Thursday, December 28, 2006

The ideology of solidarity and the theft of labour power.

Perhaps because of masochistic tendencies, perhaps because Nozick's "Anarchy, State and Utopia" is lying on my desk. I've been reading some things about theft, about property to be more exact. I think the debate in the current West European-American brings to light a few points of interest and some deeper conflicts within the Left as a whole after the whole post-Soviet debacle. Liberalism, the ideology that loves the freedom of the burgeoise and the mechanisms of capitalism ("free" press, a justice system, the police, representative democracy, etc) is apparently being taken seriously by some people. I believe that this is because we're in a rather peculiar situation in Sweden, above all. The Social Democratic ideals, after they decided to cooperate with the ruling class rather than overthrow it (though there have been spasms in the radical corpse from time to time) serve as an ideology in Sweden. With the situation in the Left Party it's become, in some way at least, a left Social Democratic party (that is, reformist, pro-welfare state, etc.).

Don't get me wrong. I believe in solidarity. I believe that people work as a group, that there are social, political and economical mechanisms and reflexes that strengthen or weaken solidarity. I also believe in security: security against a bad time in your life, a mistaken education or whatever it might be. These are good things: but they are not socialism. That liberals believe it is show an ideological reflex rather than anything else.

To get back to the concepts of freedom and theft and why they are far more befitting a socialist than a liberal. First of all; freedom is based on what you can afford. It's no harder than that. With the existance of classes of people (revealed by the skewed numbers of applicants to higher studies that I wrote of before, with sociological studies, with historical studies, with even sociogeographical studies) where some have, and some have not, the matter of freedom becomes a matter of a struggle, the class struggle. One class freedom always intervenes on the other. That is the reason for the pathological hate that the right wing has towards the welfare state: it's actually served to move forward the positions of the working class. I think freedom as an abstract category is an impossibility, due to incoherence that always appears in systems that contain it (be it Sartres or Kants). The world is not "open" per se; you do not simply have the power (a term intrinsically linked to freedom) to do certain things. Be they climb a mountain, read a specific work or live in a special place. These cases are analogous in that they all require a certain asset in yourself, the skill of a mountainclimber, the skill of reading or the possession of certain capital. They all open possibilities. Also, you are never free when you sell yourself.

Which brings me to... theft.
Are taxes theft? They are not in the framework of the burgeoise state. Who are you taking money from, really? Well, all of us, depending upon what we do. But think once more: where does money come from? It comes from the application of labour on dead matter. What people create. If you had no boss, you would have far more money. Why? Because your boss steals from you: in a way that is far more basic, more intrinsicable to the capitalist society than any such action from a government (which, by the way, is another enemy of the Left: but I'll leave that tangent for later).

Liberalism, with it's idiotic, metaphysical conception of freedom has somehow managed to hijack the ideological arena and claims that it will actually liberate people. Some right wing people are more honest than others: they say outright that they want to bomb people into freedom. If we want to become an alternative to the Social Democratic party, their ideas and above all: their pathological class betrayals we have to demask the ideologies of freedom and theft and establish revolutionary politics in it's place that uses the welfare state as the starting point, but not the end of it's progress.

Wednesday, December 27, 2006

Månadens vansinne.

För er som läser Ali Esbatis blog har ni säker inte undgått att se att han har blivit polisanmäld. Detta utav en certifierad galning. Eftersom jag känner att jag verkligen har något att tillföra debatten så tänkte jag, efter mycket övervägande av för och nackdelar åt varje sida, ett kliniskt användande utav historiematerialismens innersta hemligheter och ungefär tjugo minuters oavbrutet fnissande efter att ha läst liberal debatt kommit fram till följande:

Tuesday, December 26, 2006

Class Consciousness from Steinbeck.

The western land., nervous under the begiunning change. The Western States, nervous as horses before a thunder storm. The great owners, nervous, sensing a change, knowing nothing of the nature of the change. The great owners, striking at the immediate thing, the widening government, the growing labor unity; striking a new taxes, at plans; not knowing these things are results, not causes. Results, not causes; results, not causes. The causes lie deep and simple - the causes are a hunger in a stomach, multiplied a million times; a hunger in a single soul, hunger for joy and some security, multiplied a million times; muscles and mind aching to grow, to work, to create, multiplied a million times. The last clear definite function of man - muscles aching to work, minds aching to create beyond the single need - this is man. To build a wall, to build a house, a dam, and in the wall and house and dam to put something of Manself, and to Manself take back something of the wall, the house, the dam; to take hard muscles from the lifting, to take the clear lines and form from conceiving. For man, unlike any other thing organic or inorganic in the universe, grows beyond his work, walks up the stairs of his concepts, emerges ahead of his accomplishments. This you may say of man - when theories change and crash, when schools, philosophies, when narrow dark alleys of thought, national, religious, economic, grow and disintigrate, man reaches, stumbles forward, painfully, mistakenly sometimes. Having stepped forward, he may slip back, but only half a step, never the full step back. This you may say and know it and know it. This you may know when the bombs plmmet out of the black planes on the market place, when prisoners are stuck like pigs, when the crushed bodies drain filthily in the dust. You may know it in this way. If the step were not being taken, if the stumbling-forward ache were not alive, the bombs would not fall, the throats would not be cut. Fear the time when the bombs stop falling while the bombers live - for every bomb is proof that the spirit has not died. And fear the time when the strikes stop while the great owners live - for every little beaten strike is proof that the step is being taken. And this you can know - fear the time when Manself will not suffer and die for a concept, for this one quality is the foundation of Manself, and this one quality is man, distinctive in the universe.

