Vart vandrar Vänsterpartiet?
America Vera-Zavala skriver i Flamman om Vänsterpartiet på ett ganska rimligt sätt. Man kan nog vara skeptisk till att hålla diskussionen i Flamman och inte i ett mer internt organ. Men å andra sidan så är väl inte V en demokratiskt centralistisk organisation - på gott och ont.
I allmänhet kan man väl kanske både hålla med och inte göra det. Vad begrepp som spännande och visionär och så betyder vet jag inte egentligen. Däremot så stämmer det ju att politiken och kanske den allmänna taktiken måste läggas om. Ministerposter är meningslösa. Kommunfullmäktigemandat är meningslösa. Landstingsmotioner har ingen betydelse...
...så länge som de inte är del av en större rörelse, det vill säga. Jag är inte totalt emot parlament eller att sitta i dem, däremot vet jag att det blir rimligt att vara i dem först när man burits dit på det utomparlamentariskas axlar. Och där finns det många goda impulser i Vänsterpartiet idag som helt enkelt handlar om att vara där människor är mest och att vara socialister i vardagen. Det är inte allt vad jag velat, men tills vidare är det helt okay.
Någonstans tror jag dock att Vänsterpartiet måste välja väg på ett djupare plan än vad det har gjort i dess postkommunistiska era. Det gäller organisatoriskt lika mycket som det gäller politiskt. Kanske vore det bättre att bejaka tendensfrihet, bredhet och större strömningar som även kunde suga upp eller ansluta delar av vänsteretablissemanget i någon form av givande och tagande (på de sätt som den radikala vänstern i Enhedslistan eller liknande partier tvingats göra). Kanske vore det bättre att reorganisera sig enligt striktare och bättre former - även om det skulle betyda att göra sig av med delar av partietablissemanget och trycka på högre disciplin. Som det är nu är i alla fall situationen ohållbar. Enskilda medlemmar kan inte tillåtas plats att förstöra för hela partiet på DN Debatt som gjorts gång efter annan.
Slutligen så behövs nog en radikal brytning för att skaka loss partiet ur dess dvala och lösgöra dess handlingskraft. Dags att sluta upp med att gosa med SAP och MP. Vi har ingenting gemensamt med de partierna förutom att vi båda sitter i opposition. Jag skäms över att vi har varit med och sålt ut statliga bolag tillsammans med sossesvinen. Nej, evig opposition är bättre än att bli en del av ett högeretablissemang i parlamenten.
Ibland på olika möten eller i konversationer så märker man att olika typer av låtsasparlament dyker upp, och genast så lyser det upp i välvilliga men oförstående kamraters ögon: där måste vi vara! I kårer, ungdomsting eller vad det nu kan vara. Men det är så galet fel. Politik handlar inte om parlament och om röster, inte överhuvudtaget. Det kan vara okay saker att ta del av eller utnyttja - men oftast är de bara meningslösa låtsasgrupper utan makt eller intresse, och vårt deltagande i dem är till och med mer meningslöst än att sitta i kommunfullmäktige. Folk måste sluta vara så kära i parlament och valrörelser och fatta att det är på gator och torg som någonting överhuvudtaget kan förändras.
I allmänhet kan man väl kanske både hålla med och inte göra det. Vad begrepp som spännande och visionär och så betyder vet jag inte egentligen. Däremot så stämmer det ju att politiken och kanske den allmänna taktiken måste läggas om. Ministerposter är meningslösa. Kommunfullmäktigemandat är meningslösa. Landstingsmotioner har ingen betydelse...
...så länge som de inte är del av en större rörelse, det vill säga. Jag är inte totalt emot parlament eller att sitta i dem, däremot vet jag att det blir rimligt att vara i dem först när man burits dit på det utomparlamentariskas axlar. Och där finns det många goda impulser i Vänsterpartiet idag som helt enkelt handlar om att vara där människor är mest och att vara socialister i vardagen. Det är inte allt vad jag velat, men tills vidare är det helt okay.
Någonstans tror jag dock att Vänsterpartiet måste välja väg på ett djupare plan än vad det har gjort i dess postkommunistiska era. Det gäller organisatoriskt lika mycket som det gäller politiskt. Kanske vore det bättre att bejaka tendensfrihet, bredhet och större strömningar som även kunde suga upp eller ansluta delar av vänsteretablissemanget i någon form av givande och tagande (på de sätt som den radikala vänstern i Enhedslistan eller liknande partier tvingats göra). Kanske vore det bättre att reorganisera sig enligt striktare och bättre former - även om det skulle betyda att göra sig av med delar av partietablissemanget och trycka på högre disciplin. Som det är nu är i alla fall situationen ohållbar. Enskilda medlemmar kan inte tillåtas plats att förstöra för hela partiet på DN Debatt som gjorts gång efter annan.
