Rasism och revolution

Är man rasist bara för att man älskar sitt land? ...är ju en av de där fraserna som signalerar att någon är just rasist. Rasism är mycket mer än bara missförstånd, dumhet eller att vara outbildad - men det har just att göra med att lägga in essentiella känslor och uppfattningar i nationer, etniciteter eller dylikt. Rasism förmodligen ganska lite med någon av de sakerna att göra. Men, vi lever ju i en tid då vänstern är någon form av liberaler plus. Liberté, fraternité, egalité! Då blir det också naturligt att bli antirasister i någon form av lattéstuk. Det blir också naturligt att tro att det är den där dumma arbetarklassen som inte riktigt fattar, och som vi måste upplysa, som är rasistisk.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att individer ur arbetarklassen eller tom. skikt ur den inte skulle kunna vara rasistiska. Men rasism är inte ett arbetarfenomen. Det har inte uppstått ur arbetarklassen, och det är kanske inte ens där dess primära bas ligger.

Nej, rasism fungerar på ett helt annat sätt än att det har att göra med fördomar. Det man kallar för essentialism är självklart en viktig del av det hela, dvs. tron att det finns inneboende egenskaper hos en viss grupp. T.ex. att romer är tjuvaktiga eller att danskar är fulla hela tiden. I centrum av världssystemet har vi överlag tendensen att tycka att uppror, upplopp, kamp och strid inte är moraliskt berättigat här ("här" och "där" är ord man ska akta sig för lika mycket som "svartskalle" eller något liknande). Vi stänger ute de som kämpar, eftersom vi ju har en massa fina demokratiska spelregler här. Annat gäller i Venezuela, Indien, Kina eller något annat ociviliserat land i pereferin. Att säga att men så kan man inte göra här! är essentiellt (hah!) att säga att jag är inte rasist, men...

Och tyvärr är det någonting som centrums vänster är så bra på. Idolisera någon frihetsrörelse långt, långt borta och sedan få spel så fort någon sätter eld på en soptunna på möllan i Malmö. Vilket i sig också hör samman med en av de andra galna hörnstenarna i vår verklighet - att se oss själva som monolitiska enheter gentemot resten av världen. Att tro att vi i centrum har samma intressen som de härskande eliterna. Att tro att vi ska solidarisera oss med norrmännen som blev sprängda i luften av afghaner nu i dagarna istället för med afghanerna. Nä, för helvete! Död åt de norska ockupanterna. Och för övrigt - jag hoppas Nordic Battlegroup kommer tillbaka i bodybags tillsammans med specialstyrkan så att sveriges eliter inte någonsin funderar på att sända trupp någonstans överhuvudtaget igen.

Rasism har ju just blivit en moralisk slagdänga som kanske just på grund av sina liberala rötter (i den betydelse vi oftast använder det iaf) kunnat användas för att göra olika moraliska fördömanden. Det måste vi sluta med, i alla fall när vi försöker prata om det på ett rimligt sätt. Istället måste vi komma ihåg att solidarisera oss på riktigt med alla i samma situation som oss. För det är vi, vi och pereferins arbetande majoritet. Internationell solidaritet handlar inte om att ha en Che Guevara plansch (jo, jag har en) eller att idolisera frihetsrörelser runtomkring i världen (och jo, jag gör det) utan om att kämpa tillsammans internationellt och inse att vi inte har någonting gemensamt med överklassen i centrum. Att bombplanen över Afghanistan och Irak, dödsskvadronerna i El Salvador och Colombia, muren i Palestina och USA är bomber över Stockholm, planerade mord i Göteborg och en mur rakt igenom Malmö.