The Western States nervous under the beginning change. Texas and Oklahoma, Kansas and Arkansas, New Mexico, Arizona, California. A single family moved from the land. Pa borrowed money from the bank, and now the bank wants the land. The land company- that's the bank when it has land - wants tractors, not families on the land. Is a tractor bad? Is the power that turns the long furrows wrong? If this tractor were ours it would be good - not mine, but ours. If our tractor turned the long furrows of our land, it would be good. Not my land, but ours. We could love that tractor then as we have loved this land when it was ours. But this tractor does two things - it turns the land and turns us off the land. There is little difference between this tractor and a tank. The people are driven, intimidated, hurt by both. We must think about this.
One man, one family, driven from the land; this rusty car creaking along the highway to the west. I lost my land, a single tractor took my land. I am alone and I am bewildered. And in the night one family camps in a ditch and another family pulls in and the tents come out. The two men squat on their hams and the women and children listen. Here is the node, you who hate change and fear revolution. Keep these two squatting men apart; make them hate, fear, suspect each other. Here is the anblage of the thing you fear. This is the zygote. For here "I lost my land land" is changed; a cell is split and from its splitting grows the thing you hate - "we lost our land." The danger is here, for two men are not as lonely and perplexed as one. And from this first "we" there grows a still more dangerous thing: "I have a little food" plus "I have none." If from this problem the sum is "We have a little food," the thing is on it's way, the movement has direction. Only a little multiplication now, and this land, this tractor are ours. The two men squatting in a ditch; the little fire, the side-meat stewing in a single pot, the silent, stone-eyed women; behind, the children listening with their souls to words their minds do not understand. The night draws down. The baby has a cold. Here, take this blanket. It's wool. It was my mother's blanket - take it for the baby. This is the thing to bomb. This it the beginning - from "I" to "we".
If you who own the things people must have could understand this, you might preserve yourself. If you could seperate causes from results, if you could know that Paine, Marx, Jefferson, Lenin, were results, not causes, you might survive. But that you cannot know. For the quality of owning freezes you forever into "I," and cuts you off forever from the "we."
The Western States are nervous under the beginning change. Need is the stimilus to concept, concept to action. A half-million people moving over the country; a millon more, restive to move, ten million more feeling the first nervousness.
And tractors turning the multiple furrows in vacant land.

- John Steinbeck, The Grapes of Wrath, Chapter 14.

Sunday, December 24, 2006

Christmas-y reflections.

A slightly less cheerful christmas wishing than regularly. I am going to let a few like-minded people speak for me, I believe.

First out, Björn Elmbrant from the Swedish Radio:

"God dag, min bästa fru. Jag ser att ni just nu köpt en jacka till er lilla gosse för 2 200 kr och en mössa i fleece och ull för 570 kr. Är ni medveten om att det finns långtidsarbetslösa i Sverige och sjuka ute i världen som inte har råd med sådana expenser? Jaha, ska jag ta och slänga mig i väggen? Då gör jag väl det."

"Regeringen planerar att starta en ny myndighet, det statliga Tomteinstitutet, som ska finansieras genom att Arbetslivsinstitutet läggs ner. Chef för institutet blir det moderata borgarrådet i Stockholm, Mikael Söderlund. ”Det är helt fel att Tomteinstitutet ska uppfattas som borgerlig ideologiproduktion. Tomten finns ju”, säger Söderlund i ett uttalande för TT."

Now, Lenin. Well, not the real Lenin. But at least one Lenin.

"Here's a cheerful Christmas message. Of course, one cares - passionately cares - about politics in other places. One is angrily supportive of "Iranian democrats" and "Venezuelan democrats" and "Palestinian secularists". One supports "Iraqi trade unionists" whenever they say the right things. One is animated to frenzied disgust by the depredations of "Islamofascists" and their "apologists". One is perhaps even uneasy about certain excesses of the nevertheless necessary 'war on terror'. One dislikes racism, misogyny and homophobia. The sum of this care is that one will fire off polemics all year round and even attend a rally to defend free speech from dem Muslims innit. That's how much one cares. One is of the left, but decent. One is avowedly not an apologist for bad things and bad people. One is an internationalist."

Finally, Brecht:

De säger till mig: ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
brödet jag äter är stulet från en som svälter
och glaset jag dricker ut slitits från den törstiges mun?
Och ändå äter jag och dricker.

(approximate translation:)

They tell me: eat and drick! Be happy for what you have!
But how can I eat and drink when
the bread I eat is stolen from one who starve
and the glass I drink from has been ripped from the thirsty's mouth
And yet I eat and drink.

But yet, on some level still, merry christmas.

Wednesday, December 20, 2006

Inga proletärer här inte!

Nu har man kommit på att arbetare inte läser vidare lika ofta som tjänstemän. Återigen, jag tror inte på att tjänstemän inte skulle vara "arbetare" på samma sätt: men även översatt till en mer traditionell marxistisk uppfattning med skikt-teori så är det fortfarande intressant.

Tuesday, December 19, 2006

Veckans Reaktionär.


Sorry that this feature has been half-active here. Anyway, I hope to correct that with the posting of one of my absolutely favourite reactionaries: Pia Kjersgaard from Denmark!

Pia is consistent enough to blame the Ungdomshuset on foreign autonomous groups rather than her own. I commend you on this unusual strain of logic, however bizarre it may be - it truly is a difference from the usual reactionary ramblings.

Monday, December 18, 2006

Civilisationskritik III, Struktur, Anpassning och Socialt Kapital.

Ingenting i vår värld är omärkt utav människors handlande och inflytande. Vare sig vår fysiska verklighet eller den sociala världen som utmärker våra institutioner, ekonomi och kultur. "All hittillsvarande historia har varit historien om klassernas kamp" skriver Marx, och om vi kan köpa det följer givetvis automatiskt att våra högre lärosäten också är påverkade av klasskampen. Fri utbildning är ett typexempel på den framgångsrikt förda klasskampen, precis som en såpass hög grad av vidaresökande, ambitiösa utbildningsprojekt, etc.

