Demokratisk centralism.

En kamrat bad mig skriva om den demokratiska centralismen, leninismens sätt att organisera sig. Och det är väl mer än nödvändigt att göra i dessa dagar då vi har den fantastiska situationen att det existerar två läger som båda hyser samma åsikt men avskyr varandra. För det första, den största gruppen med varierande frihetliga, vänsterkommunister, oorganiserade folkrörelsemänniskor, socialdemokrater, etc, etc. och den andra och minsta: avantgardister i olika mindre vänstergrupperingar (trotskister, M-L:are, osv.). Båda anser att de leninistiska organisationsprinciperna är monolitiska, ultracentralistiska, basen lyder toppen och så vidare. Den ena sidan hatar det och den andra romantiserar det.

Ingenting kan ju vara mera galet. Nog för att demokratisk centralism är ja, centralistiskt, och nog för att varierande historiska uttryck har varit monolitiska och diktatoriska. Men leninism är inte helt simpelt den blinda lydnaden. Ernst Mandel har skrivit en pamflett som ni kan hitta här. Den kommer vara utgångspunkten för den här diskussionen. Läs gärna den.

Mandels text innehåller mycket konstigt, till exempel scheman för hur klassmedvetande utvecklas i olika revolutionära skikt. Den är också i allmänhet anti-spontanistisk, men lyckas ändå hålla en balanserad diskussion och inte helt avskriva spontanta klasstrider eller icke-revolutionära massrörelser. Det är dock en ganska bra text i många avseenden, men den kanske hade kunnat må bra av att tillföra organisatoriska noter på ett mer konkret plan. Beslutsvägar, stadgar och liknande.

Demokratisk centralism är då ett sätt att möjliggöra revolutionen. Skepsis gentemot spontana klasstrider och dess möjlighet till revolution gör att man behöver ett organiserat avantgarde som lägger ner hela sin tid på att förbereda revolutionen, sprida revolutionära idéer och så vidare. För att det ska fungera krävs det planering, erfarenhet, ledning och disciplin. Vissa har lyckats göra det till en dygd att tro att man inte ska tänka själv utan hoppa när ledningen vill det. Men det är inte fallet. Leninismens motto består ju i "enighet i handling, öppenhet i diskussion." Man utarbetar en linje efter konkreta situationer och förutsägelser, väljer en ledning som sedan förverkligar linjen. Jag har tidigare beskrivit den extrema öppenhet i det ryska socialdemokratiska partiet med två fientliga fraktioner som bekämpade varandra och kallade varandra för varierande elaka saker: mensjevikerna och bolsjevikerna. Och det är helt okay, till och med kanske nödvändigt. Så länge som man respekterar demokratiska beslut. Om tjugo röstar mot en då kan inte heller den siste bojkotta beslutet.

Men självklart är och var problemet med en centraliserad ledning (demokratisk centralism begagnar ju sig av arméliknelser och termer) att den kan få ett eget liv, bli reformistisk, undertrycka basen och så vidare. Det är ett massivt problem som, så vitt jag vet, inte har fått en riktig lösning.

Men vidare så finns det mycket viktigare delar av demokratisk centralism än exempelvis lydnad. Synen på kadern är nog mycket viktigare. Erfarenhet, centrala yrkesrevolutionärer som befriats från lönearbete, disciplin och en stor fond av kunskap är några av kaderns dygder. I en historisk ironi så är de svenska frihetliga mycket närmare det här än de svenska leninisterna! Endast de som är mycket aktiva är medlemmar av partiet. Och här någonstans så tror jag man kanske kan ha en lite annan ingångsväg än vad Mandel har till leninistisk partiorganisering. Jag hyser mycket mer tilltro till revolutionära, spontana rörelser och arbetarklassens medvetandenivå än vad både han och många i den här traditionen har. Det Marx beskriver i sina böcker och texter är inte handlingarna av en medveten förtrupp utan av klassresningar som sker av naturliga skäl - faktumet att det kapitalistiska samhället driver fram oerhörda konflikter.

