Vart vandrar Vänsterpartiet?

America Vera-Zavala skriver i Flamman om Vänsterpartiet på ett ganska rimligt sätt. Man kan nog vara skeptisk till att hålla diskussionen i Flamman och inte i ett mer internt organ. Men å andra sidan så är väl inte V en demokratiskt centralistisk organisation - på gott och ont.

I allmänhet kan man väl kanske både hålla med och inte göra det. Vad begrepp som spännande och visionär och så betyder vet jag inte egentligen. Däremot så stämmer det ju att politiken och kanske den allmänna taktiken måste läggas om. Ministerposter är meningslösa. Kommunfullmäktigemandat är meningslösa. Landstingsmotioner har ingen betydelse...

...så länge som de inte är del av en större rörelse, det vill säga. Jag är inte totalt emot parlament eller att sitta i dem, däremot vet jag att det blir rimligt att vara i dem först när man burits dit på det utomparlamentariskas axlar. Och där finns det många goda impulser i Vänsterpartiet idag som helt enkelt handlar om att vara där människor är mest och att vara socialister i vardagen. Det är inte allt vad jag velat, men tills vidare är det helt okay.

Någonstans tror jag dock att Vänsterpartiet måste välja väg på ett djupare plan än vad det har gjort i dess postkommunistiska era. Det gäller organisatoriskt lika mycket som det gäller politiskt. Kanske vore det bättre att bejaka tendensfrihet, bredhet och större strömningar som även kunde suga upp eller ansluta delar av vänsteretablissemanget i någon form av givande och tagande (på de sätt som den radikala vänstern i Enhedslistan eller liknande partier tvingats göra). Kanske vore det bättre att reorganisera sig enligt striktare och bättre former - även om det skulle betyda att göra sig av med delar av partietablissemanget och trycka på högre disciplin. Som det är nu är i alla fall situationen ohållbar. Enskilda medlemmar kan inte tillåtas plats att förstöra för hela partiet på DN Debatt som gjorts gång efter annan.

Slutligen så behövs nog en radikal brytning för att skaka loss partiet ur dess dvala och lösgöra dess handlingskraft. Dags att sluta upp med att gosa med SAP och MP. Vi har ingenting gemensamt med de partierna förutom att vi båda sitter i opposition. Jag skäms över att vi har varit med och sålt ut statliga bolag tillsammans med sossesvinen. Nej, evig opposition är bättre än att bli en del av ett högeretablissemang i parlamenten.

Ibland på olika möten eller i konversationer så märker man att olika typer av låtsasparlament dyker upp, och genast så lyser det upp i välvilliga men oförstående kamraters ögon: där måste vi vara! I kårer, ungdomsting eller vad det nu kan vara. Men det är så galet fel. Politik handlar inte om parlament och om röster, inte överhuvudtaget. Det kan vara okay saker att ta del av eller utnyttja - men oftast är de bara meningslösa låtsasgrupper utan makt eller intresse, och vårt deltagande i dem är till och med mer meningslöst än att sitta i kommunfullmäktige. Folk måste sluta vara så kära i parlament och valrörelser och fatta att det är på gator och torg som någonting överhuvudtaget kan förändras.

Jag vill faktiskt ha sex.

Jag har varit lite i en koma sedan jag läste utkastet till nytt partiprogram. Inte blev det värre av att jag plockade upp Socialdemokraternas program från '75 och läste bra mycket mer radikala saker än vad som står i V:s nuvarande program. Frågan är vad som egentligen Vänsterpartiets existensberättigande är när det endast är Socialdemokratins vänsterflygel?

Återigen känns det som att folk tror att lösningen på att politiken blir mer höger är att konformera. Det är ju totalt obegripligt varför man valt att skriva om sex timmars arbetsdag till en förkortning av densamma. Sex timmars arbetsdag är konkret, precist och kraftigt. Det är ett krav som en hel del fackförbund, socialdemokratiska fraktioner, etc. ställt sig bakom. Det säger allt det behöver och inget mer.

