Klasshat.

Det är en av de där dagarna. När hatet bubblar upp och hotar att kväva en. I en värld behärskad av överklassen blir hat och ilska någonting dåligt, någonting hotande. Gentemot socialdemokratiskt klassamarbete där man med redlighet och skötsamhet skulle hålla sig inom spelets alla regler, och mot liberalernas 'toleraaaaaans' relativiseras hatet mot det bestående till någonting otäckt, extremt eller på annat sätt skadligt. Och det är otäckt, extremt och skadligt. För överklassen.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: att någonsin prata om extremism, lugn, kärlek, solidaritet, etc. med det hittillsvarande samhället i åtanke är att pressa ner och trycka bort klassmedvetandet. Låt aldrig någon tänka bort hur jävligt det är på jobbet, låt ingen få dig att känna dig mindre förbannad över tidens förtryck. Jag saxar in ett par ord från fiendeland:

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.

Klass med stass? Blondinbellas bravader.

Jag vet inte om ni har missat blondinbellas existens? Blondinbella är kanske den viktigaste figuren för hela den kommunistiska rörelsen idag. Hennes vikt i klasskampen kan jämföras med Trotskijs 1905. Hade bara massorna fått reda på hennes existens och hört hennes ord är jag övertygad om att revolutionen skulle bryta ut! Massorna skulle kasta sina reformistiska ledare åt sidan, storma Rosenbad, upprätta arbetarmakt över varje företag och varje fabrik i det avlånga landet. Ja, kanske det skulle sprida sig bortom bara lilla Sverige också. I solidaritet och gemensam, fokuserad kamp hade revolten spritt sig till Paris, Rom och än vidare!

Givetvis är det inte för att blondinbella är en inspiration utan för att hon är det vidrigaste överklassvinet som krupit fram ur Internets mörka vrår. Nästan en karikatyr av den inkompetenta och mentalt hämmade svenska överklassen. MUF-aktiv, pälsälskare, jubelidiot. Blondinbella har allt. Och nu har hon även varit på Café 44! Läs hennes betraktelser!

Jag har alltid tyckt att det är intressant med nya upplevelser, träffa nya människor. Men det här var bara obehagligt, folk stod och hoppade på varandra som om de gick på en uppåtdrog. Vissa var rakade, hade bombarjackor och kängor på fötterna. Jag mådde faktiskt illa när jag såg dem. Människorna där hatar min livstil och jag kunde se de på dem. Vi förstod direkt att vi levde i helt olika världar och jag var på deras hemmaplan. Pärlörhängen, märkeskläder eller en liten päls runt nacken väckte bara ett hat hos dem. Ett hat jag inte känt så pass tydligt förut.

Ett fel: vi hatar din klass.

Liberal intolerans mot klasshatet

Kampen gentemot den borgerliga ideologin är konstant. De diskurser, interpellationer, ideologiska statsapparater, reifierade strukturer, etc, etc. som byggs upp i ett komplext och konstant motsägelsefullt nätverk angriper våra liv och medvetanden i de kollektiv som vi är del av. De flesta av oss, hur väl vi än förstår strukturernas diktatur, och hur pass duktiga marxistiska ideologikritiker vi än är, är ändå konstant påverkade och - och detta är viktigt - producerar och reproducerar ideologi.

Även vänstern är i högsta grad ideologisk, mer en avart av liberalismen än en brytning med det borgerliga samhället som vissa massrörelser lyckades med. Inte för att klassmedvetandet är dött och begravt, förlorat i nyliberalismens sköna nya värld. Men vänstern - och kanske finns här en skillnad till arbetarrörelsen - bygger upp sig självt kring franska revolutionens egalité i en meningslös dikotomi till liberalernas liberté, där Mona Sahlin är den tråkiga och värdelösa aufhebung av de båda.

Med de här tramsiga och stora orden tänker jag helt enkelt komma till sak efter många om och men. Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen.

Fördömande mot demonstrationer som efter polisterror utbryter i kravaller. Avsky mot det venezolanska folkets socialiserande av företag. Och värst av allt, det giftiga: "varför kan vi inte bara alla komma överens?" För helvete! När mellisvänstern moraliserar från sitt jävla fönster bortom verkligheten, blinda för förtryckarens men inte den förtrycktes våld och strid, när de kämpar med näbb och klor för att behålla oss som en idealiserad, romantisk rörelse utan någonting kontroversiellt eller någonting med konkret uppror i - då vet vi nog var de hör hemma.

Klassamhället förstås av de på toppen och de på botten. De enda som inte gör det är de i mitten som vandrar omkring, indränkta i en filt av liberal tolerans och vackra ord bortom det tvång, våld och förtryck som är vardagen. Jag tänker åter på Leon Larsson när jag skriver de här raderna och känner klasshatet pulsera. Men för att gå framåt så tycker jag att nästa gång någon försöker relativisera eller släta över era högst rättfärdiga känslor av avsky och hat mot det bestående samhället så kan ni ju komma ihåg vad Rage sjöng: "Whoever told you that is your enemy!"

Klasshat i vardagen.

Ha. Ha.

Polkagrisar?

När jag slösurfade runt på varierande vänstersidor hittade jag följande briljanta site - Polkagrisar! En spännande blandning djup teori, basic mervärdessnack och en god dos klasshat kopplat till konkret arbetsplatskamp! Hurra!

Det är viktigt att lita till folket. Att vissa saker sker - även om vi inte vet deras form - att konkret kamp sker hela tiden. Att aldrig fördöma maskande, att inte titta snett på folks klasshat, att aldrig bli moralistisk över vad folk egentligen pysslar med när de visar missnöje och kämpar i sin konkreta situation.

En grundläggande tilltro till folk(et) och deras kamp är nödvändig för att kunna organisera sig på ett rimligt vis utanför sekterism eller utvattnad moralism inuti klassen. Sedan ska man självklart inse att allt som arbetarklassen gör är inte gott i sig, och allt borgarklassen gör är inte ont (bara nästan allt).

Hahaha. Oj, vad kul. Ha ha.. ha..

Svenska ungborgare slår nya rekord i vidrighet.

Nu ska jag råka uppmana till att jämna Stureplan med marken och deportera överklassen till inre Norrland. Det kommer bli världens practical joke!