Marxism: vetenskap eller ideologi?
För tillfället håller jag på att läsa om ett par böcker, en av dem är Louis Althussers "Att läsa Kapitalet" (1 och 2). Althusser är väl värd att läsa, lika mycket för att lära sig av hans misstag som av hans geni (som alltid). Althusser är en av de tre stora marxistiska filosoferna på 1900-talet, tillsammans med Lukács och Sartre. Där Lukács är en renodlad filosof ur den tyska skolan, fullblodad hegelian, upplärd tillsammans med Weber och Simmel - dessa två sociologiska giganter födda ur tysklands filosofi (med allt vad det innebär) och där Sartre för alltid är en briljant, allsidig men alltför borgerlig filosof är Althusser precis, exakt. Han bekämpar den unge Marx och humanisterna eftersom han gör en skarp åtskillnad mellan vetenskap och ideologi, där ideologi betecknar ett "falskt medvetande" och verkar anamma just Lukács reifikationstanke: att kategorier som rättvisa, demokrati, stat, etc. är förstelnade tankeformer som döljer sakernas sanna natur och från villken alla borgerliga tankar utgår från.
Althusser har vidare misstänkt lika uppfattningar som en av mina andra favoriter från 60-talet, Kuhn, vars vetenskapsteori i korthet går ut på att de begreppskollektiv (paradigm) man använder sig av är bestämmande för en vetenskap och att periodiska kriser och revolutioner avlöser varandra i vetenskapsteorin, vilket då också betyder att begreppen inte fullt motsvarar sina objekt (en grundstomme i positivistiskt tänkande).
Men det jag skulle komma till, efter denna långrandiga inledning, var vad marxismen är. Frågan är givetvis intimt sammanhängande med vetenskapsteorin i sin helhet, men om vi för ett ögonblick sätter det åt sidan så kan vi kanske fundera över denna enkla fråga: kan marxismen ge oss goda förutsägelser? Alltså, kan vi, med historiematerialismens begrepp och analyser, förutse händelseförlopp? Jag menar givetvis inte att vi kommer kunna lära oss allt om allting innan det händer, helt a priori, det finns det ingen samhällsvetenskap som kan (eller naturvetenskap för den delen). Utan kan vi göra en analys och sedan agera utefter den.
Ett sätt att svara på kan ju eventuellt vara att det beror på vilken typ av marxism. Det finns marxistiska kulturhistoriker, nationalekonomer, statsvetare och även - förstås - filosofer. Det svaret tror jag är mindre bra. Marxismen är en holistisk vetenskap där ingenting kan urskiljas ur sin helhet, bara vissa saker betonas mer eller mindre. Det är också dess styrka i stor utsträckning, andra vetenskaper lever kvar i sina (reifierade!) positivistiska banor hämtade från August Comte's 1800-tal. Liksom den borgerliga ekonomin har även vetenskapen vuxit ur sina barnkläder och kräver en (vad annars?) revolution.
Ett annat sätt att svara på det är att man inte kan det, och att marxismen helt enkelt är någon form utav fin idé eller någonting i den stilen. Om man tror på det, då är man inte marxist överhuvudtaget. Besläktat med den tanken är att Marx blev falsifierad (i sin helhet) av det ena eller det tredje. Sådana tankar stöter man på i kurslitteratur gång efter annan, vilket bara är ett banalt utslag för många borgerliga akademikers galna kommunistskräck. Det är också deras egen grav, förstås. Min egen bana till marxismen började i och med att jag märkte att utfallen mot marxismen motsade varandra - de var för rabiata, för motsägelsefulla, för konstiga, för mycket utslag av desperation.
Den sista av typen felaktiga uppfattningar som jag kommer på för närvarande är marxismen som en bakåttittande vetenskap. Dvs. man konstruerar (eller "ser", beroende på hur postmodern man är) orsakssammanhang bakifrån. Vi förstår varför Henry V:s lösdrivarelagar fanns, men det fanns inte då möjlighet att förutse dem. Man kan kanske även tänka på hur vi marxister ibland blir anklagade för att kunna "förutsäga allt" med marxismen. Så är det ju inte förstås, ibland ziggar världen istället för att zagga. Ibland har vi fel. Meningslös revisionism i stil med Balibars tokiga "försvar" av proletariseringsteorin kan vi nog skita i. Hellre att ha fel och fortsätta eller förfina teorin än att syssla med att lappa ihop trasiga byggen.
