Sunday, August 12, 2007

Vart vandrar vänstern?

Nu börjar det vända. Många av mina vänner och andra man talat med har varit oroliga över Vänsterpartiets dåliga siffror. Själv anade jag lite granna att det skulle börja vända. Hypen över sossarna är fortfarande stark och Mona Sahlin får oerhört mycket mediatid. Men det kan inte vara i all evighet.

Vänsterpartiet har gjort dåligt ifrån sig av en mängd skäl som alla skulle släppa när glömskan sätter in. Splittringarna från partihögern, mediadrevet och osynliggörandet var temporära saker. Inte att det inte kan hända igen. Men snarare att de bara levde ett tag, och de som trodde att de var någonting annat än medias glädjeskutt över "splittringarna" är nu utdöende.

Nej, det finns andra, mer reella problem. Den främsta är sossigheten inom partiet och närliggande förbund. Paralellerna till reformisterna tidigt 1900-tal är klara. Man talar om stabilitet, fred, att revolutionärerna är barbarer och hetsiga. Man är paralyserande rädd för att göra någonting provocerande. Man ska helt enkelt vara en god proletär som gör som man borde. Demonstrera gärna, men bara där man får.

Med det sagt vill jag inte säga att vi ska tillbaka till tidigt 1900-tal. Ett enkelt upprepande av receptet från 1917 är inte nog - och inte heller skulle någon från den tiden råda oss till det. Men vi måste ta itu med vår syn på staten och nationen. Vi måste inse att upproren i Rosengård är fullkomligt legitima, vi måste sluta spela med i kören av fördömande röster på ledarplats när polisen slår ner aktivister och några försvarar sig. Vi måste sluta splittra vänstern med att tala om goda och onda demonstranter.

Med det sagt så måste vi för det första ha en klarare bild av vart vi vill gå, en teoretisk förståelse som kan ge grund till en strategi. Vi måste förklara vad vi menar med "grundläggande samhälleliga omvälvningar" och sluta mumla i skägget. Efter det kan vi lista ut vilka metoder, allianser, etc. som vi kan använda oss av.

Vänsterpartiet är ett marginaliserat parti och kommer så förbli om det inte aktivt deltar i djärva massaktioner, om inte arbetarklassen har förtroende för dem. Att agera som Socialdemokratins vänsterflygel kan väl vara okay, men mellan det alternativet och tesen socialfascismen finns det en bättre plats. Vi måste agera självständigt. Titta på vad som hänt i Göteborg. Att bryta samarbetet med Mp och S var exemplariskt gjort.

Man måste också ta itu med snacket om att angiva eller agera mot militanta aktioner och de som håller i dem. Man förråder inte kamrater, så enkelt är det. Det lilla man tror sig vinna igenom det förlorar vi när media blåser upp idén om att det finns goda och onda aktivister. Med det kommer också förståelsen att även om det är bra att hålla i en banderoll, att slå på grytlock eller dela flygblad så är det inte de enda kampmetoderna som existerar. Och att om det är alright att man gör aktivt motstånd i Sydamerika, att man kämpar i Kurdistan eller i Frankrike då är det också alright här.

Jag menar givetvis inte att vi ska sluta med att dela flygblad eller affischera och istället bara bomba polisstationer. Inte heller menar jag att vi ska klä om till Black Bloc en masse. Minst av allt menar jag att vi ska sätta oss på tvären bara för att. Men, vi avväpnar den radikalism som existerar och handikappar oss själva igenom att tilldela legalismen en form som är annat än strategisk. Tidningarna kommer aldrig att gilla oss, så enkelt är det. Vi måste bygga vår egen media, och det är den uppgiften som vi borde ägna mest tid åt. Det kommer löna sig i längden.

Jag ska sluta gnälla i och med de många positiva överraskningar jag har fått. Lars Ohly, Josefin Brink, Kalle Larsson, Rossana Dinamarca är alla högst kompetenta och duktiga partimedlemmar och parlamentariker. En levande idédebatt existerar, arbete pågår överallt i Sverige. Den nya linjen som ett folkligt parti med subjektet "vi", bredsidorna som ges i alla instanser av vårt arbete och den oerhört progressiva utveckling vi ser exempelvis i Stockholm där VSF har en mycket framträdande roll är jättelika steg framåt.

