Historiens vingslag - historiens klasstrider.

Att inte känna till historien är att dömas till att upprepa den som vi väl vet. Men som marxist måste man nog lägga till: att känna den rätt, att leva den. Historia får vi ofta nerkört i halsen, men det är sällan en historia som någon kan känna en autentisk koppling till - av förklarliga skäl. Vad har jag med "Sverige" att göra? Ingenting. Historien som vi alla är inbegripna in är klassamhällets historia, en tragisk och dramatisk berättelse utlevd av riktiga människor på riktiga sätt. Inte fantasier om nationer, stora personligheter eller kulturer.

För tillfället läser jag en bok om blåblusgrupperna skapade av ungkommunisterna som agitations och propaganda grupper. Alla historier om den svenska kommunismen måste inbegripa dess relation till socialdemokratin, och där det förblir centralt med sveket från reformisterna. Hoppet om rösträtten, om den höjda lönen, om att alla tusen löften skulle leda till friheten.

Så blev det aldrig, och så kommer det aldrig bli med socialdemokrati. På sätt och vis är då kanske tesen om socialfascismen sann. Såhär säger en röst från den tiden:

Ni minns en saga ifrån Testamentet
om 1000 man som käka fisk och bröd.
Den konsten kan visst Kalixparlamentet
De arbetslösa leder ej nån nöd
Förlita er på bibeln - vad sedan tyst och svält,
så har vi sossar kollektivt beställt.
För Nederkalix, det är ju allas hem, Stråhles hem, Svanbergs hem.
Är du ungkarl och hungrig går du hem, till deras hem, ända hem.
Ta på krits - dä ä vårt recept
Men framförallt ska du rösta rätt.
Gör du dä får du följa med oss hem, med Rönnbäck hem, till sossehem

Att läsa om folkhemmet på det här sättet är något som känns igen från alla oppositionella på vänsterkanten, men på senare tid så har man börjat blicka tillbaka till en god, progressiv socialdemokrati. Och klart att jag hellre hade haft ett riktigt socialistiskt reformistiskt alternativ än den liberalism som Mona Sahlin står för. Men det gick åt helvete med reformismen, från 1914 framåt. Varje decennium har sitt bokslut över dess misslyckande.

När man då läser från en annan tid kan man ändå känna igen saker och ting från vår nuvarande regering som gör allt för att vrida tillbaka klockan. Med lösdriverilagar och arbetslöshetshets hör man ett svagt eko från den här visan om Statens Arbetslöshetskommission (AK) som sysslade med att tvinga ut folk till skitarbeten som att bygga vägar i inre norrland för dålig lön och hemska villkor:

I en sång, denna gång,
jag vill beskriva det tvång,
som jag led under min AK-tid.
O, tänk, vad jag led,
under dagen som skred,
sakta framåt på Kulbäckens
strand.

Jag var ung, jag var glad,
när jag reste åstad,
och jag drömde om flickor och
vin
Men den glädjen tog slut,
när vi till bäcken kom ut,
för att börja ett hårt slaveri.

När som byggisen går,
och vi förskotten får,
då lättnar det för oss alla här.
Men glädjen blir ej så lång,
ty det är ju tvång,
att vi kovan till handlaren bär

Vi må ha bytt ut statarlängorna mot villan, men det är samma som alltid. När klasstriderna fortsätter och vi trycks tillbaka än mer kanske det är dags att slå en blick tillbaka för att lära oss någonting av de som kom före oss för att kunna komma längre fram än de gjorde. Det är väl bara att förbereda sig på ett hårdare klimat, men vi kanske inte ska sörja över det som varit utan snarare ta tag i det som kommer nu. Utveckla vår organisation, bilda strategiska allianser vänsterut, utveckla studiearbete och framförallt vara en aktiv del av en kämpande massa.

