Kata Dahlström och vår tid

Så har man läst ut två böcker om en av arbetarrörelsens märkligaste pionjärer och gestalter. Kata Dahlström. Född ur överklassen och först senare i livet vandrande ifrån liberalismen till socialismen. Kata var en tröttlös agitator som, exempelvis, på ett år (1917) höll 170 agitationsmöten, att jämföra med "Zäta" Höglunds -som gjorde näst flest i Sverige det året - 100.

Det är befriande att läsa om den framstormande arbetarrörelsens långa och svåra historia. I den finner man upprinnelsen och förklaringen till så mycket som sker idag. Man finner hopp och mod, man kan jämföra sin egen tid och man kan även känna en viss framgång. Utan rösträtt, i fattigdom och svält, med religionen och spriten som konstant nedtryckande arbetarna. Med kvinnor som fängslades dubbelt av sina män och födde barn efter barn, förnekade p-piller och aborter. Vi har kommit en lång, lång väg sedan dess.

Men ingenting har någonsin givits till oss. Det är på grund utav människor som Kata, ett ensamt ansikte i havet av folket, som vi har någonting överhuvudtaget. För att vi har vridit alla vapen vi kunnat ifrån borgarna och för att vi har kämpat med dem tills fingrarn frusit på oss, tills modit svikit och allt som funnits kvar är våra kamrater.

Jag är lite road av att läsa om Katas buddhistiska världsåskådning, en ideologisk avart som blixtbelyser de märkliga ideologiska uppfattningar man möter än idag. Men bäst av allt är väl att hon, trots sin religiositet, behöll kampen och fortsatte den. Ibland, när saker och ting i rörelsen blir tunga, tänker jag för ett ögonblick på hur det måste vara att vara politiskt aktiv i de många, svåra år som vi kämpat oss igenom. Hur Kata åker land och rike runt, sover på kalla loft i Norrland, blir hånad och bespottad av en dagspress som i inget väsentligt förändrat, hur hon kämpar på kongresser och hur hon spenderar hela två månader för att åka till Kommunistiska Internationalens andra världskongress, dit och tillbaka på någon rostig norsk skorv över kalla hav.

Framåt måste vi!
Igenom nöden och eländet måste vi!
Därborta vid synranden lyser socialismens fyrbåk oss vägen!
Dit bort vill vi vandra, vi alla som nu längta efter våra drömmars land, socialismen - och dit skall vi tåga om vi blott själva vill. Men då måste vi lära oss tänka kommunistiskt och omsätta våra tankar i handling och glad offervilja, i kamp för idealen taga på oss de bördor den sociala världsrevolutionen kan komma att lägga på våra skuldror.

Leve den sociala revolutionen!

- Kata Dahlström