Svante Nordin och extremismen.

Bisarra mängder litteratur som jag läser har släppts på 70-talet och det som är så roligt med den är att den i stora utsträckningar har blivit översatt, fått förord skrivna av eller på annat sätt haft att göra med gestalter i svensk politik eller akademi som fortfarande är viktiga. Och som helst nog skulle vilja glömma det de har skrivit när de var radikaler.

Dagens upptäckt är extra rolig eftersom den har fotnoter inskrafsade i texten av någon driftig själ som gjorde att jag upptäckte följande stycke i förordet till Karl Marx-Friedrich Engels Filosofiska Skrifter (Bo Cavefors förlag, 1978):

Genom Plechanov, Lenin, Stalin och andra har den kodifiering av marxismens filosofi som Engels lade grunden till förts till sin fullbordan.
- Svante Nordin

Fetstil är understryckningar eller inrigningar i texten av okänd läsare. Man behöver ju kanske inte veta så mycket om Svante Nordin för att veta att han är en ganska reaktionär professor i idé och lärdomshistoria på Lunds Universitet. Hans ungdoms glöd är sedan länge förlorad.

Svante är inte den ende av '68 vänstern som det har blivit så med. Många har blivit förborgligade. Många har blivit klassförrädare. Som Zizek sa i efterordet till George Lukács "Tailism and the Dialectic: A defence of History and Class Consciousness": det som Lukács bevarar i den ortodoxa marxismen för oss som lever och läser idag är möjligheten till att återigen låta det vara möjligt att brännmärka någon som en revisionistisk klassförrädare. Svante är inte den ende som förtjänar det epitetet: det finns vänner, och det finns fiender i den här världen. De allra vidrigaste av dem har vi lärt känna i våra egna led. De försöker göra bot och bättring inför hela den borgerliga världen igenom att stå i främsta led mot socialisterna.

För unga akademiker av olika typer tror jag dock det finns en varning i det här, en varning gentemot extremism (kanske lite ironiskt att säga efter att jag har kallat stora delar av Sveriges etablissemang för revisionistiska klassförrädare). Maoisterna på 60-talet med sina dogmatiska paroller (och i all ärlighet, sina delvis klarsynta analyser) har nästan mangrannt försökt glömma sin historia eller blivit rabiata karriäristiska antikommunister. Glömmer man det kritiska arv som Marx och efterföljare har skänkt till oss och blir förblindad av dogmatism och extremism (och speciellt till statskapitalistiska haverier som Sovjet och Kina) kommer man bli klassförrädare en dag när förborgerligandet har gått för långt och illusionerna om världen spricker.