Det är dessutom ett grymt krav rent konkret. Det skulle förändra maktskillnaden kapital/arbete radikalt. Det skulle förbättra folkhälsa, maktrelationer på mindre och större arbetsplatser, det skulle skapa utrymme för kultur och bildning. Nu väljer man istället att flumma ihopa hela kravet och förminska det. Vilket är att gå högerut. Man kan lika gärna skita i att ens ha kvar en förminskning av arbetsdagen.

Är det någonting partiet behöver så är det väl krav som är så pass radikala, så pass visionära, så pass konkreta som kampen för sex timmars arbetsdag är. Det är den perfekta kampanjen, den bästa parollen vi har. Det är totalt obegripligt varför man väljer att göra såhär. Jag hoppas att kongressen kommer ha mer vett än programgruppen.

Cirkeln sluts.

Säkerhetspolisen, som säkert får både dig och mig att känna sig mer säker, vill i praktiken förbjuda "olovlig kårverksamhet" och spionera på syndikalisterna i SUF och SAC. Det här är ganska otroligt. För vad är det som det här betyder? Det betyder INTE att de där jobbiga anarkisterna som bara förstör kommer få det lite hett om öronen som de förtjänar. Det betyder att man förbjuder en viss organisationstyp med samhällsomstörtande mål och praktiker. På ren svenska: det är ett anfall mot alla dissidenter.

I vår heliga och perfekta västerländska lagstiftning ingår det ju som en grundprincip att man är oskyldig till motsatsen bevisats och att man får organisera sig fritt och hemligt. Att a priori förbjuda revolutionära organisationer, och förfölja andra, luktar Sverige under andra världskriget när SKP var nära på att förbjudas.

Som vi vet så kommer man först mot de mest radikala, vad man än tycker om dem (eller ja, själva poängen är ju att man INTE gillar dem och därför inte solidariserar sig med dem när de blir angripna) och arbetar sig sedan inåt. Första AFA, sedan SAC, sedan V. Givetvis skäms jag lite över att mina egna organisationer inte är på listan över de som borde förbjudas, men tack och lov vet vi ju att polismakter kan det där med egenmäktigt förfarande och säkerligen buggar loss. Och inte då till Ung Vänsters pinsamma dansbandsalster.

Svar på tal.

Eftersom jag mest ägnat de senaste dagarna åt att hylla den ryska revolutionen, hetsa mot parlamentarism och ta ställning för ultravänstern så tänkte jag att jag ska vara lite mer balanserad och snäll, och inte bara måla in mig i ett sektigt kommunisthörn i bloggosfären. Jag bitchade ju förra veckan om Miljöpartiets totalidiotiska debattartikel i Arbetaren. Nu har Vänsterpartiets Wiwi-Anne Johansson skrivit ett svar med bländande retorisk elegans till det. Läs!

Men vad i helvete? Om SAC och papperslösa.

Fackorganisering osolidariskt? Är det inte det som DN brukar skriva? Varför skriver då Lisa Rasmusson det i förra veckans Flamman? Jag har väntat med att svara tills SAC själva svarade. Det enda tradiga är att Ung Vänsters ledning av något totalidiotiskt skäl anfallit SAC också. Är det här på grund utav att man tror på den gamla idiotidén att om man anfaller vänstern, då kommer man verka mer rakryggad och moraliskt korrekt? Tror man på det, då är man helt fel ute. Högern hatar oss. Det enda de tycker om med oss är när vi bråkar internt. Frågan är vad det här egentligen handlar om. Hur kan man skita i de papperslösa? Handlar det här bara om det gamla vanliga sekteristiska syndikalisthatet? Eller är det ett försök att flytta oss högerut i allmänhet igenom att anknyta till LO:s sämsta idéer? För det här låter otäckt likt den största idioten i svensk arbetarrörelse (förlåt, efter Nuder) Erland Olaussons konstanta quislinguttalanden.

Modernitet som Propaganda.

Nyligen så har vi ju uppmärksammat hur Miljöpartiets Peter Eriksson anfallit Vänsterpartiet. Detta för att partiet är så hemskt "omodernt" och "bakåtsträvande". Jo, i jämförelse med den moderna värld som de andra partierna föreställer sig är Vänsterpartiet allt detta. I ett ideologiskt ramverk där "modernitet" och "nödvändighet" är två ord som gång på gång dyker upp, både i postmodernismens falska radikalism och i nyliberalismens hårda angrepp på arbetarrörelsen blir alla som inte vill böja sig för den rådande ordningen omoderna. Det är nästan ett modeinspirerat ideologiskt ord: "Arbetsrätt? Det är bara så 1920-tal!"