Men vidare så finns det andra, oerhört viktiga beståndsdelar av hur vi ska tänka på rasism. Varifrån kommer organisering och klassmedvetande? Inifrån eller utifrån? Ska vi gå och upplysa massorna? Nej, jag blir mer och mer tveksam till det. Klassmedvetande uppkommer i situationens strider och kamper. Då smälter även rasism och sexism bort (eller tar ett steg tillbaka i alla fall). Vidare så är nationsbegreppet något som även blir allt mer relevant när man pratar om rasism och revolution. Att bygga sin politiska verksamhet kring en nation kan vara effektivt eller bara nödvändigt, men nationer är inte goda eller bra eller fina. Alla nationer är exkluderande, och utan att fastna i något postmodernt och meningslöst så betyder det ju konkreta saker som till exempel vem som är medborgare, valuta och utrikespolitik.

Nationer uppkommer i och med de borgerliga revolutionerna och är väl en frisk fläkt till en början som hjälper till att skapa de opersonliga regler som borgarklassens revolutionära situation påtvingar. Vilket är jätte, jättebra. Men i och med myterna som skapas kring nationerna, vilken typ de än må vara, så skapas också nidbilden av den Andre. I den delen av imperialismen som vi befinner oss i har nog motsättningarna mellan länder i centrum trätt tillbaka och istället så skapas varierande sjuka uppfattningar och praktiker om framförallt muslimer.

De liberaler som idag jagar muslimer på ledarplats är samma som för femtio år sedan kollaborerade med nazister. Och jag menar inte det på ett demoniserande sätt. Utan jag menar helt enkelt att den situation de befinner sig i, som borgarklassens ideologer, tvingar dem bortom deras ideal och in i någonting som de kanske egentligen inte är fullt medvetna om. Kampanjandet för låglönesektorer i Europa byggs upp kring billig, framförallt muslimsk, arbetskraft (som för övrigt kommer hit mest för att EU:s och USA:s överklass redan gjort det omöjligt för dem att leva där de en gång var) så då måste man splittra arbetarklassen. Man måste skaffa sig bättre repressionsverktyg i en tid då man öppnar för massiva folkliga protester och uppror gentemot förstörelsen av olika sociala skyddsnät, och då måste man skylla på fem snubbar med skägg som då och då gör en video och har en taskig releasefest med en bomb i någon amerikansk ambassad.

Har jag fått med allt nu? Antirasism utan klassförakt, check. Håna reformister, check. Hata nationer, check. Kalla alla som gillar västvärlden för rasister, check. Revolutionshetsande, check.

Bildkommentar till danska valet.

Hegel sa någonstans att historien upprepar sig...















Han glömde tillägga, första gången som en tragedi, andra gången som en komedi.

Internationell solidaritet

Den kommunistiska vänstern har den finaste traditionen av internationell solidaritet, och ju mer jag tänker på det desto klarare blir det hur viktigt just det arvet är. Det sträcker sig från Zimmerwald till Internationella Arbetarhjälpen, till de Internationella Brigaderna och ändlöst vidare. Full av tragiska, men inte desto mindre heroiska, exempel som borgarklassen aldrig lyckats ställa upp efter deras klass cementerande av makten på 1800-talet.

Men internationell solidaritet betyder mer än att tycka synd om mörkhyade människor, och det betyder mer än att knyta näven i fickan när man hör talas om otaliga förbrytelser utomlands. Det betyder att förstå att vi lever i en imperialistisk världsordning där västerländska arbetares samhällsstandard till stor grad betalas igenom stölden av mervärde från pereferin och att därefter handla.

Tesen om socialfascismen kan vi ju diskutera, men en sak som är klar är ju att vi faktiskt skor oss på pereferin. Men att vi knappast tjänar mest på det hela. Snarare är det arbetare som dör i krig, och det är igenom imperialism som skiktningar i klassen skapas och som alla får det sämre igenom. Att slå sönder imperialismen måste vara mer än fina ord, det måste vara handling.

