Sörj inte, organisera.

Andra har skrivit bra om Vaxholmsfallet. Det enda jag vill tillägga är: det är inte hela världen. Den svenska modellen är inte det finaste och grymmaste som finns. Som någon vis person skrev i Flamman för ett tag sedan så kanske det är dags att låta expropriatörerna bli exproprierade nu när klassamarbetets period är över. Det finns en politik bortom välfärldsstaten, men då vi måste organisera ett motstånd som både syftar till att gå bortom sosserism och som kan syssla med aktiv klasskamp. Förbered er för att det kommer att bli värre, men att vi får större svängrum.

Don't Believe the Hype

Alltså, jag vill inte vara någon form av olyckskorp eller någonting, men septemberalliansens (preliminära) utvärdering är inte direkt lyckad. Mest för att den inte är uppriktig. Faktum är att man misslyckades med sina objektiv. Det är väl ändå på något sätt hur man måste förstå ett misslyckande? Man fick inte ut tillräckligt med personer, i Malmö var det katastrof och man samlade inte ihop så mycket pengar man ville. Man fick inte ens den öppna brytning med LO-ledningen man önskade.

Men det kan ändras, och det är bra att man går vidare. Jag gillar septemberalliansen. Jag gillar samarbete. Men det här hänger ihopa med att man inte har ett positivt program, eller ens en tillräckligt djup kritik i de breda folklagren. Arbetarklassen stödjer sosseriet som mest är emot borgarna, men som faktiskt inte vill ha någonting nytt (eller egentligen något jätteannorlunda).

Man får känslan hela tiden av ett missnöje, en irritation. Borgerligheten måste falla tillbaka, det är sant, och motståndet är viktigt. Men för att det ska flamma upp i riktiga demonstrationer, strejker, etc. måste mycket mer till. Och tyvärr kommer det bero på S i mycket stor utsträckning. Men kanske hinner vi längre vänsterut först och kan sätta dagordningen. Sedan att de inte kommer acceptera den helt ut är verkligen sin sak, men vi kan göra ett försök till ett positivt, radikalt program.

I vitögat

Vi har ett par saker att lära oss av det som skedde den 18:e september, ett år efter högerns valvinst. Nog är det så att alla avskyr borgarna, och att vår sida leder. Men vi måste se ett par saker klart och tydligt. Det första är septemberalliansens misslyckande. Från att ha försökt samla in 30.000 kr. och ha 100.000 demonstranter på gatorna så har man bara fått ihopa några hundra kronor och några tusen demonstranter. Dock så är det så att man har fått publicitet och att det ändå gick rätt hyggligt i Stockholm. Göteborg däremot var ett misslyckande så vitt jag förstod, och i Malmö - landets tredje största stad - hölls en av årets mest pinsamma manifestationer med ett trettio-tal medlemmar från Ung Vänster och SSU. Det var fan skamligt.
Det andra vi måste lära oss är att vi inte kan lita på socialdemokratin för fem öre. Morgan Johansson må vara en vänstersosse, men kolla in det här:

Socialdemokraterna har misslyckats med sin skolpolitik, säger Morgan Johansson, som var folkhälsominister i den socialdemokratiska förra regeringen. Han anser att kravet att alla som går gymnasiet ska få högskolebehörighet, slog fel.

I samma gamla typiska högeranda som alltid så inser man att systemet är fel, och sedan gör man lite mer fel i hoppet om att det ska bli rätt.

Vad är det då vi måste göra? Ja, för det första måste vi ha en lång och utvecklande diskussion om det i vänstern. I våra organisationer och över dem. Men vi kommer aldrig få till någonting vettigt om vi, a) hänger fast vid socialdemokratins kjolstyg och b) har så svaga organisationer som vi har. 18-septembermisslyckandet - för det är vad det var - borde få oss att inse behovet av starka nationella (och internationella) organisationer, och Morgan Johanssons idiotiska utspel borde få oss att inse att vi bör ställa oss mer antagonistiskt gentemot sosseriet än vad vi är. Dags att solidarisera oss vänsterut, och dags att skärpa klasskampen.