Borgerlighetens politiska förfall

Det som är så otroligt såhär när vi närmar oss ett år efter valet är hur annorlunda situationen är idag. Speciellt när det gäller de borgerliga partiernas interna bild utåt.

Då var de eniga. Då var de ljusblå. Då var de nya.

Men vad har hänt nu?

Moderaterna har lyckats med konststycket att helt kasta sin image över ända. Att de är ett överklassparti förstår alla. Men vad görs egentligen för att rädda dem från katastrofen? Fredrik Reinfeldt gömmer sig i sitt kuckilurande med sura vårdtanter, George Bush och privata audienser med Svenskt Näringsliv. Statsministern är helt osynlig. Som kaptenen som gömmer sig i sitt arbetsrum, bestämd över att gå ner med skeppet men inte villig att göra något för att styra undan problemen. En grå eminens kan knappast vara statsminister, Fredrik. Lär dig det.

Glädjande nog har inte Svarta Gänget helt släppt fram de nyliberala tokarna. Fortfarande står A. Borg och framförallt Littorin som väktare vid privatiseringarnas port. Inte för fort, inte för fort manar de. På andra sidan rasar varierande kapitalister och disponenter mot det som skulle vara deras parti. Varför de inte bara sabbar allt måste väl nästan ha att göra med hur totalt uppenbart det skulle bli med Moderaternas klasspolitik då. M skulle sjunka i botten.

Kristdemokraterna tar första pris från Vänsterpartiet i SM i långdistanssplittring. Sekteristerna begår politiskt självmord, drivna till det av den lugnare falangen. Valet för dem är antingen att splittra eller föra en tynande existens som extremreligiositetens yttersta spjutbärare. Annars försöker kd mest profilera sig som ett borgerligt parti som är lite sådär tillräckligt kristet, men inte så mycket egentligen. Det enda de försöker erbjuda folk som inte är med i Pingstkyrkan är bensin. Fast då uppenbarar sig hur pass Alliansen krackelerar när C och M säger tvärt nej.

Det vi måste förstå är att det är jättesvårt att organisera koalitioner. Vänstern har en lång historia av just detta. Det fungerar jättebra när man kämpar (nå, ibland iaf) och mindre bra när bytet ska delas upp. Eftersom man saknar en central instans med tillräcklig pondus och prestige kan sprickor lätt dyka upp. Speciellt när skutan börjar sjunka och alla försöker hugga till sig en del för att överleva. Därav alla utfall på ledarplats, i distrikt och upp till regeringsplats. Fångens
Dilemma-modellen kan utan vidare appliceras på alliansen.

Nu lämnar vi dock M och Kd och låter dem falla i bitar ifred när de möter motsättningar de inte kan ta sig ur i första taget. C och Fp gör intressantare och mer problematiska manövrar. Fp går i bräschen för kanske det största hotet: att göra det legitimt med rasistisk populism. Liberalismen har så lite att erbjuda att populism och rasism, så effektiva medel att bryta arbetarklassens enighet, kommer dyka upp gång efter annan. Fp öppnar dörren för Sverigedemokraterna och en utveckling lik den i resten av Sverige. Det mest glädjande med den utvecklingen är Fp:s patetiska siffror.

C har inte riktigt utvecklat de interna problem som jag är säker på jäser i partiet. Hur kan det gamla gardet som gillar bönder, lokal demokrati och lite tillräckligt med bidrag digga nyliberaler från huvudstaden? Några tecken på splittringen har dykt upp, men vi har nog mer att vänta efterhand. Förmodligen är dock C Svenskt Näringslivs nya favoritparti, bortsett från Carlgrens idéer om bensinskatt.

Jag är faktiskt förvånad, och glad över att jag inte kan se en direkt väg ut från någon av de borgerliga partierna eller Alliansen som helhet inom en kortare tid. Men vi har inte vunnit ännu, långt ifrån. Det största hotet är dock inte borgarna just nu, de är så pass tillbakaslagna och misstänkliggjorda. Det största problemet är Socialdemokraterna. Jag kan inte hjälpa annat än att bli nervös varje gång Mona öppnar munnen. Uppenbarligen funkar det som populism, men S har ju visat gång efter annan hur ovilliga de är att göra något annorlunda än borgerligheten. Konsekvenserna på lång sikt är katastrofala, och på kort sikt kan man säga att det kommer krävas mer än att låtsas vara öppna och folkliga. Jag väntar på ett konkret förslag för att se om något gott kommer ur ett halvliberalt parti som S.

Som en fotnot kan jag nämna att Mp utvecklar sig mer och mer som ett problem också. De är och förblir borgare, och de är och förblir konkurrenter om väljare och stöd för V. Till skillnad från S där man i alla fall kan hysa lite hopp, hur patetiskt det än är, så är Mp ett borgerligt parti.

Nej, vad ska borgarna göra nu? Labour från England lär oss att man kan inte vara new new någonting. Men vi har inte vunnit än som sagt. När vi sätter här om ett år, helst ett och ett halvt då kan vi kanske säga någonting om valet. Men än finns det tid för comebacks, och i dagens mediaherravälde glöms saker väldigt snabbt.