Där måste man också fråga sig hur man får kunskap och återkomma till den diskussionen. Kan man läsa sig till hur man gör revolution? Kan man bygga en barrikad av böcker? Mja. Jag är tveksam, men jag tror inte att det är ett hinder för den här typen av organisering. Istället för att kanske ställa upp tomma, ahistoriska regler för hur arbetarklassens kamp ska se ut kan man kanske helt enkelt säga att med centrala kaders med mycket erfarenhet av både praktisk och teoretisk natur så kommer vi kunna göra revolution mycket, mycket snabbare än de många vilda utbrott av klasskamp som vi har sett och fortsätter se. Den praktiska inlärningen av kampmetoder är mer eller mindre försvunnen för vår tradition idag och därför är alla kaders också bara boklärda och experter på att dela flygblad. Inte för att det är dåligt, men det är ju överhuvudtaget inte nog.

Sedan måste man ju också tänka på konkreta situationer och använda marxismen. Kommer vi kunna organisera ett parti som är likt bolsjevikernas 1917? Tja. Kanske. Vill vi det? Det är något helt annorlunda. Vi kan ta med oss lärdomar därifrån, men vi måste också komma ihåg att vi har andra situationer idag där andra organisationsformer i stort eller smått måste prövas. De autonoma marxisterna i Italien ansåg ju att leninismen var en jättebra idé under tiden för ryska revolutionen och en bit framåt, men idag så måste vi kanske organisera klassen på ett annat sätt. Därmed finner vi också det dialektiska sambandet mellan vad folk tror är totala motsatser: demokratisk centralism och autonoma kampgrupper. I själva verket är de djupare förbundna, och i sverige så är den autonoma/frihetliga rörelsen mycket närmare traditionella kommunistiska metoder än vad de själva säkert vill tro.

Och där kanske ännu en poäng kan göras. SAC:s politiska strejk i november 2006. Om jag någonsin sett någon agera som ett avantgarde så var det väl ändå dem! Snöbollen som sattes i rullning var syndikalisternas förtjänst. Så kan man agera som en förtrupp igenom att utlösa en handling och medföljande propaganda och få ett oerhört stort genomslag med hjälp utav relativt sätt få, men oerhört duktiga medlemmar.

För att på något sätt börja avrunda så är en annan viktig sak att framhålla, vilket Mandel missar, demokratisk centralism som anti-repression. Återigen finner vi likheterna till autonom organisering. Kadernamnet (partinamnet) som var standard har nästan försvunnit i våra dagar, tillsammans med alla dessa hemliga papper, medlemslistor och annat. Det är inte så konstigt. Behovet av anti-repression finns inte för partier som är helt uppbundna i den borgerliga staten eller är i sig totalt meningslösa.

Organiseringen i mindre grupper ("celler") finns inte heller. Kanske vore inte det heller intressant - återigen tycker jag inte att man ska tomt upprepa gamla situationers varje princip. Men som ett grundläggande medel för att arbeta är nog mindre grupper på 2-5 personer idealistiskt, uppbundet i mer centrala demokratiska former såklart. Arbetsplikten också, även om själva namnet är avskräckande. Men det är nästan givet när man har en kamporganisation med kaders. Om man inte gör någonting så är man inte heller medlem. Man kan tycka vad man vill om det, men det är en grundbult i demokratisk centralism.

Som sagt så hyser jag en viss skepsis till vissa yttringar av den kommunistiska rörelsen och hur den organiserats, exempelvis hur Mandel skriver. Jag tycker han nedvärderar arbetarklassen och negligerar praktiken som ett sätt att få kunskap. Dessutom tvivlar jag på att ren kunskap verkligen är vägen till frälsning och sättet på vilken man får korrekt insikt i revolutionens skeenden. Men det är en modell som måste studeras och som har oerhört mycket revolutionär potential, hur mycket skit som än kastas på den av både dess motståndare och dess anhängare i deras knäppa tolkning av leninismen.