Harry Cleaver och den autonoma marxismen

Jag har nyss läst ut Harry Cleavers "Att läsa kapitalet politiskt" som under kort tid blivit ultravänsterns bibel. Det är en ganska intressant bok men gjorde mig samtidigt lite besviken. Egentligen inkluderar den samma del moralism och analyser som man blivit bekant med i populariserade versioner av Cleaver eller den autonoma marxismen.

En hel del bra saker finns förstås i den, speciellt för att ge mer liv i den lite avdankade vänsterrörelsen. Ett huvudsakligt problem som jag tycker är väldigt framträdande är vår bild av staten, revolutionen och samhället. Att våra förändringar måste ske igenom opinionbildande som driver fram samhällsförändringar, speciellt tolkade igenom en parlamentarisk ram. Detta kommer på sikt leda till förändrade styrkeförhållanden och kanske en övergång till socialism - den gamla eurokommunistiska idén om den fredliga vägen till socialism (läs: reformism).

Den autonoma marxismen ger oss möjligheter till att förstå och utveckla de sätt på vilken klassen organiserar sig för att underlätta sin existens och kämpa emot. Igenom maskning, att planka eller andra metoder. Det ger en mikronivå till klasskonflikter som är till gagn för alla på ett direkt och omedelbart sätt. Direkt aktion - hur pass mystifierat och mytifierat det än må vara - ger en dimension som på allvar kan hjälpa konkreta människor och kollektiv. Detta snarare än det långsiktiga, abstrakta och nerslöade parlamentariska eller opinionsbildande. Ibland pratar vi om att när studenter, eller arbetare eller vilka det nu är blir förbannade ska de tänka på oss (om det nu är Vänsterpartiet, VSF eller vilka det än må vara), och att vilja ansluta sig eller stödja oss. Men varför skulle de vilja det? "Argh, jag är så förbannad! Nu jävlar ska jag sätta mig i en nämnd!"

Jag beundrar ändå den autonoma marxismen för att ge oss de verktygen som vi behöver för att förstå, uppmuntra och underbygga alla de tricks, knep, metoder och annat som arbetarklassen använder sig av. Men däremot så är jag mindre övertygad om att det alltid är så lysande. Betänk situationer där en grupp arbetare ordnar billig, eller gratis, trafik till och från arbetet igenom exempelvis att de övertalar en välvilligt inställd busschaufför som är på väg hem från nattsträckan till bussterminalen att köra dem alla. Det är ju bra. Eller tänk över studenter som ordnar upp egna föreläsningar och seminarier för att göra det enklare att klara tentor och tänka kritiskt. