Arbetarrörelsen och demokratin.

Demokrati är ju ett av de mest hypade begreppen i vår tid. Inte för att demokrati är dåligt, utan för att det inte betyder någonting. Det är ett av de orden som liksom rättvisa eller frihet är totalt meningslösa men som apellerar till folk. De är, kort sagt, ideologiska termer. Men det kan vara värt att tänka mer kring demokrati, eftersom det uppenbarligen finns reella referenser till demokrati. Exempelvis skillnader mellan Ryssland, Sverige och Venezuela. Det finns också olika former av demokratiska arrangemang, främst då plattare strukturer gentemot representativa.

Arbetarrörelsen är igenom sin position i samhället och produktionsapparaten en demokratisk gruppering. Den är inte det för att den är god, eller för att den är bra eller något sådant utan den är det för att den måste vara det. Majoritetsrörelser som inte är demokratiska är dömda till undergång. Det är ingen slump att rösträttskamperna är de stora striderna som både det unga Vänsterpartiet och det äldre Socialdemokratiska partiet kämpade kring och till slut fick igenom.

Av och till på senare tid så har jag hört röster som argumenterat på olika sätt kring demokratin. En populär idé är att demokrati är någonting som tar tid, någonting som i sig är ineffektivt. Det är nyliberal propaganda. Kvantitet, demokrati och offentlighet länkas samman och förklaras ineffektiva. Effektivitet är professionalism, det privata och elitstyrda. Nej, det är helt enkelt så att demokrati är någonting som kräver disciplin. Endast med disciplinen att följa beslut, även om man tycker de är fel, och endast med disciplinen att uppta god mötesordning och ett väloljat maskineri kan man någonsin ha en rimlig demokrati i den typen av medlemsstyrda organisationer som vi tenderar att organisera oss i.