Makt och sanning i det dolda.

En sak som är högst problematisk med postmoderna eller postmodernt influerade analyser är faktumet att man ofta utgår från att det finns en färdig, rät åsikt som - hur outtalad den än är - existerar i någons medvetande. Det är ironiskt att postmodernismen av alla ideologier är en av de läror som är mest influerade av en tro på järnhårda lagar.

Givetvis så är det vi ofta talar om ideologier, det vill säga de reflexiva åsiktssammanhang som vi som kollektiv anammar. Hur vi förstår oss själva som män och kvinnor, hur vi ser sammanhang i verkligheten och hur vi väljer att agera. Vi ser hur det hänger ihopa att se staten som neutral och vara legalist och därigenom reformist, vi ser sammanhangen med hur anarkismens tro på statens omedelbara avskaffande och dess följares normativa påståenden om makt, moral och stat.

Men kanske måste vi problematisera de här sammanhangen mer. Att hävda att dittan eller datten leder till det ena eller det tredje är inte alls speciellt säkert. Nog för att jag tror att det finns intressanta sammanhang, men de är nog mer ihopalänkade på ett historiskt sätt snarare än tvingande igenom sin egna interna logik.

Det jag skulle komma fram till, hur som helst, var fördummandets och mystifikationens demokratiska problem. Eller förlåt, katastrof. För vad är det som är värre än en befallning? Jo, en befallning som låtsas vara någonting annat. I samhällets järnhårda tvingande lagar, så influerade av könsroller och status, är det dolda den perfekta slöjan för makten (med ett litet m). Detta är varför konsensus är ett så fruktansvärt sätt att besluta på, för att man döljer mer än vad man visar. Detta är varför vi måste konstant sträva efter att höja medvetandenivån hos alla i våra organisationer, varför vi måste deklarera och göra klart våra åsikter på det mest transparenta sätt möjligt. Detta är varför demokratisk centralism är mer demokratisk än en konsensus-baserad platt struktur.

Inte för att jag vill fetishera någonting specifikt. Men vi måste bekämpa mystifikationen som den uppträder i de dialektiska motsats - men besläktade - paren av dumliberalism och postmodernism. Postmodernismens kritik faller tillbaka på passivitet, bakom varje kritik av allt döljer sig en implicit omfamning av den rådande ordningen. Dumliberalismens framfart med dess patetiska hetsande mot facken ("maffiametoder"), dess omkramande av folkmorden i Irak och Afghanistan och dess totala ovilja att ens låtsas vara någonting annat än en nonsensideologi som kan betyda vad som helst är sjukt problematiska.