Skolan och betyg
Precis som man hellre bör lyssna på vad folk på jobbet eller skolbänken säger än vad politiska kommentatorer tror så bör man ibland lyssna mer på låttexter än att läsa artiklar ur tjocka böcker. I alla fall om de är så träffande som Blå Tågets "Staten och Kapitalet" som förmodligen innehåller mer användbara och sanna saker än vad tusen rapporter från statens forskningsråd gör.
För det första kanske man ska tänka över lite granna vad man egentligen tror kommer hända när man stoppar in unga människor in i kolossala stenbyggnader i eviga lektionstimmar i tron att de ska lära sig någonting. Skolan har många funktioner, men det viktigaste paret är repression (och/eller socialisering) och utlärande av nödvändiga kunskaper. Precis som i resten av samhället har vi lyckats tillkämpa oss lite extra här och där, lite grädde på arbetarklassens mos. Därför har vi "religionskunskap" och inte kristendomsundervisning. Därför har vi allmänna kunskapsutlärningar i samhällsvetenskaper för alla, inte bara för de som ska gå vidare till akademiska karriärer.
Förtryck av alla de slag, må de så vara regelrätta ockupationer, poliskontroller i demonstrationer eller kapitalismens klassamhäle kräver uppsplittring för att vara effektivt. I skolan genomförs det framförallt igenom betyg som är ett medel för intern kamp. Det händer någonting med en människa när man interpellerar den, i sociologin pratar man om stigmatisering. Vilket överhuvudtaget inte är ett flumbegrepp eller meningslöst utan precist och vetenskapligt. Bra mycket mer så än vad betyg är, men mer om det längre ner.
Människor reagerar på olika sätt till en interpellation. Det är en vägmarkör där man slussas in på en väg eller den andra. De flesta gör motstånd på olika sätt, ett fåtal kollaborerar. Skolkande, vandalism, etc. är symptom för både motstånd och alienation. Ibland kan det leda till någonting bra, om det görs kollektivt i alla fall. Oftast är de bara tecknen på hur fel allting har gått. Ett system som överhuvudtaget inte kan förstå vad alienation verkligen är kräver högre repression istället, vilket skapar kameror i korridorer, SÄPO-agenter i klassrum och Björklundar i parlament. Och alla dessa är också fler former av interpellering som faktiskt gör någonting med både elever och lärare. Skolan blir ett fängelse.
Men vidare så slås jag gång efter annan av själva naiviteten i betyg. Tror man verkligen att matematisk kunskap är samma som sociologisk? Kan vi säga att ett halvårs filosofistudier ger samma sak som ett halvårs studier av fabriksarbete? Kan vi sedan mäta dessa efter givna kriterier? Filosofer är vanligtvis mest patetiska och ignorerade, tyvärr så tillåts ibland vissa av deras dumma idéer ut i verkligheten. Fulpositivismen i betygssystemet är i det rena tänkandet blåögt, dess implementering dryper däremot av förtryck.
Vidare har de 'intellektuella' förläst sig. Kunskap produceras och reproduceras på komplexa sätt igenom praxis, dialektiken mellan teori och praktik. I skolor sitter man och läser i timtal, eller lyssnar på lärares högläsning ur minnet. Varför är det då fallet att man lär sig mer om att tjuvröka än om medeltiden i skolan? Maoismen förblir den politiska ideologi som har den mest realistiska och progressiva kunskaps- och lärandeteorin. Learning by doing praktiserades av kinesiska röda armén på sent 20-tal.
För att då ge en känga åt mitt eget parti (från vänster, vilket man alltid bör tänka igenom när man kritiserar) så är en sak man kanske missat lite är den ideologiska aspekten av skolväsendet. Allt lärande är ideologiskt i den mån att den har hållhakar i utomvetenskapliga metafysiska system. Jag menar inte, och har aldrig menat, att all kunskap är subjektiv (vilket ändå vore obegripligt). Det är självklart att Svenskt Näringsliv inte ska få sponsra skolliteratur, men är det som lärs ut idag o-ideologiskt? Nej. Det är först när jag själv läst och lärt mig som jag insett hur många lögner och hur mycket liberalt tjafs som mina lärare lärt ut till mig. Den första lögnen är den kristna värdegrunden i skolan, den största är marknadsekonomin.
Det kan dock inte existera o-ideologiska skolor, i alla fall inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det sättet som vi lär ut på nu är en katastrof. Givetvis en katastrof framförallt driven av materiella orsaker som storlek på klasser pga. lärarbrister, nerskärning i offentlig sektor och dylikt - men essentiellt också en fråga om strukturer. Borgarklassen, vars politiska mål är "normaliseringen" av den nordiska modellen skivar snabbt och elegant bort de reproduktiva funktioner som arbetarrörelsen tillförskansat sig. I skolfrågan är det alltför tydligt. Det måste finnas ett socialistiskt alternativ - på riktigt. Och ett alternativ som även i viss grad kan förverkligas i ett klassamhälle och som går bortom kamper för skolmat, mot betyg eller mot för stora klasser. Fast de kamperna är jätteviktiga, och jag menar verkligen det. Men en skola som sannerligen är en skola kan inte förstås som ett fängelsestraff - att utlevas i en grå anstalt fylld av medfångar och plitar där man räknar timmarna tills man kan gå hem och man är fri för evigt.
Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften
om kvastarna ska sopa bra
får man inte slarva med skaften
spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och för var o en
till hans rätta fålla
För det första kanske man ska tänka över lite granna vad man egentligen tror kommer hända när man stoppar in unga människor in i kolossala stenbyggnader i eviga lektionstimmar i tron att de ska lära sig någonting. Skolan har många funktioner, men det viktigaste paret är repression (och/eller socialisering) och utlärande av nödvändiga kunskaper. Precis som i resten av samhället har vi lyckats tillkämpa oss lite extra här och där, lite grädde på arbetarklassens mos. Därför har vi "religionskunskap" och inte kristendomsundervisning. Därför har vi allmänna kunskapsutlärningar i samhällsvetenskaper för alla, inte bara för de som ska gå vidare till akademiska karriärer.
Förtryck av alla de slag, må de så vara regelrätta ockupationer, poliskontroller i demonstrationer eller kapitalismens klassamhäle kräver uppsplittring för att vara effektivt. I skolan genomförs det framförallt igenom betyg som är ett medel för intern kamp. Det händer någonting med en människa när man interpellerar den, i sociologin pratar man om stigmatisering. Vilket överhuvudtaget inte är ett flumbegrepp eller meningslöst utan precist och vetenskapligt. Bra mycket mer så än vad betyg är, men mer om det längre ner.
Människor reagerar på olika sätt till en interpellation. Det är en vägmarkör där man slussas in på en väg eller den andra. De flesta gör motstånd på olika sätt, ett fåtal kollaborerar. Skolkande, vandalism, etc. är symptom för både motstånd och alienation. Ibland kan det leda till någonting bra, om det görs kollektivt i alla fall. Oftast är de bara tecknen på hur fel allting har gått. Ett system som överhuvudtaget inte kan förstå vad alienation verkligen är kräver högre repression istället, vilket skapar kameror i korridorer, SÄPO-agenter i klassrum och Björklundar i parlament. Och alla dessa är också fler former av interpellering som faktiskt gör någonting med både elever och lärare. Skolan blir ett fängelse.
Men vidare så slås jag gång efter annan av själva naiviteten i betyg. Tror man verkligen att matematisk kunskap är samma som sociologisk? Kan vi säga att ett halvårs filosofistudier ger samma sak som ett halvårs studier av fabriksarbete? Kan vi sedan mäta dessa efter givna kriterier? Filosofer är vanligtvis mest patetiska och ignorerade, tyvärr så tillåts ibland vissa av deras dumma idéer ut i verkligheten. Fulpositivismen i betygssystemet är i det rena tänkandet blåögt, dess implementering dryper däremot av förtryck.
Vidare har de 'intellektuella' förläst sig. Kunskap produceras och reproduceras på komplexa sätt igenom praxis, dialektiken mellan teori och praktik. I skolor sitter man och läser i timtal, eller lyssnar på lärares högläsning ur minnet. Varför är det då fallet att man lär sig mer om att tjuvröka än om medeltiden i skolan? Maoismen förblir den politiska ideologi som har den mest realistiska och progressiva kunskaps- och lärandeteorin. Learning by doing praktiserades av kinesiska röda armén på sent 20-tal.
För att då ge en känga åt mitt eget parti (från vänster, vilket man alltid bör tänka igenom när man kritiserar) så är en sak man kanske missat lite är den ideologiska aspekten av skolväsendet. Allt lärande är ideologiskt i den mån att den har hållhakar i utomvetenskapliga metafysiska system. Jag menar inte, och har aldrig menat, att all kunskap är subjektiv (vilket ändå vore obegripligt). Det är självklart att Svenskt Näringsliv inte ska få sponsra skolliteratur, men är det som lärs ut idag o-ideologiskt? Nej. Det är först när jag själv läst och lärt mig som jag insett hur många lögner och hur mycket liberalt tjafs som mina lärare lärt ut till mig. Den första lögnen är den kristna värdegrunden i skolan, den största är marknadsekonomin.
Det kan dock inte existera o-ideologiska skolor, i alla fall inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det sättet som vi lär ut på nu är en katastrof. Givetvis en katastrof framförallt driven av materiella orsaker som storlek på klasser pga. lärarbrister, nerskärning i offentlig sektor och dylikt - men essentiellt också en fråga om strukturer. Borgarklassen, vars politiska mål är "normaliseringen" av den nordiska modellen skivar snabbt och elegant bort de reproduktiva funktioner som arbetarrörelsen tillförskansat sig. I skolfrågan är det alltför tydligt. Det måste finnas ett socialistiskt alternativ - på riktigt. Och ett alternativ som även i viss grad kan förverkligas i ett klassamhälle och som går bortom kamper för skolmat, mot betyg eller mot för stora klasser. Fast de kamperna är jätteviktiga, och jag menar verkligen det. Men en skola som sannerligen är en skola kan inte förstås som ett fängelsestraff - att utlevas i en grå anstalt fylld av medfångar och plitar där man räknar timmarna tills man kan gå hem och man är fri för evigt.
posted by Björn at 12:48 PM
7 Comments:
Hej Björn!