Slutligen så behövs nog en radikal brytning för att skaka loss partiet ur dess dvala och lösgöra dess handlingskraft. Dags att sluta upp med att gosa med SAP och MP. Vi har ingenting gemensamt med de partierna förutom att vi båda sitter i opposition. Jag skäms över att vi har varit med och sålt ut statliga bolag tillsammans med sossesvinen. Nej, evig opposition är bättre än att bli en del av ett högeretablissemang i parlamenten.
Ibland på olika möten eller i konversationer så märker man att olika typer av låtsasparlament dyker upp, och genast så lyser det upp i välvilliga men oförstående kamraters ögon: där måste vi vara! I kårer, ungdomsting eller vad det nu kan vara. Men det är så galet fel. Politik handlar inte om parlament och om röster, inte överhuvudtaget. Det kan vara okay saker att ta del av eller utnyttja - men oftast är de bara meningslösa låtsasgrupper utan makt eller intresse, och vårt deltagande i dem är till och med mer meningslöst än att sitta i kommunfullmäktige. Folk måste sluta vara så kära i parlament och valrörelser och fatta att det är på gator och torg som någonting överhuvudtaget kan förändras.
Labels: America Vera-Zavala, Parlamentarism, Vänsterpartiet
posted by Björn at 10:47 AM
5 Comments:
Vera-Zavala betecknar V som mini-sossar. Om det är detta som partiets aktiva vill vara kan de lika gärna lösa medlemskort i SAP. Men i slutet av artikeln skriver hon också om framtiden och om visioner (i och för sig utan att konkretisera). Och det är ju där lösningen ligger: att strunta i att älta det förflutna, strunta i meningslösa diskussioner med liberalmuppar men i stället våga se framåt och våga tala med egen röst om vad den socialistiska rörelsen vill göra. Helt enkelt räta på ryggen. Tror banne mig jag skall blogga om'et själv.
Bra ;)
Men det är en svår balansgång tycker jag, och det finns nog en intressant diskussion om positiv vs. negativ propaganda. Har du läst senaste Soc. Debatt med Andrew Klimans inlägg? Han menar att vi SKA skapa lite planer för ett framtida samhälle.
Däremot så känner jag mig rätt tveksam till det, mycket på grund utav att det verkar så konstigt och för att jag ofta får känslan av att det är åldrande socialister i mellanskikten som gärna vill ha tillbaka sin ungdoms drömmar. Men att kanske finns de drömmarna i negationen av det existerande. Att i isf. skulle syssla med kritik av det existerande (exploatering, imperialism, etc.) och att det senare bryter fram drömmar ur det som är mindre konstruerade och mer allmänna i folkmedvetandet.
Nej, Socialistisk debatt har jag inte läst. Men som jag ser det behöver man inte gå tillbaka till 1960-talets drömmar, det räcker gott med 1840-talets ... . Lite provokativt sagt, men jag tror faktiskt att det kvalitativa språng i möjligheterna att behandla data som pågår just nu, tillsammans med en massa andra omvälvande processer, gör att en hel del av de ursprungliga visionerna kan förverkligas. Vill högern stoppa socialismen måste den övergå till maskinkrossarnas och teknikfiendernas läger.
Frågan är hur V och andra partier ställer sig i den processen. Den som tar ledningen kommer att bli vinnare, den som släpar efter går under. Det är kanske så att det inte spelar någon större roll om V går och såsar eftersom det ändå kommer att träda fram andra socialister som gör vad som skall göras?
Jo, jag är väl också av åsikten att socialismen är nödvändig, och att den kommer ske förr eller senare vare sig vi vill eller inte. Det som står i vägen är eventuell civilisationskollaps, eller den teoretiska möjligheten att det kan existera produktionssätt som inte är varken kapitalistiska, socialistiska eller förkapitalistiska och som föds fram ur någon form av teknisk revolution.
Men jag är också av den åsikten att människan gör historien, och att vi måste organisera oss och skapa revolutionen likväl som den skapar oss. Och att V idag inte är i stånd till att göra någonting progressivt på den punkten idag.
Intressant tanke det där, ett annat produktionssätt som skapas ur den tekniska revolutionen! Tja, varför inte? Marx spekulerade aldrig om vad som låg bortom det kommunistiska samhället men vi kanske är i läget att vi åtminstone kan börja gissa?
Din avslutning om V är ganska dyster och jag är på ett sätt benägen att hålla med. V i sitt nuvarande skick är kanske inte en höjdare. Frågan är om det går att bota sjukdomen och rädda patienten eller om socialismen får skaffa sig en friskare och piggare värdkropp?
Jag skrev nyss en lång jäkla bloggpost och försökte hamra på självförtroende som en nyckelfaktor för att komma ur krisen. Fast det vete fasen om det hjälper.
Post a Comment
<< Home