Jag avslutar med ett dagboksinlägg från en ungkommunist från 1930-talet:

"Reflektioner vid nyårsskiftet 1931-1932:

Ett år är förgånget. Mitt första år sen jag blev kommunist. Det har varit ett år fyllt av arbete för vår rättvisa sak. Men det har varit en stor glädje, och det har varit en bra skola. Man har fått lära mycket, men vi har ännu mycket att lära. Och det ska vi göra i den fortsatta kampen. Vi minns Lenins ord: kämpa - lär!
I och med att mitt klassmedvetande vaknade fick jag en helt annan syn på tingen än förut. Det var som att vakna ur en djup sömn. Jag fick upp ögonen för verkligheten, och började tänka mer självständigt. Däreigenom växte mitt livsmod, kände mig friare och gladare och var mer företagsam. Missmod och gruvsamhet var borta. Nu ser jag kallt och klart på skeende efter min nya livsmåttsmålstock.
Året 1931 har jag lärt mycket i livets skola. Det nya året har säkert många nya lärdomar och erfarenheter i sitt sköte. Ordning, omtanke, ärlighet och friskt mod, bolsjevikisk självkritik och planmässighet. Med dessa riktlinjer för ögonen vill jag börja det nya året.

Radikala reformer och Massaktion

Inspirerad av Erik Svensson's Biology and Politics satt jag och tänkte på reformer och revolution. På senaste tiden har väl en ganska stark vänsterism utvecklat sig på den här bloggen och för att klargöra att jag inte är totalt förlorad i ultravänsterism verkade det lämpligt att diskutera reformer.

Det första man ska komma ihåg är att man måste definiera vad man menar från början. Jag tror bara man kan tala om reformism när man diskuterar parlamentariskt arbete. Politisk aktivism inom kapitalismen (vare sig den lyder lagen eller ej) är inte reformism. En oroväckande tendens inom teoretiska grupperingar som den autonoma marxismen är förenklingen och förändringen av begreppen reformer och revolutioner.

Man kan säga att utvecklingen i Venezuela är reformistisk, men det viktiga i Venezuela och resten av Latinamerika är massornas egna handlingar (målet är allt, Chavez är inget). Strejker, demonstrationer och offensiv kamp kan man inte karakterisera som reformism bara för att det också röstas i parlament och att utvecklingen bärs av massorna påskyndade av Chavez och varierande vänstergrupperingar.

Frizoner som koncept existerar starkare inom vissa vänsterströmningar än andra. Den förut nämnda automarxismen gör en stor poäng av att upprätta anti-kapitalistiska (socialistiska) frizoner som man menar även kan vara högst temporära (!). Exempel är att man menar att kommunismen redan existerar i arbetarklassens praktik, i deras bostadskvarter där de inbegriper sig i solidariskt arbete gemensamt, i en strejk eller annan handling.

Beroende lite på vilken inställning och vilket resonemang man har här blir det mer eller mindre absurt. Kommunism handlar om ett ekonomiskt stadium, inte tillfälligt existerande zoner som finns utanför tid och rum. Sammanhanget är allt i socialismen. Därav finner vi att små geografiska områden inte kan vara socialistiska, helt enkelt för att de har en för liten ekonomisk bas. Inte heller kan revolutionen existera samtidigt som socialismen finns - då vore det ju meningslöst att ha en revolution.

Nej, vi får ta ett steg tillbaka och ta på oss våra kritiska glasögon för att genomskåda den begreppsvridning som förekommer i automarxistisk terminologi. Vill vi prata om revolutioner och reformer på ett meningsfullt sätt och dessutom - viktigaste av allt! - bygga en strategi och taktik utifrån det måste vi nog se nyktert och kritiskt på situationerna. Bara för att vi lagar mat tillsammans på jobbet betyder det ingenting. Men det sammanhang och framförallt den betydelse det har för oss som gör det kanske är högst viktig. Det stärker måhända vår klassolidaritet och vår kampvilja. På samma sätt bör man förstå Venezuela, det som görs i parlamenten är viktigt inte endast uti sig själv (för nationaliseringar, löneförhöjningar och andra reformer är positiva) men också på grund av deras subjektiva förändringar. Alltså, att betydelsen av dem förstås för massorna som steg mot socialismen och på detta sätt hejar på dem och driver fram deras självaktivitet och klasskamp.

Reformer har då två viktiga betydelser. Den ena är förstås de generella förändringar man kan utföra, och alla som spottar på det spottar faktiskt på faktumet att vi inte bor i smutsiga arbetarkvarter och svälter längre. Den andra är att visa vägen i praktisk kamp för arbetarklassen och med reformerna förenkla och förlösa utomparlamentariska strider som i ett dialektiskt samspel kan driva fram än fler reformer tills vi en dag når en brytningspunkt då det inte längre är tal om att rösta för förbättringar.