Med allt detta, den progressiva politik vi framgångsrikt har fört, så finner vi ändå en rad problem. Det är ganska uppenbart, den socialistiska och feministiska kampen har inte förts till slutet i Sverige (eller på något annat ställe, tyvärr). Högre utbildning har ju varit privilegiet för de övre klasserna och förblir så även i vårt land och i vår tid. Jag länkade till Harry Cleavers text i min föregående CK: han beskriver mycket väl den antagonistiska struktur som härskar i ett klassrum, men det han inte tar upp är för vem studier är till för, hur de bedrivs i stort och vad man lär sig, egentligen. Det är det jag ska försöka tackla här.

Struktur
Vi har gratis utbildning i Sverige, men bara en liten del av arbetarklassen (även definierat som de som inte är tjänstemän eller högre) studerar vidare. VSF drev en kampanj för att uppmärksamma och ändra det för ett tag sedan.

Kring utbildningen ligger ett antal fällor av materiell natur. De är studielån som gör människor livegna för resten av livet och som håller en på en oerhört klen levnadsstandard. Det är bostadssituationen i städer som Lund där det råder brist på bostäder. Detta driver upp priser, gör ett inflytelserikt kontaktnät viktigare och stänger ute stora delar av befolkningen. Det materiella är dock bara en sida av problemet. Vi finner också att det kulturella kapital man förvaltar är oerhört viktigt för hur man ska lyckas. Institutioner, nationer, kårer, etc. kopplas ihopa med en viss stil eller en viss åsikt. För att lyckas krävs det att man behärskar en viss kod och ett visst sätt att agera. Ve den som sticker ut för mycket i en given kontext. Mer om socialt kapital följer, givetvis. Men nämnas skall att en arbetare på handelshögskolan kanske inte kan känna att han direkt passar in i överklassens slummande.

På dessa sätt ser man till att ingen otillbörlig kommer in: eller i alla fall att det bara är ett försvinnande fåtal som gör det. Det är viktigt att hålla isär människor, funktionen som universitetet har är inte primärt yrkesskicklighet utan koncentrationen av borgarklassen, byggandet utav sociala nätverk och utvecklandet av sitt sociala kapital. Människor som senare ska ut i olika sektorer av näringsliv, statsapparat, etc. har mycket lättare att ha en god karriär. För överklassen är det självklart att studera; det finns inget val där. Liksom gymnasiet för andra måste ett par år spenderas med att knyta kontakter och få ett betyg att visa så man kan sköta sitt chefsjobb utan att någon klagar. Klasshatet i universitetet där arbetarklassens olika skikt på något sätt tagit sig in visas i den avsky och de karikatyrer som målas av olika vänster eller höger grupperingar i form av studentnationer, kårer, ämnen, etc. Väl värt att notera är att även överklassen känner klasshat vilket visar sig i alltifrån spex, sånger till de kommentarer och avsky som gång på gång dyker upp i sammanhang där man kolliderar med borgarskapet.

Vad lärde du dig i skolan, idag?
Jag har förekommit mig själv lite. Vad är det man lär sig, egentligen? Utan att komma in för mycket på epistemologiska frågor så kan jag ju säga att det finns en bild av att vetenskap på universitetet är rent och objektivt. Det är falskt: som sagt innan är allt vi rör oss i ett resultat av olika kampers framgång eller misslyckande. Att man inte nämner begreppet "klass" mer än i det framhasplande "kön, etnicitet och klass" då och då på en sociologikurs, att feminister förlöjligas med grova karikatyrer av fanatism, etc. handlar inte om objektivitet. Det tjänar någons intressen. Vilka böcker man läser, vilka tolkningar som är primära, vilken kanon man bildar är avhängigt politiska val och strider.
Som intellektuell har man två val, man kan antingen legitimera den värld man lever i, eller kritisera den. Tyvärr har många, speciellt filosofer, gjort det förra. Rasbiologiska institutet i Uppsala är väl det värsta exemplet på hur man gör ett löst antagande till en legitimerad forskningsanstalt och använder det för att systematiskt arbeta emot progressiva krafter och för en fascistisk världsordning. Althusser nämner i Att läsa Kapitalet att all kunskap som baseras på ideologi inte är vetenskap. Dvs. vilda antagandet om människans rationalitet och atomism, till exempel, är inte vetenskap. De tjänar ett annat syfte. Även om de kan göra vissa förutsägelser (långt ifrån många, kom ihåg exemplet med apan som gjorde en bättre aktieportfölj än en skvadron Wall Street veteraner i en tävling) så är hela strukturen korrupt från början då premisserna är falska (som vilken logiker som helst kan berätta för en).

Filosofin, den analytiska filosofin, i alla fall står inför problem som både är av en speciell karaktär för den och en mer allmän. Teoribildningar blir på modet, man blir för exalterad över sin egen skolas förmåga, sedan så tappar det av mer och mer med avsaknaden av förväntade framgångar. Man bygger upp ett system där man har ett kanon man återrefererar till, en serie begrepp man använder som premisser och en vokabulär som bildar en gemensam referensram. Problemet är att ingen har tid att läsa allt, att tidigare personers lösa uppfattningar förblir dogmer eller stelnar till institutionella fördomar (till exempel den ganska träffande kritiken av Hegel i både Popper och Russell som senare går helt överstyr i senare dogmatikers texter). Till sist inser man att det egna programmet inte är fruktbart. Man blir desillusionerad. Sedan kommer någon och förändrar något, operationaliserar någonting annat eller för in nya begrepp. Althusser beskriver detta på ett bra sätt, Wittgensteins arbete förblir typexemplet för det. Låter detta bekant? Thomas Kuhn är givetvis den som skrivit bäst om detta, även om han skrev för naturkunskaperna.

