Historiens vingslag - historiens klasstrider.

Att inte känna till historien är att dömas till att upprepa den som vi väl vet. Men som marxist måste man nog lägga till: att känna den rätt, att leva den. Historia får vi ofta nerkört i halsen, men det är sällan en historia som någon kan känna en autentisk koppling till - av förklarliga skäl. Vad har jag med "Sverige" att göra? Ingenting. Historien som vi alla är inbegripna in är klassamhällets historia, en tragisk och dramatisk berättelse utlevd av riktiga människor på riktiga sätt. Inte fantasier om nationer, stora personligheter eller kulturer.

För tillfället läser jag en bok om blåblusgrupperna skapade av ungkommunisterna som agitations och propaganda grupper. Alla historier om den svenska kommunismen måste inbegripa dess relation till socialdemokratin, och där det förblir centralt med sveket från reformisterna. Hoppet om rösträtten, om den höjda lönen, om att alla tusen löften skulle leda till friheten.

Så blev det aldrig, och så kommer det aldrig bli med socialdemokrati. På sätt och vis är då kanske tesen om socialfascismen sann. Såhär säger en röst från den tiden:

Ni minns en saga ifrån Testamentet
om 1000 man som käka fisk och bröd.
Den konsten kan visst Kalixparlamentet
De arbetslösa leder ej nån nöd
Förlita er på bibeln - vad sedan tyst och svält,
så har vi sossar kollektivt beställt.
För Nederkalix, det är ju allas hem, Stråhles hem, Svanbergs hem.
Är du ungkarl och hungrig går du hem, till deras hem, ända hem.
Ta på krits - dä ä vårt recept
Men framförallt ska du rösta rätt.
Gör du dä får du följa med oss hem, med Rönnbäck hem, till sossehem

Att läsa om folkhemmet på det här sättet är något som känns igen från alla oppositionella på vänsterkanten, men på senare tid så har man börjat blicka tillbaka till en god, progressiv socialdemokrati. Och klart att jag hellre hade haft ett riktigt socialistiskt reformistiskt alternativ än den liberalism som Mona Sahlin står för. Men det gick åt helvete med reformismen, från 1914 framåt. Varje decennium har sitt bokslut över dess misslyckande.

När man då läser från en annan tid kan man ändå känna igen saker och ting från vår nuvarande regering som gör allt för att vrida tillbaka klockan. Med lösdriverilagar och arbetslöshetshets hör man ett svagt eko från den här visan om Statens Arbetslöshetskommission (AK) som sysslade med att tvinga ut folk till skitarbeten som att bygga vägar i inre norrland för dålig lön och hemska villkor:

I en sång, denna gång,
jag vill beskriva det tvång,
som jag led under min AK-tid.
O, tänk, vad jag led,
under dagen som skred,
sakta framåt på Kulbäckens
strand.

Jag var ung, jag var glad,
när jag reste åstad,
och jag drömde om flickor och
vin
Men den glädjen tog slut,
när vi till bäcken kom ut,
för att börja ett hårt slaveri.

När som byggisen går,
och vi förskotten får,
då lättnar det för oss alla här.
Men glädjen blir ej så lång,
ty det är ju tvång,
att vi kovan till handlaren bär

Vi må ha bytt ut statarlängorna mot villan, men det är samma som alltid. När klasstriderna fortsätter och vi trycks tillbaka än mer kanske det är dags att slå en blick tillbaka för att lära oss någonting av de som kom före oss för att kunna komma längre fram än de gjorde. Det är väl bara att förbereda sig på ett hårdare klimat, men vi kanske inte ska sörja över det som varit utan snarare ta tag i det som kommer nu. Utveckla vår organisation, bilda strategiska allianser vänsterut, utveckla studiearbete och framförallt vara en aktiv del av en kämpande massa.

Jag avslutar med ett dagboksinlägg från en ungkommunist från 1930-talet:

"Reflektioner vid nyårsskiftet 1931-1932:

Ett år är förgånget. Mitt första år sen jag blev kommunist. Det har varit ett år fyllt av arbete för vår rättvisa sak. Men det har varit en stor glädje, och det har varit en bra skola. Man har fått lära mycket, men vi har ännu mycket att lära. Och det ska vi göra i den fortsatta kampen. Vi minns Lenins ord: kämpa - lär!
I och med att mitt klassmedvetande vaknade fick jag en helt annan syn på tingen än förut. Det var som att vakna ur en djup sömn. Jag fick upp ögonen för verkligheten, och började tänka mer självständigt. Däreigenom växte mitt livsmod, kände mig friare och gladare och var mer företagsam. Missmod och gruvsamhet var borta. Nu ser jag kallt och klart på skeende efter min nya livsmåttsmålstock.
Året 1931 har jag lärt mycket i livets skola. Det nya året har säkert många nya lärdomar och erfarenheter i sitt sköte. Ordning, omtanke, ärlighet och friskt mod, bolsjevikisk självkritik och planmässighet. Med dessa riktlinjer för ögonen vill jag börja det nya året.