Alltså, slutligen, jo - marxismen kan användas som en förutseende vetenskap. Vi kan veta framförallt att någonting kommer ske, men inte nödvändigtvis uttrycken för det. Akademiker ska disciplineras i Bologna-processen, och där det sker sker också motstånd. Vi vet inte precis hur det kommer te sig, men vi kan veta att någonting kommer hända. Vi kan veta att det kommer fortsätta ske uppror i Rosengård om inte bostadssegregationen, alienationen och arbetslösheten löses. Jag menar inte att vi kan veta någonting a priori, vilket för övrigt mest är ett meningslöst begrepp, utan vi behöver stora mängder underlag för det vi studerar. Men det är möjligt, och det bör vara en guide till politisk taktik och strategi.
Althusser har vidare misstänkt lika uppfattningar som en av mina andra favoriter från 60-talet, Kuhn, vars vetenskapsteori i korthet går ut på att de begreppskollektiv (paradigm) man använder sig av är bestämmande för en vetenskap och att periodiska kriser och revolutioner avlöser varandra i vetenskapsteorin, vilket då också betyder att begreppen inte fullt motsvarar sina objekt (en grundstomme i positivistiskt tänkande).
Men det jag skulle komma till, efter denna långrandiga inledning, var vad marxismen är. Frågan är givetvis intimt sammanhängande med vetenskapsteorin i sin helhet, men om vi för ett ögonblick sätter det åt sidan så kan vi kanske fundera över denna enkla fråga: kan marxismen ge oss goda förutsägelser? Alltså, kan vi, med historiematerialismens begrepp och analyser, förutse händelseförlopp? Jag menar givetvis inte att vi kommer kunna lära oss allt om allting innan det händer, helt a priori, det finns det ingen samhällsvetenskap som kan (eller naturvetenskap för den delen). Utan kan vi göra en analys och sedan agera utefter den.
Ett sätt att svara på kan ju eventuellt vara att det beror på vilken typ av marxism. Det finns marxistiska kulturhistoriker, nationalekonomer, statsvetare och även - förstås - filosofer. Det svaret tror jag är mindre bra. Marxismen är en holistisk vetenskap där ingenting kan urskiljas ur sin helhet, bara vissa saker betonas mer eller mindre. Det är också dess styrka i stor utsträckning, andra vetenskaper lever kvar i sina (reifierade!) positivistiska banor hämtade från August Comte's 1800-tal. Liksom den borgerliga ekonomin har även vetenskapen vuxit ur sina barnkläder och kräver en (vad annars?) revolution.
Ett annat sätt att svara på det är att man inte kan det, och att marxismen helt enkelt är någon form utav fin idé eller någonting i den stilen. Om man tror på det, då är man inte marxist överhuvudtaget. Besläktat med den tanken är att Marx blev falsifierad (i sin helhet) av det ena eller det tredje. Sådana tankar stöter man på i kurslitteratur gång efter annan, vilket bara är ett banalt utslag för många borgerliga akademikers galna kommunistskräck. Det är också deras egen grav, förstås. Min egen bana till marxismen började i och med att jag märkte att utfallen mot marxismen motsade varandra - de var för rabiata, för motsägelsefulla, för konstiga, för mycket utslag av desperation.
Den sista av typen felaktiga uppfattningar som jag kommer på för närvarande är marxismen som en bakåttittande vetenskap. Dvs. man konstruerar (eller "ser", beroende på hur postmodern man är) orsakssammanhang bakifrån. Vi förstår varför Henry V:s lösdrivarelagar fanns, men det fanns inte då möjlighet att förutse dem. Man kan kanske även tänka på hur vi marxister ibland blir anklagade för att kunna "förutsäga allt" med marxismen. Så är det ju inte förstås, ibland ziggar världen istället för att zagga. Ibland har vi fel. Meningslös revisionism i stil med Balibars tokiga "försvar" av proletariseringsteorin kan vi nog skita i. Hellre att ha fel och fortsätta eller förfina teorin än att syssla med att lappa ihop trasiga byggen.
Alltså, slutligen, jo - marxismen kan användas som en förutseende vetenskap. Vi kan veta framförallt att någonting kommer ske, men inte nödvändigtvis uttrycken för det. Akademiker ska disciplineras i Bologna-processen, och där det sker sker också motstånd. Vi vet inte precis hur det kommer te sig, men vi kan veta att någonting kommer hända. Vi kan veta att det kommer fortsätta ske uppror i Rosengård om inte bostadssegregationen, alienationen och arbetslösheten löses. Jag menar inte att vi kan veta någonting a priori, vilket för övrigt mest är ett meningslöst begrepp, utan vi behöver stora mängder underlag för det vi studerar. Men det är möjligt, och det bör vara en guide till politisk taktik och strategi.