Universitets klasskaraktär är en salig blandning av progressiva, liberala och direkt reaktionära element. Ämnesbildningen tillhör denna röra. Den är en skapelse ifrån 1800-talets positivister då man staplade upp hur man ska studera världen. Nu för tiden har vi insett att humanvetenskaperna inte riktigt är som naturkunskaperna (vilken gradskillnad eller karaktärsskillnad som föreligger kan vi diskutera), men vi har inte gjort oss av med denna struktur. För att förstå samhället, människan, historien, eller vad det nu är så kan vi inte bara inrikta oss blint på en sak. Allting går in i allt annat. Holistiska system är enda sättet att faktiskt förstå någonting, istället för att få den absurda styckningen i delkurser, kurslitteratur, etc. som föreligger och som skapar institutionella problem med att lära sig och forska. Någon som bara får reda på vissa filosofiska begrepp utan en bra förståelse för kulturhistoria, logik, etc. har inte förstått någonting. I bästa fall skapar man tom sofistik. Det har skett bra rörelser åt tvärvetenskapliga håll, men de är tyvärr långt ifrån fullbordade. De måste bli normen, inte undantaget.

Vad är kunskap till för?
Kunskap kan hanteras på olika sätt. I dagens marknadsekonomi är kunskap till för att förbättra arbetskraften på ett eller annat sätt. Men det tjänar också andra syften, som jag lyft fram ovan. Framförallt att skapa en isärhållande praxis, en konstant ideologiproduktion, etc. Men på ett annat plan får vi socialister fråga oss: vad är kunskap till för? Kunskap i termen inte bara utav matematik, vägbyggande, fysik, juridik, etc. utan istället en mer generell allmänbildning. I arbetarrörelsen i Sverige har länge funnits ett bildningsideal: frågan är vad man egentligen uppnår med att läsa en massa gamla böcker?

Personligen tror jag att det viktigaste en vänster kan göra, och en marxist och feminist kan göra, är att försöka utvidga det kritiska tänkandet. Det har dykt upp i många olika former, och det må verka banalt att prata om, men det är helt grundläggande för vår framgång. Kunskap är till för människan själv: det kan skapa hennes frigörelse. Kunskap i humanvetenskaper, inom konsten, inom poesin, inom logiken såväl som inom naturvetenskaperna är nyttiga för människan så länge den tjänar till att frambringa det kritiska förhållningssättet. Universiteten och marknadsekonomin har en paradoxal roll här. Samtidigt som man inget är värd om man är humanist eller studerar en högteoretisk naturvetenskap så fungerar som sagt detta till att markera en som högborgerlig igenom att anta vissa koder som öppnar och stänger vissa dörrar. Men återigen, det absurda blir att universiteten inte egentligen hjälper en att lära sig någonting på ett mer grundläggande sätt. Studier, avhuggna ifrån varandra, utan inbördes relation eller med någon form utav bas att stå på skapar ett vansinnigt mishmash av uppfattningar, teorier, etc. Ett samhälle kan inte låtsas som om skapandet utav medborgare (i den gamla grekiska definitionen, dock givetvis utan dess klasskonnotationer) är värdelöst (då man endast skuldsätter sig och inte får något arbete).

Detta är helt okay för en stor grupp av människor som inte är på universitetet för att studera: de är här för att få en examen. De lär sig varken en vetenskap eller någonting som en personlig komponent i deras liv. Klassamhället skapar ett ideologiskt skikt och de i tur spottar ut legioner utav framtida företagsdirektörer, miljonärer och överklasspultroner. För att citera en professor i NYC till en av mina vänner: "My job is really to make sure that rich kids stay rich".

Givet det här så måste man återigen tänka som Marx: borgerligheten har lämnat inventarielistorna över sina brott och hur hela dess klasstruktur fungerar i biblioteken. Vi kan ta makten över detta och använda dem som vapen i klasskampen. Att inte göra det, att hålla tyst, är som att inte agera när ens land är ockuperat och dess befolkning blir förföljt. Det är uppfattningen att det inte står något på spel, att det inte finns något som betyder någonting som gör att jag tar den här positionen gentemot Kunskapsfabriken. Varje situation kräver sitt eget vapen, vårt är den kritiska traditionen. Klasskampen inom universitetet måste föras vidare, långt vidare. Tyvärr tror jag aldrig att dess grundläggande problem kan lösas inom kapitalismen.

Thursday, December 14, 2006

Två sånger om kampen.

Efter en kväll av affischering tycker jag det är värt att citera Leon Larsson. Hatets Sånger förblir betydande för att förklara hur det kan kännas.

---

En visa:

Vi kämpa och strida
mot sorgernas slag,
Vi gråta och lida,
men ständigt vi bida
vår lycka en dag.

vi tänka och drömma,
om lyckliga år,
och sorgen vi gömma,
och ständigt vi glömma,
att ödet oss slår

I soldrömmar ljusa
vi bygga och bo.
Men dödsvindar susa,
de drömslotten grusa,
och härja vår tro

Och åren de tunga,
gå tysta sin gång
Men gamla och unga
De jubla och sjunga
om lyckan en gång

Och ständigt vi dåras
av ljus i det blå
Fast kinderna fåras
och ögonen tåras,
vi hoppas ändå,

Och pinade öden,
de bo vid vår härd
och sorgen och nöden,
oss följa, till döden

När ögonen brista,
vi hoppas ändå
fast endast en kista,
för färden den sista
är allt vad vi få

---

Hates Sång:

Min sång, den är en sång om nöd och oförrätter,
Om hårda gisselslag och seklers tyranni,
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter,
Och sjunger den i sorg, i hat och raseri

Min sång är ingen sång om den, som tåligt lider
Och ingen glädjesång och ingen älskogslåt;
Nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
Om kamp på ödslig hed, om död på blodig stråt.

Min sång skall tona vilt kring gatorna och torgen.
Så vilt som stormens tjut och åskans tunga dån.
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen.
Ett hämdens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär.