Labels: , , ,

2 Comments:

Blogger Björn Nilsson said...

Det är flera intressanta frågor här. Jag tog mig friheten att klippa här och där i ditt inlägg samt lägga till egna kommentarer inom hakparentes [ ].

-------------------------------------------------------
…andra, mer reella problem. Den främsta är sossigheten inom partiet och närliggande förbund. … Man är paralyserande rädd för att göra någonting provocerande. … [Det håller jag med om. Delar av V har fastnat med skägget i den parlamentariska brevlådan. Samtidigt måste provokationerna väljas med omsorg så det inte blir rekyler. En provokation skall få folk att öppna sinnena och se klarare, inte bli förbannade och vända sig bort. Folk i detta fall = den moderna svenska arbetarklassen.]

… upproren i Rosengård är fullkomligt legitima, vi måste sluta spela med i kören av fördömande röster på ledarplats när polisen slår ner aktivister och några försvarar sig. [Sysslolösa småungar som tänder eld på grejor är inte aktivister vilken stadsdel det än händer i. Polisattacker mot SAC:s strejkvakter och liknande kan vara något annat.]

Vi måste sluta splittra vänstern med att tala om goda och onda demonstranter. [Alla gatuupptåg är inte demonstrationer. Alla demonstranter är inte goda eller vänster. En del verkar vara provokatörer. En del är helt enkelt dumma eller bara ute för att roa sig. Jag kanske är för gammal, men jag avskyr när folk rusar runt och klottrar och slår sönder. Det var ett sådant uppträde senaste Första maj i närheten där jag bor. Några småungar slog sönder fönsterrutor till butiker och hos min frisör – helt obegripligt.]

Man måste också ta itu med snacket om att angiva eller agera mot militanta aktioner och de som håller i dem. Man förråder inte kamrater, så enkelt är det. [Men de som inte är kamrater då, de kan man väl klämma åt?] Det lilla man tror sig vinna igenom det förlorar vi när media blåser upp idén om att det finns goda och onda aktivister. [Återigen, en del av de där figurerna är snarast kriminella. Även om man inte använder termerna ond eller god så kan man definitivt säga skadlig. Jag har svårt att känna sympati för knäppskallarna i Göteborg som kastade sten på polisen vid EU-toppmötet och dödade den mesta informationen om de riktiga demonstrationerna.]

…även om det är bra att hålla i en banderoll, att slå på grytlock eller dela flygblad så är det inte de enda kampmetoderna som existerar. Och att om det är alright att man gör aktivt motstånd i Sydamerika, att man kämpar i Kurdistan eller i Frankrike då är det också alright här. [I och för sig kanske det är samma kamp här som där ibland, men därav följer inte att metoderna är desamma. Det kanske är mer accepterat att slå sönder grejor i Frankrike än här. I Kurdistan kanske man kastar bomber, etc., men inte här, tack.]

… ha en klarare bild av vart vi vill gå, en teoretisk förståelse som kan ge grund till en strategi. Vi måste förklara vad vi menar med "grundläggande samhälleliga omvälvningar" och sluta mumla i skägget. [Håller helt med, det är därför jag tjatar till och från om behovet av vetenskapliga analyser, att förstå även betydelse av naturvetenskap och teknik, etc. – det är den tekniska utvecklingen som gör socialismen möjligt. Samt naturligtvis att ha goda kunskaper i marxism!]

Efter det kan vi lista ut vilka metoder, allianser, etc. som vi kan använda oss av. [Här kommer det intressanta: är det anarkister, syndikalister och liknande som är närmast att ena sig med? Jag kanske har fel, men är det inte en rätt obehaglig blandning av revolutionslekande medelskiktsungar och småkriminella typer i de där grupperna – förutom hederliga arga ungdomar? En del är ute och lattjar ett tag innan de hoppar in i den borgerliga karriären, en del passar på att rensa lite skyltfönster eller slåss på gatorna innan de åker in i sin (kriminella) huvudkarriär. – Nja, jag är rätt tveksam mot en del av de där människorna. Det finns andra mer politiskt stabila personer och grupper man kan försöka prata med.]