På samma sätt som nationalism var en ideologisk hammare för direkt arbetarklassfientliga åtgärder är nu modernitet det. När tyska socialdemokrater slog ner Spartakus-upproret lutade de sig tillbaka inte bara på klassförakt mot pöbeln men utan säkerheten för den tyska nationen. Numera talar man om modernitet och nödvändighet i ekonomin som tvång, överideologiska storheter som bara är, som hur mycket man än tycker om "folket" eller vad man nu pratar om får en att göra det ena eller det tredje. Det är lika mycket bluff och båg som nationalismen var då.

Mp, som den menlösa, ideologilösa samling dårar de är, faller lätt in i den här fällan. Även för marxister eller andra socialister kan det vara svårt att hålla sig på rätt kurs. I Socialdemokratin har högerflygeln klart kristalliserats i en liberal falang som tagit makten över partiet och helt enkelt gillar läget. Gillar nödvändigheten av låga skatter, en modern arbetsrätt, osv. Jag tror knappt det finns hopp för SAP, och för Mp - som ljudlöst glidit högerut i ett decennium eller mer - har det nog alltid varit kört. Att prata om modernitet är totalt poänglöst, eftersom det betyder lika lite som "rättvisa". Det är endast och förblir endast ideologiska dimridåer.

Men jag tror att det är bra att Peter Eriksson gjorde såhär. Då blir det en klar linje mellan oss och dem. Här i Skåne regerar Mp tillsammans med borgarna i sin "regnbågsallians". Många som röstar på Miljöpartiet gör det för att de anser att de är vänster, de känner att de inte kan rösta på V pga. att de tycker vi är stalinistiska, eller på sossarna på grund utav att de är konstanta svikare. De röstarna, vilket inkluderar unga och kvinnor, kommer ansluta sig i hög grad till Vänsterpartiet, alternativt Socialdemokraterna nu. De är inte intresserade av att föra en liberal politik i någon högre mån.

Att slå ner på Mp blir då en strategisk fråga. För att driva dem vänsterut, men också framförallt för att vi ska bli starkare förankrad vänsterut i allmänhet. Och det kommer gå. Men vi måste inse att vi, som det enda parti som inte anser att "modernitet" betyder rättslöshet, kontroll av fackföreningar, klassklyftor och miljöförstöring, står ensamma. Men det är bara en ensamhet i den parlamentariska verkligheten, en fiktion som existerar i löpsedlar och i Henrik Brors, Per T. Ahlmark och andra liberala idioters huvuden. Vi måste stå fast, för vårt stöd förblir starkt inom de bredare folklagren. Vi har inte vunnit dem permanent, eller ens kanske temporärt, men de idéer som man hyser står närmast oss - och vi är också de enda som kan artikulera och driva de frågorna nu.

En enda sak har man rätt i från högerhåll, men givetvis inte helt. Det är att vi måste formulera och driva en vision. Mer än bara försvaret av offentlig sektor och välfärldsstaten. Grundläggande måste också vara att bygga ett större och starkare parti längre vänsterut, gemensamt med V:s andra organisationer (Ung Vänster, VSF, etc). De flesta kommer endast i kontakt med Vänsterpartiet igenom de fåtal funktionärer de träffar, men för att nå ut behöver vi ett bättre, mer medvetet och ett bredare arbete på basnivå. Det är positivt att jag har fått intrycket av att de här ambitionerna finns från central nivå.

Ett par bra länkar som berör det här kan ni finna här, här och här.

Vart vandrar vänstern?

Nu börjar det vända. Många av mina vänner och andra man talat med har varit oroliga över Vänsterpartiets dåliga siffror. Själv anade jag lite granna att det skulle börja vända. Hypen över sossarna är fortfarande stark och Mona Sahlin får oerhört mycket mediatid. Men det kan inte vara i all evighet.