Klasshat, riktigt klasshat, är någonting man aldrig verkar komma bort ifrån när det väl har infunnit sig. Det är känsla som kan vara progressiv, som alla starka känslor. Men känslan av att verkligen inte höra hemma, och framförallt att någon lever på det som kunde göra hela världen till en rik, fredlig plats är oerhörd. Leons dikter är aktuella än idag. Jag hatar borgarklassen.

Labels: ,

Sunday, December 10, 2006

Civilisationskritik II, Individen, Ideologin, Reifikationen.

När jag letade efter material att skriva nästa del av Civilisationskritik fann jag någonting som jag blev både glad och lite ledsen för. Briljansen i analysen av universitets klasskaraktär av Harry Cleaver är bättre än någonting jag kan producera. Läs den. Med det sagt hoppas jag, dock, att mitt försök inte är helt dödfött även om det producerats bra kunskap även innan.

Here goes, then:
Där CK 1 handlade om en övergripande tolkning och positionering mot autonoma/postmoderna teorier som Kunskapsfabriken kommer CK 2 att handla om individen, detta mytologiserade väsen. Detta i kontakt med två huvudteman inom överbyggnadssteori: reifikationen (förtingligandet av relationer) och ideologin.

Som student på en högre utbildning är man en del i ett kollektiv samtidigt som man är oerhört individualiserad. Man har ett eget ansvar för sitt studerande, man har relationer till andra människor som präglas av skarp kontingens (tentamensperioder, stress, människor som flyttar, etc), man har bara ibland en längre kontakt med ens kurskamrater, t.ex. då i programform som tenderar till att vara relativt ovanligt.
I många fall ger detta en frihet, men ofta slår friheten över i ren alienation. Hög stress skapar alkoholism (ett mer än reellt problem för många studenter), narkomani, personliga problem, sömnsvårigheter, etc. Jag skrev innan i CK 1 att universitets klasskaraktär är mer uppenbar än på andra platser i samhället, men det jag skulle skrivit var att klassantagonismen blir tydligare.

I fabriken eller på kontoret finns det en chef, till honom finns det en lång eller kort lista av dignitärer (som inte bara är nödvändiga för effektiviteten, utan även ser till att bli ett hatat mellanskikt mellan den riktige kapitalisten och arbetarna och då skyddar den egentliga makten). På universitetet finns läraren, rektorn, etc. som på många sätt och vis har samma relation till eleven. Men det föreligger helt andra interaktionsmönster då man inte producerar på samma sätt. Ansvaret för produktionen av ideologi, förberedandet av arbetskraften, ligger på elevens självdisciplin. Studenten måste internalisera att det är sanningen som lärs ut, och den måste matas in. Läraren blir till auktoriteten som ytterst ser till att detta fungerar. Som Cleaver tar upp är själva klassrummet indelat på antagonistiskt sätt. Av rena pedagogiska syften borde det vara i varje students och lärares intressen att bryta ner denna rest av det tidiga moderna samhället där man skulle "lära sig veta hut" i skolan så man inte skulle slarva med skaften senare i arbetslivet.

Men det här för oss till själva poängen egentligen: vad är det vi lär oss? Jag vet inte hur många människor jag känner som är förvirrade politiskt (i bred bemärkelse). Vad är sant? Liberalismen, ger den oss frihet? Socialismen, vad är den? Det är nyttigt med förvirring, men det tyder också på en djupare process: reifikationens förändring. George Lukács skriver om att klassmedvetande bildas när refikationen släpper, i hans mening när man inser att samhället man lever i inte är det enda möjliga, att det finns en annan väg. Detta skulle leda fram till en revolutionär ståndpunkt, då man inser att det finns en blockerande kraft som förhindrar denna bättre värld. Lukács har rätt i mångt och mycket tror jag, hans analys är lite gammal men är i stort sett ganska så träffande.

I det "vanliga" samhället finns det en rättfärdigande ideologi: vi lever i en demokrati, parliamentariska val görs av fria agenter, marknaden ger oss frihet, etc. I Sverige har den övergripande västeuropeiska ideologin några andra inslag också, till exempel jämställdshetsideologin, etc. För den som har tid (eller uppgift, som oss) att förkovra sig inser man bristerna i ideologin. Det finns stora variationer, historien visar tusen möjligheter. Klassmedvetandet börjar växa.
Om ändå det vore så enkelt. Det finns problem i vägen. Till exempel den borgerliga ideologin, utvecklad på och runt universiteten i fyra hundra år. Återigen kommer vi kunna använda oss utav Lukács (och jag rekommenderar verkligen Historia och Klassmedvetande till alla): det är helt omöjligt för borgarskapet som klass att förstå eller anta totaliteten i den marxistiska vetenskapen. Det skulle förstöra dem som klass. Individuella borgare kan bli övertygade, det är självklart, men att de som kollektiv skulle göra det är befängt. De skulle inte kunna finnas om de var övertygade om marxismens premisser. Och vad kommer vi ihåg sedan innan? Jo. Borgarskapet och delar av mellanskiktet är framförallt de som läser på universiteten. Detta är viktigt för att förstå psykologin bakom mycket av det som sker i politiska rörelser i den högre utvecklingen och den individuelle socialistiske studentens situation.

