Rasism och revolution

Är man rasist bara för att man älskar sitt land? ...är ju en av de där fraserna som signalerar att någon är just rasist. Rasism är mycket mer än bara missförstånd, dumhet eller att vara outbildad - men det har just att göra med att lägga in essentiella känslor och uppfattningar i nationer, etniciteter eller dylikt. Rasism förmodligen ganska lite med någon av de sakerna att göra. Men, vi lever ju i en tid då vänstern är någon form av liberaler plus. Liberté, fraternité, egalité! Då blir det också naturligt att bli antirasister i någon form av lattéstuk. Det blir också naturligt att tro att det är den där dumma arbetarklassen som inte riktigt fattar, och som vi måste upplysa, som är rasistisk.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att individer ur arbetarklassen eller tom. skikt ur den inte skulle kunna vara rasistiska. Men rasism är inte ett arbetarfenomen. Det har inte uppstått ur arbetarklassen, och det är kanske inte ens där dess primära bas ligger.

Nej, rasism fungerar på ett helt annat sätt än att det har att göra med fördomar. Det man kallar för essentialism är självklart en viktig del av det hela, dvs. tron att det finns inneboende egenskaper hos en viss grupp. T.ex. att romer är tjuvaktiga eller att danskar är fulla hela tiden. I centrum av världssystemet har vi överlag tendensen att tycka att uppror, upplopp, kamp och strid inte är moraliskt berättigat här ("här" och "där" är ord man ska akta sig för lika mycket som "svartskalle" eller något liknande). Vi stänger ute de som kämpar, eftersom vi ju har en massa fina demokratiska spelregler här. Annat gäller i Venezuela, Indien, Kina eller något annat ociviliserat land i pereferin. Att säga att men så kan man inte göra här! är essentiellt (hah!) att säga att jag är inte rasist, men...

Och tyvärr är det någonting som centrums vänster är så bra på. Idolisera någon frihetsrörelse långt, långt borta och sedan få spel så fort någon sätter eld på en soptunna på möllan i Malmö. Vilket i sig också hör samman med en av de andra galna hörnstenarna i vår verklighet - att se oss själva som monolitiska enheter gentemot resten av världen. Att tro att vi i centrum har samma intressen som de härskande eliterna. Att tro att vi ska solidarisera oss med norrmännen som blev sprängda i luften av afghaner nu i dagarna istället för med afghanerna. Nä, för helvete! Död åt de norska ockupanterna. Och för övrigt - jag hoppas Nordic Battlegroup kommer tillbaka i bodybags tillsammans med specialstyrkan så att sveriges eliter inte någonsin funderar på att sända trupp någonstans överhuvudtaget igen.

Rasism har ju just blivit en moralisk slagdänga som kanske just på grund av sina liberala rötter (i den betydelse vi oftast använder det iaf) kunnat användas för att göra olika moraliska fördömanden. Det måste vi sluta med, i alla fall när vi försöker prata om det på ett rimligt sätt. Istället måste vi komma ihåg att solidarisera oss på riktigt med alla i samma situation som oss. För det är vi, vi och pereferins arbetande majoritet. Internationell solidaritet handlar inte om att ha en Che Guevara plansch (jo, jag har en) eller att idolisera frihetsrörelser runtomkring i världen (och jo, jag gör det) utan om att kämpa tillsammans internationellt och inse att vi inte har någonting gemensamt med överklassen i centrum. Att bombplanen över Afghanistan och Irak, dödsskvadronerna i El Salvador och Colombia, muren i Palestina och USA är bomber över Stockholm, planerade mord i Göteborg och en mur rakt igenom Malmö.

Men vidare så finns det andra, oerhört viktiga beståndsdelar av hur vi ska tänka på rasism. Varifrån kommer organisering och klassmedvetande? Inifrån eller utifrån? Ska vi gå och upplysa massorna? Nej, jag blir mer och mer tveksam till det. Klassmedvetande uppkommer i situationens strider och kamper. Då smälter även rasism och sexism bort (eller tar ett steg tillbaka i alla fall). Vidare så är nationsbegreppet något som även blir allt mer relevant när man pratar om rasism och revolution. Att bygga sin politiska verksamhet kring en nation kan vara effektivt eller bara nödvändigt, men nationer är inte goda eller bra eller fina. Alla nationer är exkluderande, och utan att fastna i något postmodernt och meningslöst så betyder det ju konkreta saker som till exempel vem som är medborgare, valuta och utrikespolitik.

Nationer uppkommer i och med de borgerliga revolutionerna och är väl en frisk fläkt till en början som hjälper till att skapa de opersonliga regler som borgarklassens revolutionära situation påtvingar. Vilket är jätte, jättebra. Men i och med myterna som skapas kring nationerna, vilken typ de än må vara, så skapas också nidbilden av den Andre. I den delen av imperialismen som vi befinner oss i har nog motsättningarna mellan länder i centrum trätt tillbaka och istället så skapas varierande sjuka uppfattningar och praktiker om framförallt muslimer.

De liberaler som idag jagar muslimer på ledarplats är samma som för femtio år sedan kollaborerade med nazister. Och jag menar inte det på ett demoniserande sätt. Utan jag menar helt enkelt att den situation de befinner sig i, som borgarklassens ideologer, tvingar dem bortom deras ideal och in i någonting som de kanske egentligen inte är fullt medvetna om. Kampanjandet för låglönesektorer i Europa byggs upp kring billig, framförallt muslimsk, arbetskraft (som för övrigt kommer hit mest för att EU:s och USA:s överklass redan gjort det omöjligt för dem att leva där de en gång var) så då måste man splittra arbetarklassen. Man måste skaffa sig bättre repressionsverktyg i en tid då man öppnar för massiva folkliga protester och uppror gentemot förstörelsen av olika sociala skyddsnät, och då måste man skylla på fem snubbar med skägg som då och då gör en video och har en taskig releasefest med en bomb i någon amerikansk ambassad.

Har jag fått med allt nu? Antirasism utan klassförakt, check. Håna reformister, check. Hata nationer, check. Kalla alla som gillar västvärlden för rasister, check. Revolutionshetsande, check.