Äesthetik des Wiederstands

Jag har nyss blivit klar med en av mina projekt för sommaren: att läsa klart Peter Weiss Motståndets Estetik som kom i nyutgåva i Sverige för några månader sedan.

Jag kan säga att jag inte blev besviken, tvärtom, snarare. Liksom Kapitalet var den bra mycket mer lättläst än vad jag förväntat mig, och jag slukade hundratals sidor åt gången. Ett sant nöje att läsa och en oerhört mäktig litterär upplevelse. Varmt rekommenderad!

Motstånd är ett tema som jag tror kommer dyka upp mer och mer, det är Vänsterpartiets politiska linje gentemot borgarna, det är Septemberalliansens försök gentemot överheten i landet och i LO.

Det är värt att vakna upp från de förslumrande berättelser som vi byggt upp våra liv kring. Om hjältar, nationer, krig mellan det goda och det onda och komma ihåg det vardagliga motståndet, och det exceptionella motståndet. Kampen förs inom och utom oss gentemot en överväldigande ideologisk framstöt ifrån borgarklassen som försöker rena historieskrivning, kultur och filosofi från dess formativa rörelser: arbetar- och borgarklassen. De hamnar alltid i obeskrivliga antinomier där det blir omöjligt att förstå oss själva och den värld vi lever i och som atomiserar oss och passiverar massorna.

Weiss är humanist, och det märks. Jag menar inte det på ett bra sätt. Liksom Althusser anser jag att humanismen är en ideologi, en ideologi skapad av liberalismen. Det är sympatiskt, men det man lär sig av Motståndets Estetik är att rycka sig ur det tillståndet. Det är en kamp, eftersom det krävs mycket möda att slita sig loss från förhärskande föreställningar, speciellt om man är upptagen av arbete eller skola.

Vidare har Motståndets Estetik ett värde som historisk bakgrund, till den svenska välfärldsstatens repressiva funktioner, socialdemokratins svek och kamperna i Tyskland i den första halvan av 1900-talet. Det är också en berättelse om kommunistisk teori och organisation, spännvidden mellan den nödvändiga disciplinen hos en revolutionär och hur det uppkommer en ny härskande politikerklass som kväver motståndet med de verktyg och organisatoriska funktioner som var uppbyggda för att på det mest effektiva sätt övervinna den borgerliga staten.

Men jag ska låta er själva få ut det som ni behöver och får ut av Peter Weiss, och avsluta det här med första delen av den första punkter av hans "Tio arbetspunkter för en författare i en delad värld." Den hade likväl kunnat kallas för "Tio arbetspunkter för en bloggare i en delad värld" idag.

"Socialismens riktlinjer innehåller för mig den giltiga sanningen. Vilka fel som än begåtts och kommer att begås i socialismens namn, så borde de uppfattas som lärorika exempel och underkastas en kritik som utgår från den socialistiska åskådningens grundläggande principer. Självkritiken, den dialektiska dispyten, den ständiga öppenheten för förämdring och vidareutveckling är beståndesdelar av socialismen. Bland de båda valmöjligheter som jag i dag förfögar över ser jag bara i den socialistiska samhällsordningen möjligheterna att övervinna de rådande missförhållandena i världen."