De olika sakerna man lär sig på universitetet har olika klasskaraktär. Reaktionära rester, bisarra arbetsdelningar mellan institutioner, universitet och olika framgångsrika klasskamper på lokal nivå tjänar alla till att märka vissa ämnen, platser och tidpunkter. Lunds Universitets historiska fakultets bytande av termen "ryska revolutionen" till "statskuppen 1917 i ryssland" varannat år är väl ett typexempel. Man kan då undra: vilken sanning är det, egentligen? Vad är sanning? Althusser har ett intressant inlägg om det hela när han helt enkelt avfärdar alla strukturer som bygger på ideologi snarare än vetenskap. Roligt nog krossar detta hela den borgerliga ekonomin. Alltså, om dina premisser är ideologiska snarare än vetenskapliga (t.ex. människan som en fri, rationell varelse - en tabula rasa inför marknaden) är allt du kommer fram till helt enkelt fel, eller osant helt enkelt. Med det sagt behöver det inte vara osant att om vi ändrar X så ändras också Y; men betydelsen av X och Y förändras. Visst, människor köper mer av X vid tidpunkt Z på grund utav Y, men betydelsen kan förändras ifrån grundpremisser om den fria marknaden, agenter, etc. till klasskaraktär, miljöperspektiv, etc. som alla ger bättre, mer holistiska bilder än de vansinniga antaganden som förorenar hela vårt ekonomiska tänkande.

Det är aspektskiften av den här typen som kanske kan leda till riktig sanning, till uppenbarandet av vetenskap igenom det viktigaste intellektuella arvet vi har: den kritiska traditionen från tyskland. Att lära sig i skolan, att faktiskt lära sig någonting måste inkludera det kritiska tänkandet. Det har dykt upp i många olika former som alla är olika sidor av samma mynt: den analytiska traditionens satsanalys, Derridas dekonstruktion och Marx demaskering. Vad är det vi lär oss egentligen? Vi kan verkligen använda vårt intellekt när vi börjar ta upp holistiska perspektiv och fråga oss, konstant, vad det är som tas upp, varför det inte fungerar eller fungerar, eller vad det nu råkar vara. Aspektskiften förändrar helheten i vårt tankemönster. Som vänster får vi aldrig vara rädda för frågor, det är nästan banalt att påstå men det är viktigt att utveckla den individuella kritiken och kombinera den med en intellektuell praxis. Lärandet är ju inte individuellt: det är en social process. Ska man komma någonstans måste man bryta sig ur alienationen och kombinera sitt arbete med andra för medvetandegörande i äkta, härlig maostisk stil.

Klasskamp kan föras på den här nivån. Ensam är svag, som känt. När en föreläsare står och regurgiterar borgerlig ideologi måste man vara en grupp som gemensamt gör motstånd: och det aktivt. KF klagar i en post om att motståndet inte kan sticka upp, för då blir det krossat. Men, nej, det finns bättre praxis än att komma konstant försent för att flytta fram de lokala klasspositionerna. Det främsta vapnet i klassrummet förblir det kritiska tänkandet, den kollektiva gemenskapen. Om detta inte fungerar kan man tänka sig att utnyttja en av de roligaste paradoxerna i den borgerliga staten: maktdelningsprincipen. Förhärskande ideologi, skiljda klasspositioner, individer i institutioner, etc. möjliggör alla ett ökande tryck igenom existerande instanser. Det är ifrån studierektorer, andra lärare och andra mer öppna, men fortfarande tillåtna och offensiva, kampmetoder.

En av de viktigare sakerna man måste komma ihåg är att borgerlig ideologi inte är lätt att demaskera och att den inte alltid är speciellt harmlös. Ibland är inte ett knivskarpt intellekt det starkaste vapnet mot vansinne. Rasism, till exempel, är ju någonting som skapats framförallt av västerländska intellektuella. Ideologer finns det gott om, ideologi än mer. Det finns också gott om radikal ideologi som inte egentligen hotar de härskandes intressen på ett mer än ytligt sätt. Viss miljöideologi, rättstänkande, etc. (givetvis beroende på hur långt man drar det) är bräscher i muren som är jättebra på många sätt och vis om man kan utvidga det till en bättre förståelse. Tyvärr tjänar det ofta som ett direkt handikapp igenom att maskera andra, djupare orsaker. Ungefär som att ge pengar till välgörenhet. Man lättar på trycket internt, insikten att något är fel. Ens samvete blir lite renare. Detta är verkligen ett jätteproblem. Ett annat problem är fulare typer av ideologi: avfärdande av marxismen som politiserande, ändlöst tjatande om klass ("class, class, class, it's all you ever go on about!" som kvinnan sa i Monte Python) och så vidare. Eller feminism som bråkigt och skapat av ett gäng butchlesbiska fanatiker. Detta är reaktionära reflexer som tjänar till att avfärda problem på icke-rationell basis och som måste bekämpas.

För att på något sätt försöka summera vad som är ett väldigt arbete: individen i universitetet har stora möjligheter till offensiv kamp. Både på ett personligt-internt plan och på ett politiskt. Med en relativt stor andel fritid och med intellektuell verksamhet som främsta syfte är man begåvad med en relativt unik position. Lägg till det universitetens stora resurser och man har ett frirum i vilket man kan ägna sig åt praktisk-kritisk verksamhet i stor utsträckning. Existentiell marxism, så att säga. Dock måste det sägas att det föreligger djupa problem, specifikt i klasskonflikt på lokal nivå. Jag har försökt redogöra för ett par av dem, men jag har lite grann misslyckats med att förklara precis hur omfattande borgerlig ideologi verkligen är. Visst, man får aldrig försöka göra den till någonting oöverkomligt - en totalitet - men saken är att människor avskyr hål i sina förklaringsmodeller. De kommer själva försöka rättfärdiga världens skeenden ifrån vissa premisser. Det är i dessa tidpunkter som aspektskiften verkligen är möjliga, förvisso, men ideologiska reflexer tar ett bra tag att komma över och är nästan alla baserade helt internt. Dessutom är inte ideologi ett antal premisser, utan det är också ett nät av fördomar, slutsatser, praxis, etc. som inte så lätt avfärdas igenom enkel falsifiering. Människor fungerar helt enkelt inte så. Slutgiltigen är alienationsproblemet fortfarande lika rådande. På universiteten finns det gott om alienation: man är desillusionerad över sitt ämne, vad man lär sig och hur man lär sig. Man fyller tomrummet med alkohol eller vad det nu är. Alienation har en tendens att skapa defeatalism. Frågan är hur man gör för att bryta sig ur det? Jag har tyvärr inget bra svar. Jag tror helt enkelt det beror på personen i fråga.