Vänsterpartiet har gjort dåligt ifrån sig av en mängd skäl som alla skulle släppa när glömskan sätter in. Splittringarna från partihögern, mediadrevet och osynliggörandet var temporära saker. Inte att det inte kan hända igen. Men snarare att de bara levde ett tag, och de som trodde att de var någonting annat än medias glädjeskutt över "splittringarna" är nu utdöende.

Nej, det finns andra, mer reella problem. Den främsta är sossigheten inom partiet och närliggande förbund. Paralellerna till reformisterna tidigt 1900-tal är klara. Man talar om stabilitet, fred, att revolutionärerna är barbarer och hetsiga. Man är paralyserande rädd för att göra någonting provocerande. Man ska helt enkelt vara en god proletär som gör som man borde. Demonstrera gärna, men bara där man får.

Med det sagt vill jag inte säga att vi ska tillbaka till tidigt 1900-tal. Ett enkelt upprepande av receptet från 1917 är inte nog - och inte heller skulle någon från den tiden råda oss till det. Men vi måste ta itu med vår syn på staten och nationen. Vi måste inse att upproren i Rosengård är fullkomligt legitima, vi måste sluta spela med i kören av fördömande röster på ledarplats när polisen slår ner aktivister och några försvarar sig. Vi måste sluta splittra vänstern med att tala om goda och onda demonstranter.

Med det sagt så måste vi för det första ha en klarare bild av vart vi vill gå, en teoretisk förståelse som kan ge grund till en strategi. Vi måste förklara vad vi menar med "grundläggande samhälleliga omvälvningar" och sluta mumla i skägget. Efter det kan vi lista ut vilka metoder, allianser, etc. som vi kan använda oss av.

Vänsterpartiet är ett marginaliserat parti och kommer så förbli om det inte aktivt deltar i djärva massaktioner, om inte arbetarklassen har förtroende för dem. Att agera som Socialdemokratins vänsterflygel kan väl vara okay, men mellan det alternativet och tesen socialfascismen finns det en bättre plats. Vi måste agera självständigt. Titta på vad som hänt i Göteborg. Att bryta samarbetet med Mp och S var exemplariskt gjort.

Man måste också ta itu med snacket om att angiva eller agera mot militanta aktioner och de som håller i dem. Man förråder inte kamrater, så enkelt är det. Det lilla man tror sig vinna igenom det förlorar vi när media blåser upp idén om att det finns goda och onda aktivister. Med det kommer också förståelsen att även om det är bra att hålla i en banderoll, att slå på grytlock eller dela flygblad så är det inte de enda kampmetoderna som existerar. Och att om det är alright att man gör aktivt motstånd i Sydamerika, att man kämpar i Kurdistan eller i Frankrike då är det också alright här.

Jag menar givetvis inte att vi ska sluta med att dela flygblad eller affischera och istället bara bomba polisstationer. Inte heller menar jag att vi ska klä om till Black Bloc en masse. Minst av allt menar jag att vi ska sätta oss på tvären bara för att. Men, vi avväpnar den radikalism som existerar och handikappar oss själva igenom att tilldela legalismen en form som är annat än strategisk. Tidningarna kommer aldrig att gilla oss, så enkelt är det. Vi måste bygga vår egen media, och det är den uppgiften som vi borde ägna mest tid åt. Det kommer löna sig i längden.

Jag ska sluta gnälla i och med de många positiva överraskningar jag har fått. Lars Ohly, Josefin Brink, Kalle Larsson, Rossana Dinamarca är alla högst kompetenta och duktiga partimedlemmar och parlamentariker. En levande idédebatt existerar, arbete pågår överallt i Sverige. Den nya linjen som ett folkligt parti med subjektet "vi", bredsidorna som ges i alla instanser av vårt arbete och den oerhört progressiva utveckling vi ser exempelvis i Stockholm där VSF har en mycket framträdande roll är jättelika steg framåt.

Den som kan gör, den som inte kan, recenserar.

Jag är lite svag för vänstersosseriet, en oturlig egenskap måhända, men det finns där ändå. Men liksom alla förgreningar av socialismen som jag kanske känner en viss sympati för (socialdemokrati, syndikalism, maoism) så dyker det upp problem efter hand när man hör deras åsikter i ett vidare spektrum. Enn Kokk har skrivit en recension av Åsa Linderborgs recension av “FRP-koden - Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess.” Varför ska man då överhuvudtaget göra någonting så banalt som att försöka skriva en recension av en recension av en recension? Tja, resultaten får väl tala för sig själva om det var lönt eller ej.

