än må vara, kanske har någonting att säga oss. Även om det inte blir socialism i Venezuela så kanske fröet till det har såtts, till en reell folkmakt. Kanske kommer inte det klasslösa samhället på grund utav den bolivarianska revolutionen, men kanske har maktbalansen och erfarenheterna från den förskjutits så långt att den drivs framåt av sin egen inneboende kraft. Arbetarklassen får blodad tand, helt enkelt, och fortsätter kampen. Det är i alla fall vad man kan hoppas.