Så. Det var sketchen till en diskussion om individen i universitetet. För övrigt min 75:e post här. Hooray! Nästa del i CK kommer snart.

Liten poesi, liten stöld.

De där sossarna är ena jävlar på att vara poeter. Följande resonerade i mig och en del av det verkade passande för min generella situation just nu. Precis som skrivandet på svenska som blivit vanligt här på senaste tid.

Då förstod jag. Att detta i någon form var kärlek. Så mycken förtrolighet leder till kärlek eller är kanske ett hemligt uttryck för kärlek.

Då, om inte förr.

Fast jag vet ingenting med bestämdhet om förhållandet mellan kärleken och beständigheten.

— Vilket är det vackraste ord du vet? frågade hon späd i min famn.

Och jag svarade med samma uppriktighet:

— Votering är begärd och skall verkställas.”

Tuesday, December 05, 2006

Civilisationskritik I

Idag börjar serien "Civilisationskritik" på den här bloggen med en liten mjukstart. Serien CK är någonting jag har tänkt på under en längre period, framförallt efter att ha läst Kunskapsfabriken som både blog och hemsida. Kunskapsfabriken är intressant på många sätt och vis; lite igenom att den är en intressant kampanj och lite som ideologikritik. SUF har i mångt och mycket varit oerhört skickliga med att skapa frontorganisationer där säkerligen Osynliga Partiet är i första ledet. Tyvärr är jag inte helt övertygad om att Kunskapsfabriken är lika lyckad som analys som det är som kampanj eller kampmetod.

Civilisationskritik är inte ett anfall mot Kunskapfabriken, men det är en kritik av den autonoma rörelsens teori ifrån en mer klassisk marxistisk analys. Vad som exakt kan ske - vad som exakt blir producerat - får vi se lite grann efterhand. Samma sak med hur många delar det blir. Men CK är alltså en analys av klassamhälle, ideologiproduktion, propaganda och metod i universitetet (framförallt Lunds).

Så vad är den bärande stommen i den här kritiken då? Jo, några grundpelare har presenterats här i alla fall. Ideologiproduktion, marxism, klasskamp, klass. Det är någonting som alla som läser den här bloggen inte lär vara så förvånade över. Jag hoppas givetvis också kunna knyta ihopa rasifierings- och feministisk teori i arbetet, men jag måste erkänna en personlig teoretisk svaghet i de ämnena vilket gör att jag drar mig för att göra någon form utav djupgående analys.

Först och främst måste det sägas: "the ideas of the ruling class are in every epoch the ruling ideas". I klassisk marxistisk analys finns det två klasser: proletariatet och kapitalisterna, eller borgarskapet. Emellan dessa två polariserade, till varandra antagonistiska, klasser finns det olika skikt. Det främsta sådana skiktet är vad man i dagligt tal kallar för "medelklassen" (en oerhört dålig term) men som jag brukar kalla för, surprise surprise, mellanskiktet. De tenderar till att ha vissa tvetydiga klassintressen, men är på inget sätt den viktigaste kraften i samhället (som vissa socialdemokrater eller högermänniskor vill få oss att tro). De är arbetare oftast, småborgare ibland och gullas med allmänt i offentlig debatt och ignoreras oftast i realpolitiken.

Det är i denna grund som vi måste finna någon form utav bas av vår analys av det klassamhälle och den ideologi som formas på universiteten. Man brukar hävda att det är medelskiktet som kommer för att bli utbildade för sitt liv på de högre lärosätena, och att på något sätt är själva definitionen av medelskiktet intimt sammanbundet med universitetsutbildning. Det här är helt befängt: den första illusionen som vi står inför är dikotomin mellan grovarbete och "mentalt" arbete: det är uppfattningen att arbetarklassen dog ut med industriarbetaren eller varven, att det finns någonting "renare" (läs: objektivt) med högskolor och mentalt arbete. Mekaniker skapar saker i huvudet; bilder och analyser i sitt sinne innan de går till verket. Rallare läser av kartor och säkerhetsparagrafer när de river upp räls. Kontorsarbetaren slår utan att tänka in några siffror på tangentbordet.

Deras arbete kan inte skiljas åt igenom en "mental" och en "fysisk" del; framförallt kan man inte säga att mentalt arbete på något sätt skulle vara objektivt. Det är betingat utav ens klassposition, bakgrund, kön, kultur, alienation, etc. Jag upprepar mig, men jag gör det för att bryta ner en blockerande faktor som är förhärskande i svensk arbetsideologi. Kontorsarbetare, vårdbiträden, lärare, översättare, poliser, grovarbetare, etc, etc. utför alla arbete som inte egentligen kan skiljas åt igenom immateriellt eller materiellt arbete. Det som gör människan människa, som ger henne en särställning i världen, är att hon kan producera. Produktion är en medveten, repetitiv process som bearbetar någonting i världen. Djur har inte denna medvetenhet i samma grad som människor. Det är dock inte intressant att försöka upprätta en skiljelinje här även om vi kunde, som Peter Singer lär oss.