Jag blir så trött.

Suck...

Revolutionär taktik

Under senare tid har jag funderat mycket kring taktik och tankarna rör sig kring ett par olika saker. En av dem är uppställandet av paroller och utvecklingen i kampanjer. Politiskt arbete handlar ofta om att bygga opinion och försöka svänga folk mer åt vänster i allmänhet. Den leninistiska partilinjen är ju generellt att bygga upp stöd och förtroende för partiet igenom dagspolitiska krav, även om sådana inte alltid skulle vara möjliga. Detta exempelvis för att tvinga andra organisationer att avslöja sig för vad de är, såsom den gamla enhetsfronstaktiken gentemot socialdemokratin där man ställde krav som reformisterna inte kunde gå med på utan att bryta mot klassamarbetet. Den gamla anekdoten med Lenin och tévattnet är en annan.

Till skillnad från detta kan vi då tänka oss Luxemburg som lägger stor vikt vid det ständiga inpräntandet av den revolutionära nödvändigheten och det långsiktiga målet, socialismen. Mellan dessa två linjer finns det en motsättning, i alla fall generellt. Den här posten är en diskussion om revolution och reformism som också berör militanta undersökningar som kampmetod, som efterlyst av en kamrat på den här bloggen, samt Vänsterpartiets + medföljande organisationers problematiska ställning i frågan om taktik och organisation.

Revolution

Vi har väl alla träffat dem - tokarna. Kalla dem för SP, KP, Perus Kommunistiska Parti eller någonting annat. Vi får sektiga flygblad av dem som handlar om varför de har rätt och alla andra har fel, och börjar sedan gorma om revolution. Den leninistiska linjen är ett försök att överbrygga den här tokfaktorn och skapa masspartier med bas i arbetarklassen som kan agera som ett avantgarde och driva fram och sedan utkämpa revolutioner. Kräv bröd och fred tillräckligt hårt och arbetarklassen kommer sluta upp när man bevisat sig.

Problemet är att det finns en övergång mellan det man talar om till massorna och det man själv snackar om. Å ena sidan revolution internt, å andra sidan reformism utåt. Övergången för rekryter kan vara svår och förvirrande. Än värre är det som har hänt i Sverige, och som man kanske kan spåra tillbaka till den eurokommunistiska strömningen i allmänhet. Om man har dagspolitiska paroller och vill agera som enad trupp måste man inpränta parollernas vikt i medlemsbasen. I ett parti eller organisation som saknar organiserad studieverksamhet kan lätt parollerna bli den politiska verkligheten och utvecklingen i nyrekrytering och politisk linje utmynnar i reformism.

Men finns det då något sätt att klara sig undan att antingen bli en ultravänsteristisk tok eller sosse? Eventuellt. Kanske finns det taktiker som har en större tendens att väcka klassmedvetande.

(PS: Jag har ingenting egentligen emot KP eller SP, så ta inte illa upp om ni råkar vara medlemmar där, de tjänar endast som förklarande exempel.)

Revolutionär taktik

Det finns ingen klar färdkarta till revolutionen. Men vi har lärt oss ett och annat efter den långa tid som vi har varit involverad i den organiserade kampen gentemot kapitalet. En av de saker vi förhoppningsvis har förstått är att kunna plocka åt oss olika taktiker från olika strömningar och anpassa dem efter vår konkreta analys. Det är styrkan av det revolutionära partiet: dess utomparlamentariska och parlamentariska ben bildar tillsammans en aktionsenhet som överträffar alla andra organisationsprinciper i dess bredd och mångfald i taktik och strategi.

För att stjäla lite då, Militanta Undersökningar beskrivs på ett ypperligt sätt här av bloggaren Guldfiske. Som ni kanske snabbt förstår tillhör inte metoden direkt den kanske typiska leninistiska, centristsocialistiska linjen (gentemot ultravänsterister och socialdemokrater på de ideologiska flankerna) utan den italienska autonoma marxismen.

Jag ämnar återvända till militanta undersökningar senare, men de är väl värda att tänka på som ett sätt att uppmana det politiska subjektet och följa det i sin förståelse och förhoppningsvis handling i sin politiska situation. Det vill säga: det uppmanar subjektet till aktivt motstånd vilket inte passiverar som dagspolitiska paroller kan göra, eller verkar helt skogstokigt i dess vilda skriande efter revolution. Det har sina brister, självklart, men alla som inbillar sig att politisk verksamhet inte tar tid och att man inte måste spendera åtskilliga månader och år för att bygga bara en bra grund att stå på i ett område, arbetsplats eller skola är hopplöst naiv.

Är det då en Luxemburgistisk dröm? Att mana till strid för det långsiktiga målet, att få massorna att röra sig själva och kasta sig in i masskampen? Kanske. Förhoppningsvis kan det spridas som kampmetod. Just nu är vår arsenal hopplöst tom. Varje vapen mot borgerligheten förtjänas att testas.

Reformism

Vad är reformism, egentligen? Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna återigen. För många är reformism ett skällsord, för de flesta är det nästan självklart. Reformer är värdefulla, att förneka framstegen som gjorts sedan arbetarklassens organisationer steg in på den politiska arenan är omöjligt.

Men reformismen är bara en del av det politiska arbetet. En del som tyvärr tar över mer och mer. Utan trycket från en massrörelse är reformer som verkligen hotar eller förändrar systemet omöjliga. Inte heller kan vi uppnå någonting reellt utan praktiker som utgår från de politiska subjekt som berörs. Ingen jämställdhet utan kvinnors handling, ingen socialism utan arbetarklassens aktiva och ledande roll.

I dessa dagar av sossefiering är det inte märkligt att delar av vänstern i Sverige ser tillbaka på forna tiders socialdemokrati som någon form av hjältar. Det bör kommas ihåg att SAP förföljde och jagade kommunister, syndikalister och andra som inte ville hålla käften, rätta sig i leden eller bekämpa kapitalistklassen. Deras fifflande, deras svågerpolitik, deras svek gång efter annan, deras folkhem med dess inkluderande och dess exkluderande och dess klassförräderi. Nej, för fan kamrater. Om vi är Luxemburgister eller Leninister i den politiska taktikens mening är ointressant - om så vi höjer våra ögon mot det fjärran målet och den hårda striden där, eller om vi med praktiskt blick ser tidens tand och kampen som rasar runtomkring oss kvittar vilket. Låt oss för oss själva erkänna vårt mål. Låt oss sedan formulera en strategi och en taktik därefter. Vi har allt vi behöver, bara vi vågar använda det.

G8: Mass Struggle and Revolution.

After considering what to write for the last 24 hours I have come to the realization that the best thing that I can do is to write a statement - a correct one - after having returned to Sweden and met the bizarre reactions that I have received on letting them know where I had spent the better part of a week. Even the Swedish syndicalist paper, Arbetaren has written an incredible piece. Or rather; an Attac-member has somehow managed to write a bizarre article in it. Probably due to all the decent reporters at Arbetaren were arrested. I cannot seem to access the article online through arbetaren.se, so go out and buy the paper instead if you can. As for hat burgeoise media has written, it cannot even be shrugged off as reification: 20 000 reported in the demonstration that even the police counted 80 000 in is simply a lie. A bald-faced lie by the liberal press. I wish I was surprised.

Repression and Riots

There has been much talk of rioters, particularly "black bloc" rioters. Various rumours circulate, but the truth is simply that the police sent 80 officers into the 3000 strong autonome bloc. They were beaten back easily, and that was used as a way to justify heavier repression later in the week. Once the media had gotten their "violent riot" story (funny how I seemed to have missed the massed battle that media reported, even though I was present for hours after the demo ended) the narrative was set. The demonstrators were violent and monstrous.

The police had moved down a side street straight in front of the immobile studio cameras of NBC and CNN that were on a "conveniently" placed ship just across the field in the harbor, the cops attacked, pulled back, pretended to be shaken by a few rocks and bottles thrown at them. It was staged. All of it. There was sporadic violence, but it was all set off by the police.

Police State

Praxis is above all an understanding of acquired experience. The everyday knowledge built on experience. Half empiricism, half ideological matrix. A possible gate out of the postmodern hell due to it's practical-critical nature. With the police going by with 30 cars every ten seconds, with officers harassing you, with them beating your friends, with them lying, with them standing on your leg, grinning, as they have handcuffed you, you come to realize a few things. Above all, you understand what revolution must mean. Not peace, not temperance, but a violent overthrowal of the state. Not because we want it, but because we will be forced to. Perhaps someone should indeed tell the G8 and the burgeoise that it must be, shall be, the bullet or the ballot. The bullet or the ballot.

Also, you come to understand the situation of Palestine, of Iraq and of the working classes of New York and Paris. When you are constantly hounded, harassed and attacked something happens to you. Living but for a few days in a city occupied by a violent, extremist organization opens up perspectives that cannot be anything but deafening and alarming in what they tell you about the world. About how much must be overthrown, destroyed. About the depth of corruption in the burgeoise state.

Reform and Revolution

One happy surprise was the focus on class struggle and antifascism at the G8 meeting. Many Communist Parties, sects, organizations, Internationales and so on were in place and in general a widespread militancy formed, particularly around the blockades that were staggeringly succesful considering the violent repression.

Some groups, however, were pathetic in their actions. Attac, for example, said that they would turn in anyone who even tried to fight back against the police. The usual nonsense about romanticising violence and wanting to riot was heard, mixed up with the lies of the press. Attac and other such organizations may not realize it, but they lose every time they try to separate themselves from the "violent" demonstrators. Even if we do not like other peoples ideology, we are all in the same boat. Except for the class traitors of Attac, apparantely, who act like a sad shadow of the treason of the second Internationale. How was it Marx put it again? "Hegel once said that history repeats itself. He forgot to add: the first time as a tragedy, the second as a comedy".

There are no "good" and "evil" demonstrators. Except, perhaps, people who are willing to hand over their comrades to the enemy to be beaten and jailed, and to have the press hound and deterr others from joining radical groups while favouring their own, harmless little pseudoreformist pets.

Blockades, Victory and Bloody Lies.

The blockades and demonstrations were huge successes. The sort of solidarity, the sort of action that was palpable in the camps and in the movement was unsurpassed as far as I have experienced. Understanding that we must think more tactically, and that we must do what is necessary to block these meetings and to rally masses against them must be ingrained in every left wing organizations. Victory is won through struggle.

However, that Merkel is championed for her leadership and diplomacy is ridiculous. The G8 meeting showed once more how absurd and short-sighted capitalism is, practically nothing will be done for the environment that is so deteriorating at a breakneck pace.

Solidarity

Solidarity does not mean that we must be nice to dogs and children. It means the bond won and built between individuals whose interests are the same. There are many people jailed, many who have been violently beaten. If you can do something for them now, please do so. In the future, we will announce solidarity manifestations and actions in southern Sweden, and certainly not only there.

Conclusion

Hegel, to return to that old German, said that the slave would always kill the master because the master would eventually let down his guard. All the slave needed was one chance. That is how the mass protests and the summits are like. One day something catastrophic - for them - will happen. Heiligendamm was a victory, we achieved our objectives. One day... it will be worse. We will win. We will overthrow the ruling class and all the old rubbish. It is inevitable. One day, the mistakes will be worse than usual. Then there will be no more G8.

Den som kan gör, den som inte kan, recenserar.

Jag är lite svag för vänstersosseriet, en oturlig egenskap måhända, men det finns där ändå. Men liksom alla förgreningar av socialismen som jag kanske känner en viss sympati för (socialdemokrati, syndikalism, maoism) så dyker det upp problem efter hand när man hör deras åsikter i ett vidare spektrum. Enn Kokk har skrivit en recension av Åsa Linderborgs recension av “FRP-koden - Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess.” Varför ska man då överhuvudtaget göra någonting så banalt som att försöka skriva en recension av en recension av en recension? Tja, resultaten får väl tala för sig själva om det var lönt eller ej.

Marsdal som har skrivit FRP-koden förklarar Fremskrittspartiets framgångar framförallt igenom att mellanskiktet har helt kvalat ur klassbegreppet ur sin vokabulär. Kvar finns endast hippa, och mindre hippa människor kvar. Deras elitiska von oben perspektiv gör att arbetarklassen - vars själva existens förnekas - söker sig till det parti som talar om deras situation; Framskrittspartiet. Det är intressant att se hur klassföraktet tar sig estetiska uttryck: avsky mot dumma människor utan smak som lyssnar på dansband och inte har matchande kläder. Om jag inte har fel talar ex. Jacques Rancier om hatet mot majoriteten som kan urskiljas i föraktet för populärkultur. Inte för att jag är ett fan av Sunset Beach, Britney Spears och Die Hard - men smak kan knappast kallas objektivt. Om klassföraktet just skulle gömma sig bakom det här så vore det inte alls förvånande. Det är ju lite populärt att vara estetiskt snobbig.
Vidare håller jag helt med om att politikens urholkande, socialdemokratins eviga kasande högerut, banaliserandet av världspolitiska händelser, lögner, propaganda, etc. Alla tjänar det till att skapa utrymme för kryptofascistiska småborgerliga partier som Sverigedemokraterna. Det sorgliga i det hela är givetvis att Sverigedemokraterna, Framskrittspartiet, etc. inte har någonting att erbjuda arbetarklassen. De är för en liberal ekonomisk politik, vill inskränka arbets- och strejkrätt och har inga planer på att lösa arbetslöshet på ett adekvat sätt.

Nu till det jag ville komma till: arbetarklassens värderingar. Det är här jag skiljer mig från Enn Kokk.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)

Va?

Det är sådana här saker som jag tycker är problematiska. Laddad som jag är av vad Diana Mulinari sa på ett föredrag häromdagen om att arbetarklassen blir allt mer rasifierad och feminiserad och av mina egna erfarenheter igenom min uppväxt och så vidare tänker jag på både den rasism och den solidaritet man kan möta i arbetarklassen.

Bilden av arbetarklassen som fördummad, brutal, etc. lever kvar i populärkulturen. Titta på vilken sjaskig amerikansk film som helst, även om deras "ontologiska" (ett ord man aldrig bör höra i marxistiska sammanhang!) status inte erkänns finns arbetarna alltid ändå, kvar där i pereferin. Arbetarklassen som kollektiv tenderar till att ha konservativa värderingar, visst, men i vilken utsträckning egentligen? Som en annan marxistisk sociolog - Rebecca Lärnesjö - sa: ofta kan arbetarklasskvinnorna mycket mer än vad sociologerna kan. De har kommit mycket längre i sin förståelse av klass- och könsförtryck. Så tror jag också det är. Arbetarklassens konservativa/reaktionära värderingar finns, men ofta kan man se dem användas som ett bollträ emot just proletärerna. Akademiker från mellanskiktet eller däröver använder ibland feministiska eller rasiferingsteorier/frågor för att nedgöra arbetarklassen, vända vänsterns vapen emot dem själva. Vi kan inte bara gå med på det. Arbetarklassen förstår bra mycket mer än vad man tror, och om man ska säga något om deras fördomar så är det väl kanske att de är lite mindre raffinerade än småborgarskapets finjusterade avsmak.

Jag ska inte säga mer om stycket om den socialdemokratiska pressen och folkrörelsen. Enn Kokk har rätt.

Sist nu, om kommunismen, Lars Ohly und so wieter. Det man ska komma ihåg när det kommer till Vänsterpartiet är att partiet är just nu där socialdemokratin var på 60-talet. Socialdemokrati är, som vi vet, en återvändsgränd om målet är socialismen. Mer eller mindrae alla av västeuropas länder har styrts av socialdemokrater av en eller annan typ under längre perioder, men ingen av dem har blivit socialistiska för det.

Har kommunistordet något att göra med det? Jo, det är klart. Men inte för att kommunismen i sig gör att ingen vill ha något att göra med det, utan för att en hård propagandakampanj har förts sedan, ja, den revolutionära socialismens födelse egentligen. Kommunism förknippas med Sovjet, något som de härskande klasserna i den statskapitalistiska och kapitalistiska världen har kämpat hårt för att se till. Men revolutionär socialism är ett måste för att skapa en bättre värld. Partier som Vänsterpartiet är de som verkligen kan representera folkflertalets intressen, snarare än några rasister. Det vill säga, om de verkligen slutar vara reformister utan öppnar alla arenor för kampen. Jag tvivlar på att Socialdemokratin kommer hitta tillbaka till reformismen på riktigt. I dess ställe kan man dock inte vara några reservsossar. Ett riktigt alternativ är ett konsekvent arbetarklassparti.

Reform to the revolution?

Today I was at the Left Student Union, as per usual, and listened to a talk about Venezuela. While the discussion was at times erratic, one thing caught my eye. What makes someone, or something (a Party, a state, a movement) revolutionary or reformist? I once met a Syndicalist who claimed that SUF was reformist, because most of their actions consisted in defending or advancing the working class movement through reforms (an odd remark for someone knowing their rhetoric and extraparliamentary methods). While this might be true, it is an odd way in which to state the matter. Aren't reforms something bound to the parliaments and the trade unions?

To go further; what makes someone a revolutionary or a reformist? Are these categories at all useful anymore? Is Venezuela and Hugo Chavez reformist? Many Communist parties are as reformist as the Social Democratic parties that can still, in some way, be called socialist. Things get even more difficult when you consider a subjective factor and an objective one: was Lenin a reformist until the moment when the Bolshevik Party stormed the Winter Palace? Was he a reformist until he illegally returned to Russia from the exile? Was Stalin a revolutionary until he became a bureaucratic-counterrevolutionary? Was he a latent counterrevolutionary? Were the radical Social Democrats in Sweden revolutionaries through revolutionary reforms, or were the reforms of the Cultural Revolution, well, revolutionary?

In short: are these terms so hopelessly bungled that they are useless? Well, yes. And no. There is a subjective factor that is often forgotten. To put it in Lenin's words (albeit paraphrased): sometimes the entire state of the labour movement, for decades to come, rests on a single sentence in a party program.

The wish to overthrow the existing order must be partly made through reforms, until a radical break at least. To call yourself a revolutionary is pointless in itself, but not pointless in context. When the Communist Parties split the international labour movement with the reformist Social Democrats it had a distinctive meaning: much in the same manner that other splits, battles, etc. had in other times. What seems from the outside petty squabbling over trivialities can hide immense conflicts, only articulated through certain gestures. This is as much true of movements and Parties as it is over intrapersonal conflicts: a man leaving his socks on the floor day after day despite appeals from his wife can make no sense of her infuriated protests, but to her it probably contains a far greater meaning in a gender role conflict (for example).

This is, of course, not to say that there is no way in which we cannot step back and observe certain specifics in a more sober manner. Often, it is precisely what we need. However, the explosive potential in words, actions and gestures in a given situation (context) should never be underestimated.

To summarize this in some way, I would like to make the point that I believe there to be genuinely revolutionary reforms. These are characterised by a shift in hegemony and power: such as what is happening in many parts of Venezuela. Reformists often pride themselves on practical work for the bettering of ordinary people's everyday situation. This is something to learn from, but above all, to also remember that revolutionary action must focus on the ultimate break from capitalist society (as much an action of subjective realization of power: the knowledge for-itself that the working class occupies a specific place in the social totality, and that it must/is breaking it's bonds and becoming free through the overthrow of the burgeoise). A last, and most important, component in revolutionary reforms (on a larger scale with many components) must be the transferral of power to the working class, a movement from below upwards. The debate over if socialism can be given through reforms is a huge one, but even if it can, it must completely involve the very people it seeks to represent.

As a last point to make is simply this: in the long, bloody history of the modern class struggle there have been many, many mistakes. Many have been horrific, some unforgiveable. But to believe that the world can be absolved through no faults, no mistakes and no errors by the millions (billions!) hurled into the class struggle, in a melee obscured by ideology and propaganda, assaulted violently by lackeys of the upper classes and hung out in imperialist press is a grave, grave mistake. There are no perfect revolutions, no Party that offers a program magnificiently balanced and no leaders without blemishes. To criticise your neighbour for not building a fence right and not giving a helping hand is arrogant: to watch your own apartment bloc burn to the ground and complain over the way the fire is fought is dazzlingly stupid. Our liberation must be our own.