Det är absolut inte okamratligt att ha en egen eller annorlunda uppfattning.
Vi är dessutom och i högsta grad eniga med dig om att skolan har en viktig ideologisk funktion i alla samhällen.
Frågan är vad som inom ramarna för nuvarande system är det bästa för arbetarklassens barn.
Den betygslösa skolan (som vi i Sverige har t o m årskurs 7) har inte inneburit att fler barn från arbetarklassen lyckas bättre. Tvärtom, de lyckas sämre idag än tidigare.
Utan uppföljning av elevernas resultat och betyg, kan detta fortskrida i det tysta.
Verksamheter som inte följer upp sina resultat kan aldrig veta om de gör ett bra jobb eller inte.
Elever som kommer intellektuella hem, eller överklasshem, kan klara sig även utan papper. Familjens kontaktnät kan ordna saken ändå.
För barn från arbetarklassen har det alltid varit nödvändigt att ha papper på vad man kan för att kunna bryta sociala mönster.
Tips: slå upp Proletärens hemsida och se vad Jan Myrdal sa om ideologi på KP:s nyligen timade kongress.
När jag läst högskolekurser på senare år var det en hemsk känsla av att man lätt föll tillbaka i gamla mönster - att plugga för nästa tentamen, att lägga det kritiska tänkandet åtsidan. Det är/borde vara pedagogiskt rent åt h-e.
Inlärning och utveckling är oerhört spännande ämnen. Det verkar finnas två motpoler: antingen den industrialiserade skolan där elever med viss kunskap serieproduceras, eller en individuellt anpassad pedagogik efter varje elevs förmåga. Den senare vulgariseras lätt till att man startar med elevens förmåga men aldrig bryr sig om att utveckla den. De nuvarande betygsmodellerna är anpassade till den standardiserade skolan. Jag har en viss skepsis till att de skulle hjälpa elever från arbetarklassen särskilt mycket, den tiden är nog förbi. Du kan ju inte längre vara rätt säker på att snabbt få ett bra jobb även om gymnasiet har klarats av med goda betyg, och samma gäller högskolestudier. Annorlunda uttryckt: massutbildning gör utbildningen mindre värd, i alla fall som läget ser ut idag.
Du kan väl ändå inte mena att vi ska avskaffa "massutbildningen"? Du argumenterar också mot den "standardiserade skolan". Är det den nationella likvärdigheten du vänder dig emot? Det är en princip som arbetarrörelsen har kämpat för, men som hotas idag.
Nja, jag hade funderingar om ett system där inte alla körs genom samma köttkvarn utan där man plockar upp förmågan hos varje individ och - det här är viktigt - utnyttjar maximal pedagogisk förmåga för att exempelvis en matematisk lågbegåvning som jag ändå kan lära mig en massa avancerad matematik. Då kommer man ut på andra sidan med en massa människor med en massa kunskaper, men också med förtroende för sig själva och förmågan att ta till sig även knepiga grejor! Inte att man börjar skolan som ett litet förhoppningsfullt barn och går därifrån som mer eller mindre knäckt, utan som en fortfarande nyfiken och lärande människa. I en sådan pedagogisk modell är i alla fall elevfabriker och dagens betygssystem knappast gångbara varor.
Annorlunda uttryckt: jag vågade mig på att vara visionär! Alldeles som Vera-Zavala tyckte att vi skulle vara i hennes senaste inlägg i Flamman.
This comment has been removed by the author.
Det blev lite felstavat i förra inlägget.
Visst ska man vara visionär, men man bör också fundera över hur dagens politiska kamp om skolan ser ut. På den borgerliga sidan argumenterar man idag för en upplösning av det sammanhållna skolsystemet. Kommunaliseringen var ett första steg. Introduktionen av friskolor ett andra.
Just nu är regeringen i full färd med att differentiera gymnasieskolan så att arbetarklassens barn inte ska förberedas för högre studier, utan ska begränsas till nyttigt yrkeslärande. Ty som Maud Olofsson säger "en del lär med huvudet, andra med händerna".
Vi kollade upp KP:s kongress och hittade inget som motsäger vår uppfattning om skolan. Tvärtom hittade vi ett uttalande med rubriken "Återupprätte enhetsskolan!" Läs det!
Jo jag tror jag såg det där om enhetsskolan, och det finns enhetsaspekter som jag inte har något emot, bland annat att barn från olika miljöer skall ha möjlighet att träffas, i stället för dagens gettoisering. Någonstans var det gäller kunskapsmassan behövs en standardisering men det behöver ju inte betyda att varje elev skall behandlas på samma sätt i varje läge. För då försvårar man ju strävan att uppnå slutmålet med en såväl teoretiskt som praktiskt skolad människa.
Men jag har en känsla av att vi talar förbi varandra, och det här är en så stor och knepig fråga att den kanske inte lämpar sig för en nödvändigtvis kortfattad bloggdiskussion? Så jag sätter punkt här.
Post a Comment
<< Home