Vad når vi då fram till igenom en analys såsom den här? Bland annat så öppnar det upp för en historisk översikt över den klasskamp som förts - och förs fortfarande - i skolor av alla de slag. Det ger oss också den nödvändiga polarisation som vi behöver för att analysera universitetsvärlden snarare än att bara dra in en fiktiv medelklass som någon form utav försonare mellan den bråkiga arbetarklassen och den giriga överklassen. Medelskiktet, såsom den existerar på universiteten, präglas utav schizofrenin och olika gruppers dragning mellan arbetare och kapitalister. Vissa lierar sig med högern: säkra om deras anställning i företag som kommer att berika dem för resten av deras liv. Andra bryter igenom ideologin och uppnår ett starkare klassmedvetande. Åter andra skapar ideologiska luftslott eller tar ställning igenom ideologins dimmor för den ena eller den andra sidan. Vi finner igen tvetydigheten som uppstår utan skarpare klassmedvetande, men med förståelsen av att någonting sker i världen. Dessa människor är som djur som står paralyserade, fullständigt stilla, inför jordbävningen.

Klasskriget pågår alltså där vapnen är logik, ideologi, citat, referat, osv. Den traditionella radikalismen bland studenter verkar enkel att tolka som ett utslag av svackning i reifikationen. Att man börjar inse att allting inte är med nödvändighet givet. Säga vad man vill om universiteten och studenter, men det är inte speciellt ofta de är reaktionärer. Snarare finner vi liberaler och socialister: libertarianer och kommunister. Det är inte för att studenter är unga och har mycket fritid, inte så många bekymmer och en del att bråka om, som vissa verkar förutsätta. Det är typiskt reaktionärt babbel att påstå liknande.

Men för att komma till en avslutande poäng: våra kamrater i Kunskapfabriken gör ett grundläggande fel i deras analys som hotar hela strukturen. De väljer att använda begreppet "medelklass":

"Nu är inte alla från arbetarklassen. Många, speciellt bland medelklassarna, drivs av ett yrkeskall. De tar studieuppgifterna på stort allvar och följer slaviskt och okritiskt ledningens anvisningar. Deras bristande förmåga att förstå sina kamraters måndagsångest är inte bara ett problem under utbildningen, utan den kommer att fortsätta förstöra för oss andra när vi väl börjar jobba."

Att analysera det här stycket och mycket av det som står i KF är problematiskt: kanske menar man inte på ett sätt, kanske menar man inte på ett annat. Problemet som uppstår i analysen skulle jag dock vilja vidga innan vi påbörjar en riktig ideologikritik av vänsterismen här:

"I den enigheten finns motstånd. En strategi är att delvis alliera sig med slackergänget: bara läsa litteraturen översiktligt och ge varandra tips på de delar som underlättar vid examination. Klassrumskulturen tillåter det och inte ens slavarna har som vana att moralisera. På så vis frigör vi tid åt oss själva, men det förutsätter ju också att vi använder den till något vettigt."

Känns det här igen? Jag önskar jag hade mer tid att skriva om de här posterna och att citera från dem, men jag tror det är bäst att ni går till ursprungen ifrån Kunskapsfabrikens blog (länkad till ovan). Men ett citat till, i alla fall:

"Frågan är också om det lönar sig att göra konflikten öppen, åtminstone när styrkeläget ser ut som det gör nu. Kanske underlättar det bara universitetsledningens möjligheter att slå ner det motstånd som finns? Vi kan ju faktiskt redan styra en del av kunskapsutvecklingen själv, genom att gå bortom skolans kontrollerade undervisning. Jag lämnar den frågeställningen öppen och frågar efter liknande erfarenheter istället…"

Alltså. Notera att man talar om skolan, man talar om ledningen, man talar vidare i posterna om reaktionära lärare. Att maska, att bilda strategier för motstånd. Man pratar om medelklassens oförståelse för arbetarna som har kommit till universitetet. Man talar också om vissa egenskaper som dessa två grupper äger: som till exempel att medelklassen beter sig som arbetsmyror. Man sållar bort en marxistisk analys för att istället byta ut Marx mot Foucault. Kanske är det här meningen. Jag menar dock att inget motstånd kan förstås utan samhälliga faktorer runtomkring (det menade nog inte Foucault eller, kanske inte heller KF). Problemet här är att man inte kan leda det till någonting. En strategi för motstånd. Men sedan då? Att jag maskar med mitt tentapluggande för tillfället gör väl ingen skillnad för vare sig över- eller underklass? Att jag inte lyssnar på mina självupptagna lärare är inget egenvärde. Makt-motstånd dikotomin leder oss aldrig någonstans.

Dessutom gör det att man sållar bort det viktigaste vi faktiskt har: analysen. Ideologikritiken. Varför gör vissa lärare så, och vissa andra så? Är det på grund utav kategorin Makten? Nej, nej, det är det inte. Jag tror KF skapar sitt eget problem när de bygger in variabeln "medelklassen" i sin analys, och sedan drar in Makten. Våra handlingar blir endast rationella om vi siktar efter någon form utav värde eller slutmål, som Weber lär oss, och om Motstånd är ett egenvärde kommer vi endast myllra omkring. Jag tror att det jag säger i mångt och mycket inte är någonting avskyvärt för postmodernister, men för alla oss andra och för faktumet att vi kan analysera och att vi kan bygga ett reellt motstånd för att uppnå ett mål (framskjutna klasspositioner, ideologidemaskering, t.ex) är viktigt nog för att vi ska använda oss utav den marxistiska klingan istället för den postmoderna masken.

Det här är alltså bara början av en vidare sketch till kritik av universitetet. Jag måste understryka att jag inte vänder mig emot KF som sådant; det är utmärkt och det behövs sådana kampanjer. Men ideologin i KF är mindre lyckad, tyvärr.

Friday, December 01, 2006

VSF kongress.

Idag är det VSF kongress. Eller snarare, imorgon börjar det på riktigt. Undertecknad har äran att vara delegat från VSF Lund tillsammans med sju andra dugliga kamrater. Det är en viktig kongress, och en mycket ny händelse för många av oss. Dock tror jag att det hela kommer bli mycket lyckat. En radikal studentrörelse är, som jag poängterat innan, oerhört viktigt. VSF är helt rätt förbund för att leda en sådan.
Bloggtoppen.se