Labels: filosofi. Marxism, Ideologi
posted by Björn at 9:47 AM
4 Comments:
Förslag till synpunkter: "marxismen" är ett slutet system som avviker från Marx' egen metod av ständiga studier och prövning. "Marxismen" är en avvikelse från den dialektisk-materialistiska filosofin som i sig är dynamisk och inte medger slutna system.
Att "marxismen" kunde uppstå mot slutet av 1800-talet torde delvis bero av att en stor del av Marx' grundtexter inte var kända vid den tiden. Det gäller bland annat de viktiga ungdomsskrifterna. När de fåtal kända texterna då maldes genom tysk socialdemokrati och rysk bolsjevism blev slutresultatet tyvärr en tunn soppa som vi ännu lider av.
Idag är vi i en annan situation: dels har vi tillgång till mycket mer inspirerande texter av Marx och Engels, dels kan vi med ledning av Marx' historisk-materialistiska modell faktiskt fråga om vi närmar oss situationen där byte av samhällssystem kan bli aktuellt. Det tycker jag är synnerligen spännande. Hur är det med vänstern i stort?
Hmm, jag är lite osäker på vad du menar, Björn. Om du menar officiell marxism, eller? Det finns lika många marxismer som marxister ;) Och i en viss mån tror jag det är bra, att låta marxismen utvecklas.
Vad menar du hur det är med vänstern i stort?
Men jag håller med dig i stort, givet att jag förstår dig.
Marx och Engels var samhällsforskare med tung inriktning på ekonomi, sociologi, historia och filosofi och med stort intresse för naturvetenskaper. Den som koncentrerar sig på vad de själva skrev om ett specifikt ämne, och dessutom antar att ämnet i stort sett är färdigutforskat i och med deras insatser, är av den sämsta sortens "marxist". Det finns bättre sådana också, men riktigt bra tror jag inte man blir förrän man arbetar i Marx' tradition, vilket ju är något annat än att vara "marxist".
Jag tror inte att de professorer i marxism-leninism som funnits har betytt så mycket för utvecklingen av de vetenskaper som Marx och Engels studerade. Och samma gäller många av de politiker som påstått sig stödja sig på Marx' teorier. Om man opererar med ett slutet system i en ständigt föränderlig omgivning kommer det oundvikligen att skapa problem. Det kan vara ett skäl till att sovjettiden inte innebar något lyft för "marxismen". Exempelvis avstannade utvecklingen av nationalekonomiska teorier i sovjetstaten trots att man kunde ha väntat sig motsatsen. Samma gäller sociologi. Några enkla utsagor från den politiska ledningen fick ersätta djupare analyser (trots att Stalin påstod sig föredra den skapande marxismen).
Vänstern i stort har varit mer upptagen med praktiska problem än att studera teorier, detta är på gott och ont. "Varje steg av verklig rörelse är viktigare än hundra program" som Marx och Engels skrev. Den marxska traditionen i sig är ingen rörelse, men den kan hjälpa rörelsen att gå åt rätt håll. Där har V i Sverige ett stort problem. Kanske det ordnar sig, kanske inte. Men vad jag kan se har även vänstern utanför V (dit SAP inte kan räknas)svårt att sätta in sin verksamhet i den historiskt-materialistiska modell som Marx ritade upp och som jag tror duger rätt bra som utgångspunkt även för en analys av det nutida samhället. Vi glider längre bort från Marx' egen tid men allt närmre den systemövergång han beskrev. Om man är "marxist" kan det leda till att man tror att det är systemövergången som fjärmar sig, inte Marx själv. Och det är ganska löjligt.
Samtidigt är det fascinerande att Marx' tänkande kan vara inspirerande för såväl människor i efterindustriella samhällen som aktivister bland stamfolk i Indiens djungler. Det finns en sådan kraft i Marx' och Engels' skrifter att jag tror de kan läsas hur många gånger som helst utan att kännas slitna.
Jo, jag tror du har helt rätt, Björn. Det enda jag kan tillägga är väl att det är metoden som är det viktiga, och att man inte ska vara rädd för att Marx och Engels skulle ha fel någon gång. Med metoden menar jag alltså att vi kan använda oss av ungefär samma analysmetoder som Marx, och få bra svar. Ett exempel på det är väl kanske Mao Tsetungs militärpolitiska skrifter som jag nyss tuggat mig igenom, som ändå på något sätt får ses som marxism applicerad på ett visst ämne (kinesiska förhållanden!).
Post a Comment
<< Home