Det är här också som rasismen inträder. Fanns det ens välspridda föreställningar om hur muslimer var innan "clash of civilizations"-ideologin pumpades ut av otaliga medier under "kriget mot terrorismen"? Orientalismen har en lång historia, men det var knappast i människors tankar i den grad som det är idag. Rasism är ju inte missförstånd, eller rädslan för det okända, utan det är essentialistiska tankar som tillskrivs olika grupper. Muslimer är si, judar är så, svenskar är på detta sättet, amerikaner är på det. Konstant upprätthålls och utvecklas det igenom imperialism och kolonialism. En annan viktig faktor är att västerländska akademiker skapar det från början och sedan prånglas det ut i massmedia för att minska nationella oroligheter och skapa stöd för olika interventioner utomlands. Intressant att notera är hur pass det stämmer med Gramscis idé om stora och små intellektuella.

Idén om att rasism handlar så mycket om rädslan för det okända, och att välutbildade människor inte kan vara rasister innehåller mer än en gnutta klassförakt. Du kan se det upprepat, precis som idéer om kvinnor, i olika serier där otvättade, orakade truckers, lagerarbetare, etc. är de som ger uttryck för rasism eller sexism men där de rena och smarta huvudpersonerna aldrig skulle vara rasister. Det är inte heller då konstigt att liberala antirasistiska appeller så ofta bemöts med frågan "men, vad har det med mig att göra?"

Vi kommer nog aldrig kunna bemöta rasismen utan att förstå imperialismen, och vi kommer aldrig kunna bekämpa den utan att samtidigt bekämpa imperialism. Liberal feelgood är lika tandlöst som alltid. Kanske, i ett större perspektiv, kan vi föra kampen som förs på liv och död i pereferin in i centrum. Annars fortsätter splittringen, exploateringen och all den gamla skiten om och om igen. Det jag försöker säga, alltså, är egentligen mest det som sas i Vietnamkampanjerna "Vietnam är nära!"

Flersystemsteori?

Just nu är en av de intressantaste områdena för vänsterteori olika former av flersystemsteori, vare sig det är "equal but separate" mellan rasism/sexism/klassförtryck som system eller det är intersektionella lösningar. Vikten av att utveckla och bygga upp dessa teorier är oerhörd.

Jag tycker det finns ett stort problem med att tala om separata förtryckssystem, skälen är att det verkar helt omöjligt att skilja dem från varandra. Att tala om dem som separata, men att de går in i varandra är problematiskt ur en historisk synpunkt också. Rasism, exempelvis, har uppkommit i modern form ur överklassideologier under imperialistiska faser och höjdpunkter i utvecklingen. Våra rasistiska stereotyper är i högsta grad skapade av schabloner framtagna vid universiten, varav en modern form av detta är Samuel Huntingtons "Clash of Civilizations" där författaren hävdar att dagens stora strider är mellan kulturer. Samtidigt är rasism självklart inte något som kan reduceras till kapitalism; men vad skulle det ens betyda att göra det? Vad i den ideologiska överbyggnaden kan reduceras ner till den (sen)kapitalistiska produktionsbasen? Att göra något sådant vore ekonomism, dvs. tron att det föreligger 1-1 relationer mellan bas och överbyggnad.

Althussers lösning att hävda att den materiella grunden bestämmer i sista hand inte perfekt, men beskriver på ett adekvat sätt hur man bör förstå ekonomiska impulser i större samhällsförändringar. Men metaforen bas-överbyggnad ger vissa problem när man talar om system, just för att vi försöker skilja ut sexism och rasism som separata för att vi inte kan kvala in dem i den rena överbyggnaden. Ofta är det enda sättet vi kan redogöra för vad vi menar är igenom att se dem som pelare, en metafor som vilseleder oss från dess egentliga struktur som mänskliga praktiker inbakade i varandra och i hög grad oskiljbara.

Jag försöker inte hävda att socialism och rasism eller sexism är inkompatibla, utan snarare: sexism, rasism och andra förtrycksstrukturer kommer inte ta samma form eller vara direkt igenkänningsbara i ett annat ekonomiskt-politiskt system.

