Offentlighet och Kvinnokamp

Det har hänt två intressanta saker i huvudstaden som relaterar till feminism. För det första, den glädjande nyheten att två har blivit dömda i Stureplansvåldtäkterna. För det andra så skriver Ilona Sz Waldau från V Stockholm om striden mot "porrbilarna" med en klar och bra analys.

Nu är det givetvis så att det personliga är politiskt, att det som händer i hemmets skyddade vrå och i familjens helgade samkväm är sinnessjukt politiska och fyllda av mikropolitiska-ideologiska konflikter. En kamp måste föras där, sida vid sida med kampen om de "självklara" offentliga rummen, som exempelvis Stureplan. Det hänger ihopa med segregation och områden som stämplas som dittan eller datten, och om kvinnors (och därmed mäns) frigörelse.

Vidare tycker jag det också har visat sig hur klart reaktionär stora delar av överklassen är, för allt deras kramande av bögar och deras promiskuösitet. Det är en dålig, skadlig myt att det just är arbetarklassen som bär på alla sexualkonservativa värderingar. De enda som i stor grad är direkt fientliga till feminismen, som jag har upplevt det, är från överklassen.

Med det säger jag givetvis inte att arbetarna är alla jämställda och så, det säger jag inte alls. Men arbetarklassen är de som har makten att förändra samhället i grund, till den milda grad att kvinnors frigörelse inte är möjlig utan den. Där kan aldrig mellanskikten, överklassen, etc. som kollektiv göra skillnad.