Marsdal som har skrivit FRP-koden förklarar Fremskrittspartiets framgångar framförallt igenom att mellanskiktet har helt kvalat ur klassbegreppet ur sin vokabulär. Kvar finns endast hippa, och mindre hippa människor kvar. Deras elitiska von oben perspektiv gör att arbetarklassen - vars själva existens förnekas - söker sig till det parti som talar om deras situation; Framskrittspartiet. Det är intressant att se hur klassföraktet tar sig estetiska uttryck: avsky mot dumma människor utan smak som lyssnar på dansband och inte har matchande kläder. Om jag inte har fel talar ex. Jacques Rancier om hatet mot majoriteten som kan urskiljas i föraktet för populärkultur. Inte för att jag är ett fan av Sunset Beach, Britney Spears och Die Hard - men smak kan knappast kallas objektivt. Om klassföraktet just skulle gömma sig bakom det här så vore det inte alls förvånande. Det är ju lite populärt att vara estetiskt snobbig.
Vidare håller jag helt med om att politikens urholkande, socialdemokratins eviga kasande högerut, banaliserandet av världspolitiska händelser, lögner, propaganda, etc. Alla tjänar det till att skapa utrymme för kryptofascistiska småborgerliga partier som Sverigedemokraterna. Det sorgliga i det hela är givetvis att Sverigedemokraterna, Framskrittspartiet, etc. inte har någonting att erbjuda arbetarklassen. De är för en liberal ekonomisk politik, vill inskränka arbets- och strejkrätt och har inga planer på att lösa arbetslöshet på ett adekvat sätt.

Nu till det jag ville komma till: arbetarklassens värderingar. Det är här jag skiljer mig från Enn Kokk.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)

Va?

Det är sådana här saker som jag tycker är problematiska. Laddad som jag är av vad Diana Mulinari sa på ett föredrag häromdagen om att arbetarklassen blir allt mer rasifierad och feminiserad och av mina egna erfarenheter igenom min uppväxt och så vidare tänker jag på både den rasism och den solidaritet man kan möta i arbetarklassen.

Bilden av arbetarklassen som fördummad, brutal, etc. lever kvar i populärkulturen. Titta på vilken sjaskig amerikansk film som helst, även om deras "ontologiska" (ett ord man aldrig bör höra i marxistiska sammanhang!) status inte erkänns finns arbetarna alltid ändå, kvar där i pereferin. Arbetarklassen som kollektiv tenderar till att ha konservativa värderingar, visst, men i vilken utsträckning egentligen? Som en annan marxistisk sociolog - Rebecca Lärnesjö - sa: ofta kan arbetarklasskvinnorna mycket mer än vad sociologerna kan. De har kommit mycket längre i sin förståelse av klass- och könsförtryck. Så tror jag också det är. Arbetarklassens konservativa/reaktionära värderingar finns, men ofta kan man se dem användas som ett bollträ emot just proletärerna. Akademiker från mellanskiktet eller däröver använder ibland feministiska eller rasiferingsteorier/frågor för att nedgöra arbetarklassen, vända vänsterns vapen emot dem själva. Vi kan inte bara gå med på det. Arbetarklassen förstår bra mycket mer än vad man tror, och om man ska säga något om deras fördomar så är det väl kanske att de är lite mindre raffinerade än småborgarskapets finjusterade avsmak.

Jag ska inte säga mer om stycket om den socialdemokratiska pressen och folkrörelsen. Enn Kokk har rätt.

Sist nu, om kommunismen, Lars Ohly und so wieter. Det man ska komma ihåg när det kommer till Vänsterpartiet är att partiet är just nu där socialdemokratin var på 60-talet. Socialdemokrati är, som vi vet, en återvändsgränd om målet är socialismen. Mer eller mindrae alla av västeuropas länder har styrts av socialdemokrater av en eller annan typ under längre perioder, men ingen av dem har blivit socialistiska för det.