Varför ska man då säga så? Jo, för att stora delar - om inte majoriteten - av andra tiders, speciellt under andra produktionsepoker, tänkande och praxis är oerhört svårbegripligt. Det är vad Thomas Kuhn kallar "inkommensurabelt", att deras skäl och deras sätt att utföra saker och ting inte är någonting som vi kan relatera till utan stora ansträngningar, och även då mest med gissningar. Som exempel kan man ta den moderna Platonforskningen där man gärna framhåller hans idéer om hur staten ska organiseras med diktatur, ideologi, etc. samt hans relativt progressiva uppfattningar om kvinnor. Det man dock inte talar om, för att det inte alls verkar ha något sans överhuvudtaget är hans märkliga svamlande om hur världen svänger i en jättelik linje fylld av liknande runda kulor som ligger som på en sträng (beskrivs i slutet på Staten). Vad Platon menar och pratar om är inbegripet i hans begreppsvärld, uppbyggd av en ideologi med en helt annorlunda ekonomisk bas. De föreställningar och den kollektiva praxis som Atens överklass inbegrep sig i kan inte förstås rakt av utan filtreras igenom vår egen ideologiska dechiffrering (och det är säkerligen vad ideologi är, ett sätt att förstå, kategorisera och begreppsgöra som möjliggör interaktion mellan människor, och mellan människor och världen).

Sexism och rasism idag kan inte förstås utanför det kapitalistiska samhället vi lever i idag och den praxis som vi inbegriper oss i. Inte heller kan kapitalismen förstås utan sexism och rasism, men bilden av flera stora system som står bredvid varandra och kollektivt förtrycker/ljuger för oss är inte passande. Istället måste vi förstå att de föreställningar vi hyser ger upphov till en praktik, och tvärtom igen. Bilden bör istället inriktas på människors handlande och förutsatta idéer som bygger på varandra och förändras utav varandra.

Den som kan gör, den som inte kan, recenserar.

Jag är lite svag för vänstersosseriet, en oturlig egenskap måhända, men det finns där ändå. Men liksom alla förgreningar av socialismen som jag kanske känner en viss sympati för (socialdemokrati, syndikalism, maoism) så dyker det upp problem efter hand när man hör deras åsikter i ett vidare spektrum. Enn Kokk har skrivit en recension av Åsa Linderborgs recension av “FRP-koden - Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess.” Varför ska man då överhuvudtaget göra någonting så banalt som att försöka skriva en recension av en recension av en recension? Tja, resultaten får väl tala för sig själva om det var lönt eller ej.

Marsdal som har skrivit FRP-koden förklarar Fremskrittspartiets framgångar framförallt igenom att mellanskiktet har helt kvalat ur klassbegreppet ur sin vokabulär. Kvar finns endast hippa, och mindre hippa människor kvar. Deras elitiska von oben perspektiv gör att arbetarklassen - vars själva existens förnekas - söker sig till det parti som talar om deras situation; Framskrittspartiet. Det är intressant att se hur klassföraktet tar sig estetiska uttryck: avsky mot dumma människor utan smak som lyssnar på dansband och inte har matchande kläder. Om jag inte har fel talar ex. Jacques Rancier om hatet mot majoriteten som kan urskiljas i föraktet för populärkultur. Inte för att jag är ett fan av Sunset Beach, Britney Spears och Die Hard - men smak kan knappast kallas objektivt. Om klassföraktet just skulle gömma sig bakom det här så vore det inte alls förvånande. Det är ju lite populärt att vara estetiskt snobbig.
Vidare håller jag helt med om att politikens urholkande, socialdemokratins eviga kasande högerut, banaliserandet av världspolitiska händelser, lögner, propaganda, etc. Alla tjänar det till att skapa utrymme för kryptofascistiska småborgerliga partier som Sverigedemokraterna. Det sorgliga i det hela är givetvis att Sverigedemokraterna, Framskrittspartiet, etc. inte har någonting att erbjuda arbetarklassen. De är för en liberal ekonomisk politik, vill inskränka arbets- och strejkrätt och har inga planer på att lösa arbetslöshet på ett adekvat sätt.

