Skolan och betyg

Precis som man hellre bör lyssna på vad folk på jobbet eller skolbänken säger än vad politiska kommentatorer tror så bör man ibland lyssna mer på låttexter än att läsa artiklar ur tjocka böcker. I alla fall om de är så träffande som Blå Tågets "Staten och Kapitalet" som förmodligen innehåller mer användbara och sanna saker än vad tusen rapporter från statens forskningsråd gör.

Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften
om kvastarna ska sopa bra
får man inte slarva med skaften
spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och för var o en
till hans rätta fålla

Och nu ska jag göra någonting som är ganska okamratligt. För ett tag sedan skrev Röda Raketer en post om skolan och att betyg är någonting önskvärt. Jag höll inte med, men fortsatte inte debatten. Istället ska jag skriva lite om hur man kanske bör tänka kring skola och lärande.

För det första kanske man ska tänka över lite granna vad man egentligen tror kommer hända när man stoppar in unga människor in i kolossala stenbyggnader i eviga lektionstimmar i tron att de ska lära sig någonting. Skolan har många funktioner, men det viktigaste paret är repression (och/eller socialisering) och utlärande av nödvändiga kunskaper. Precis som i resten av samhället har vi lyckats tillkämpa oss lite extra här och där, lite grädde på arbetarklassens mos. Därför har vi "religionskunskap" och inte kristendomsundervisning. Därför har vi allmänna kunskapsutlärningar i samhällsvetenskaper för alla, inte bara för de som ska gå vidare till akademiska karriärer.

Förtryck av alla de slag, må de så vara regelrätta ockupationer, poliskontroller i demonstrationer eller kapitalismens klassamhäle kräver uppsplittring för att vara effektivt. I skolan genomförs det framförallt igenom betyg som är ett medel för intern kamp. Det händer någonting med en människa när man interpellerar den, i sociologin pratar man om stigmatisering. Vilket överhuvudtaget inte är ett flumbegrepp eller meningslöst utan precist och vetenskapligt. Bra mycket mer så än vad betyg är, men mer om det längre ner.

Människor reagerar på olika sätt till en interpellation. Det är en vägmarkör där man slussas in på en väg eller den andra. De flesta gör motstånd på olika sätt, ett fåtal kollaborerar. Skolkande, vandalism, etc. är symptom för både motstånd och alienation. Ibland kan det leda till någonting bra, om det görs kollektivt i alla fall. Oftast är de bara tecknen på hur fel allting har gått. Ett system som överhuvudtaget inte kan förstå vad alienation verkligen är kräver högre repression istället, vilket skapar kameror i korridorer, SÄPO-agenter i klassrum och Björklundar i parlament. Och alla dessa är också fler former av interpellering som faktiskt gör någonting med både elever och lärare. Skolan blir ett fängelse.

Men vidare så slås jag gång efter annan av själva naiviteten i betyg. Tror man verkligen att matematisk kunskap är samma som sociologisk? Kan vi säga att ett halvårs filosofistudier ger samma sak som ett halvårs studier av fabriksarbete? Kan vi sedan mäta dessa efter givna kriterier? Filosofer är vanligtvis mest patetiska och ignorerade, tyvärr så tillåts ibland vissa av deras dumma idéer ut i verkligheten. Fulpositivismen i betygssystemet är i det rena tänkandet blåögt, dess implementering dryper däremot av förtryck.

Vidare har de 'intellektuella' förläst sig. Kunskap produceras och reproduceras på komplexa sätt igenom praxis, dialektiken mellan teori och praktik. I skolor sitter man och läser i timtal, eller lyssnar på lärares högläsning ur minnet. Varför är det då fallet att man lär sig mer om att tjuvröka än om medeltiden i skolan? Maoismen förblir den politiska ideologi som har den mest realistiska och progressiva kunskaps- och lärandeteorin. Learning by doing praktiserades av kinesiska röda armén på sent 20-tal.