Har kommunistordet något att göra med det? Jo, det är klart. Men inte för att kommunismen i sig gör att ingen vill ha något att göra med det, utan för att en hård propagandakampanj har förts sedan, ja, den revolutionära socialismens födelse egentligen. Kommunism förknippas med Sovjet, något som de härskande klasserna i den statskapitalistiska och kapitalistiska världen har kämpat hårt för att se till. Men revolutionär socialism är ett måste för att skapa en bättre värld. Partier som Vänsterpartiet är de som verkligen kan representera folkflertalets intressen, snarare än några rasister. Det vill säga, om de verkligen slutar vara reformister utan öppnar alla arenor för kampen. Jag tvivlar på att Socialdemokratin kommer hitta tillbaka till reformismen på riktigt. I dess ställe kan man dock inte vara några reservsossar. Ett riktigt alternativ är ett konsekvent arbetarklassparti.

Vilken färg hade Napoleons vita häst?

Igår gick jag och lyssnade på Rossanna Dinamarca från Vänsterpartiet som talade om Vänsterpartiets skolpolitik. Det var, i ärlighetens namn, mycket bättre än vad jag trodde, och man gick därifrån med en känsla av förtroende för vår politik i det området. Framförallt är det intressant eftersom Folkpartiet försöker gå tillbaka till 1800-talet så snabbt som möjligt. "Ordning och reda"; en disciplinär slogan som inte betyder något alls i praktiken. En lärare är en pedagog, han eller hon behöver uttöva kontroll: men inte med järnhand. Det absurda med Folkpartiets och borgerlighetens politik är synen både på människan och på lärandet. Jag har skrivit innan om reifikationen av människans sinne i kapitalismen. Så som det en gång var i skolan; så skall det ock vara. Om läraren inte kan knäppa någon på fingrarna, hur ska det då kunna vara lugn och ro i skolan?

För det första tåls det att upprepa; kontroll är något man utövar i ett klassrum utan att hålla en linjal i handen och skrikandes. Det är saker man får lära sig på lärarlinjen redan. Det man behöver veta är varför vissa elever agerar på vissa sätt och sedan metoder för hur man defuserar situationen. För det andra, det stora problemet i skolan är storleken på klasser som har med lärartillgänglighet, lokaler, etc. att göra. Det är ett välfärdsproblem som bara kan lösas igenom att man bygger ut välfärden.

Man måste dock fortsätta i allmänhet i teoretiserandet och det var mycket det som var substantiellt och intressant i Rossanas upplägg. Hur demarkerar man vad ett barn lär sig? Vad bör ett barn lära sig? Även om hon inte pratade explecit om sådana saker kan man ändå förstå den typen av skola som V vill ha. Det handlar lika mycket om att lära sig språk, samarbete, sociala koder, etc. och överkommandet av stigma som någonting annat. Kritiskt tänkande är det viktigaste man kan lära sig. Att lära sig när och var Karl XII dog är vulgärpositivistisk idiotpedagogik.

Men det man ska komma ihåg med borgarnas skolpolitik, i alla fall vad jag tyckte mig förstå, är att de gärna har en disciplinskola där man lär sig "bli som folk"; och inget tycks mig då mer träffande än den gamla textraden från Staten och Kapitalet:

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften.

Om kvastarna skall sopa bra får man inte slarva med skaften.

Spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla,

agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla.

Är detta för att borgarna är onda? Nej; det är för att borgarna uppfattar lärdomar som någonting kulspruteliknande. Pang, pang, pang. Fakta. Men det är varken så lätt, eller så bra att lära sig på det sättet. Men klassamhället har en substantiell ideologisk hörnsten i en mätbarhet som slussar folk vidare mellan olika nivåer. MVG i alla ämnen? Ta till höger, tack. IG? Till vänster. Vad som ligger bakom detta, t.ex. läsvana hemma, föräldrars examina, social bakgrund, etc. döljs effektivt utav programmatiska stämplar i form av betyg som inte alls är adekvata för att framvisa kunskap.

Jag har skrivit innan, i Civilisationskritik bland annat, om hur kunskap styckas och hur man försvårar inlärandet igenom barocka strukturer. Efter igår har jag blivit övertygad om att reformer är möjliga och att synen på människan och vetenskapen i borgarnas uppfattning är totalt barock.