Vänsterpartiet är ett marginaliserat parti och kommer så förbli om det inte aktivt deltar i djärva massaktioner, om inte arbetarklassen har förtroende för dem. [Riktigt, utan förtroende går det inte. Men då gäller det att välja rätt typ av aktioner.]

Jag menar givetvis inte att vi ska sluta med att dela flygblad eller affischera och istället bara bomba polisstationer. [Tack, jag blev nästan orolig för det ett tag. Det har faktiskt bombats på polisstationer, men då handlade det om kriminella påhitt utan politisk motivering. I samband med bråken i Ronna i Södertälje var det någon som sköt mot polishuset. Sendero Luminoso hyllade detta, men nu misstänker jag att senderisterna är en blandning av galningar och provokatörer och just det gänget tror jag man bör akta sig för.]

Inte heller menar jag att vi ska klä om till Black Bloc en masse. [Nä, då tror jag verkligen vi skulle hamna i klistret.]

…vi avväpnar den radikalism som existerar och handikappar oss själva igenom att tilldela legalismen en form som är annat än strategisk. [Vad menas? Att legalismen är taktisk?]

Tidningarna kommer aldrig att gilla oss, så enkelt är det. Vi måste bygga vår egen media, och det är den uppgiften som vi borde ägna mest tid åt. [Håller med om det, mindre grupper än V kan av någon anledning sköta såväl veckotidningar som lokalradio.]

3:45 PM  
Blogger Björn said...

Jag ska försöka summera vad du menat i ett par olika block för att enklare kunna bemöta det.

Är det småungar, kriminella, etc. som brukar våld i exempelvis Paris förstäder och så vidare? Det är väl fullt möjligt - men förändrar det något? Vi ser exempelvis Ludditerna i tidigt 1800-tal och deras primitiva form av motstånd, hungerkravallerna 1917 i Stockholm och andra händelser som är liknande. De var inte alla medvetna kamper, men de var ändå klasskamp. Därmed inte sagt att de var av godo, men att fördöma de som gör motstånd i den situationen de befinner sig i är absurt anser jag. Malmöpolisens våldshandlingar mot invandrarungdomar, tillsammans med alienationen och utanförskapet i exempelvis Rosengård skapar en situation där man gör motstånd. Är det fel? Och vad skulle göra det fel?

Varför skulle franskt våld vara bättre än svenskt? Jag menar, antingen säger vi rakt ut att det här är en fråga om strategi och taktik eller om en moralisk princip. Kanske behöver det inte finnas en motsättning däremellan heller. Är självförsvar okay, och när blir någonting självförsvar istället för proaktivt försvar? Det är ju alla legitima frågor. Och jag säger inte heller att det är jättebra så fort någon kastar en sten eller snor något på Ica, det är det ju inte såklart. Men de är alla tecken på någonting, någonting vi anser oss företräda - den mindre priviligerade gruppens försök att göra motstånd och överleva i ett klassamhälle.

Inte heller menar jag att anarkister är nödvändigt de bästa samarbetspartners som finns, men det är inte heller socialdemokrater. De allianser och strategier man skapar beror helt på vilken teoretisk grund man står på. Vårt problem är att vi inte kan avgöra vilket som vore bättre i dagens situation. Däremot så anser jag att det finns bra kampmetoder som utarbetats vänster om oss och som även praktiserats av den partiorganiserade vänstern innan som nu endast upphålles av autonoma grupperingar. I allmänhet är det väl lika sant att det är ligister, kriminella, etc. som är involverade i kravallsituationer som det är att alla socialister är gnälliga mellanskiktsradikaler. Det är väl någonting som DN försöker berätta för oss, eller?

Hoppas jag besvarat dina anmärkningar i stort.

6:19 PM  

Post a Comment

<< Home

Bloggtoppen.se