Nu till det jag ville komma till: arbetarklassens värderingar. Det är här jag skiljer mig från Enn Kokk.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)

Va?

Det är sådana här saker som jag tycker är problematiska. Laddad som jag är av vad Diana Mulinari sa på ett föredrag häromdagen om att arbetarklassen blir allt mer rasifierad och feminiserad och av mina egna erfarenheter igenom min uppväxt och så vidare tänker jag på både den rasism och den solidaritet man kan möta i arbetarklassen.

Bilden av arbetarklassen som fördummad, brutal, etc. lever kvar i populärkulturen. Titta på vilken sjaskig amerikansk film som helst, även om deras "ontologiska" (ett ord man aldrig bör höra i marxistiska sammanhang!) status inte erkänns finns arbetarna alltid ändå, kvar där i pereferin. Arbetarklassen som kollektiv tenderar till att ha konservativa värderingar, visst, men i vilken utsträckning egentligen? Som en annan marxistisk sociolog - Rebecca Lärnesjö - sa: ofta kan arbetarklasskvinnorna mycket mer än vad sociologerna kan. De har kommit mycket längre i sin förståelse av klass- och könsförtryck. Så tror jag också det är. Arbetarklassens konservativa/reaktionära värderingar finns, men ofta kan man se dem användas som ett bollträ emot just proletärerna. Akademiker från mellanskiktet eller däröver använder ibland feministiska eller rasiferingsteorier/frågor för att nedgöra arbetarklassen, vända vänsterns vapen emot dem själva. Vi kan inte bara gå med på det. Arbetarklassen förstår bra mycket mer än vad man tror, och om man ska säga något om deras fördomar så är det väl kanske att de är lite mindre raffinerade än småborgarskapets finjusterade avsmak.

Jag ska inte säga mer om stycket om den socialdemokratiska pressen och folkrörelsen. Enn Kokk har rätt.

Sist nu, om kommunismen, Lars Ohly und so wieter. Det man ska komma ihåg när det kommer till Vänsterpartiet är att partiet är just nu där socialdemokratin var på 60-talet. Socialdemokrati är, som vi vet, en återvändsgränd om målet är socialismen. Mer eller mindrae alla av västeuropas länder har styrts av socialdemokrater av en eller annan typ under längre perioder, men ingen av dem har blivit socialistiska för det.

Har kommunistordet något att göra med det? Jo, det är klart. Men inte för att kommunismen i sig gör att ingen vill ha något att göra med det, utan för att en hård propagandakampanj har förts sedan, ja, den revolutionära socialismens födelse egentligen. Kommunism förknippas med Sovjet, något som de härskande klasserna i den statskapitalistiska och kapitalistiska världen har kämpat hårt för att se till. Men revolutionär socialism är ett måste för att skapa en bättre värld. Partier som Vänsterpartiet är de som verkligen kan representera folkflertalets intressen, snarare än några rasister. Det vill säga, om de verkligen slutar vara reformister utan öppnar alla arenor för kampen. Jag tvivlar på att Socialdemokratin kommer hitta tillbaka till reformismen på riktigt. I dess ställe kan man dock inte vara några reservsossar. Ett riktigt alternativ är ett konsekvent arbetarklassparti.

Högersväng ner i helvete.

Vad sysslar egentligen Folkpartiet med? Inför fritt fall i opinionssiffrorna håller nu batongliberalismen på att stärkes med en drastisk klick av brunt i liberalismens blå himmel (som man kan titta på om man t.ex. inte har någon mat, eller ännu inte blivit bombad in i frihet). Även mina liberala vänner håller ju på att sätta i halsen när de ser deras kryptofascistoida förslag.

Man pratar om svensk kultur som Sverigedemokraterna, man snackar om "ordning i skolan" och om blodig ockupation som något eftersträvansvärt. Egentligen undrar jag om socialliberaler inte borde rösta på Socialdemokraterna nu för tiden. Fast med lite eftertanke kommer jag ju på att det finns ju människor som kära gamla Bodström där.