För att då ge en känga åt mitt eget parti (från vänster, vilket man alltid bör tänka igenom när man kritiserar) så är en sak man kanske missat lite är den ideologiska aspekten av skolväsendet. Allt lärande är ideologiskt i den mån att den har hållhakar i utomvetenskapliga metafysiska system. Jag menar inte, och har aldrig menat, att all kunskap är subjektiv (vilket ändå vore obegripligt). Det är självklart att Svenskt Näringsliv inte ska få sponsra skolliteratur, men är det som lärs ut idag o-ideologiskt? Nej. Det är först när jag själv läst och lärt mig som jag insett hur många lögner och hur mycket liberalt tjafs som mina lärare lärt ut till mig. Den första lögnen är den kristna värdegrunden i skolan, den största är marknadsekonomin.

Det kan dock inte existera o-ideologiska skolor, i alla fall inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det sättet som vi lär ut på nu är en katastrof. Givetvis en katastrof framförallt driven av materiella orsaker som storlek på klasser pga. lärarbrister, nerskärning i offentlig sektor och dylikt - men essentiellt också en fråga om strukturer. Borgarklassen, vars politiska mål är "normaliseringen" av den nordiska modellen skivar snabbt och elegant bort de reproduktiva funktioner som arbetarrörelsen tillförskansat sig. I skolfrågan är det alltför tydligt. Det måste finnas ett socialistiskt alternativ - på riktigt. Och ett alternativ som även i viss grad kan förverkligas i ett klassamhälle och som går bortom kamper för skolmat, mot betyg eller mot för stora klasser. Fast de kamperna är jätteviktiga, och jag menar verkligen det. Men en skola som sannerligen är en skola kan inte förstås som ett fängelsestraff - att utlevas i en grå anstalt fylld av medfångar och plitar där man räknar timmarna tills man kan gå hem och man är fri för evigt.

Kan borgarna någonting alls egentligen?

Björbrum skrev ganska bra om saken för bara lite sedan (men nu kan jag inte längre hitta länken). Vad har hänt med bildningsidealet? Vad har hänt med bildningen? Det är inte längre någonting som borgarna håller på med, i alla fall. Personligen tror jag det är så enkelt att den humanistiska bildningen bara var en social kod som nu är utbytt mot andra, ett sätt att konstituera sig själv som klass. Det är uppenbart, så sjukt uppenbart, hur högskolan inte handlar om att lära sig så mycket som det handlar om hur man ska bilda kontakter för ett liv i eliten. Nu kodas utstyrsel (som alltid igenom ekonomin), institutioner, handledare, etc.

Men jag måste återigen fråga mig, vad kan egentligen borgarna? Jag slås alltid av hur lite folk egentligen kan. Jag menar inte förstår, för så mycket begär jag inte av dem. Men de kan faktiskt oerhört lite. Vilket är resultatet av en absurt uppbyggd högre utbildning, utan inre koordination eller systematisering. Inte för att Bologna kommer göra det hela bättre. Hela synen på kunskap och på utbildning härrör ur en hopplöst förvirrad vetenskapsteoretisk idé härstammad från August Comtes 1800-tal.

Någon sa någonting i stil med att det är alltid rebellerna som kan lagen mer än vad laglydiga medborgare gör, helt enkelt för att de måste. Det verkar som att de enda som har en närmast encyklopedisk kunskap idag är människor från arbetarklassen, helt enkelt för att de måste, för att de måste tillägna sig den kunskapen i kampen. Inte för att alla måste, inte heller för att det borgerliga bildningsidealet är a priori bra. Men nu är vi här. I en situation där inte ens universitetsstuderande verkligen har en aning om vad exempelvis "socialism" är, när man träffar Masters studerande som inte känner till någonting om Tysklands grundande eller dylikt.

Kanske är vi vid en sådan punkt i historien att Lukács gamla idé om att det bara är arbetarklassen som besitter en punkt i samhället varifrån de kan lyfta alla de gamla fördomarna och kasta dem över ända, för att deras klassmedvetande tvingar dem till att "...and man is at last compelled to face, with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind".

Jag är övertygad om att marxismen som vetenskap är den enda som kan ge oss en sann uppsättning och riktigt korresponderande kunskap. Men jag tror också att alla andra kan göra ett bättre eller mindre bra jobb. Men just nu verkar det som att borgarklassen mest ägnar sig åt menlös propaganda, primitiv antikommunism och rasistisk islamofobi. Ifrån Timbros höjder till den dummaste MUFarens hjärna verkar endast idiotin härska i de borgerliga leden.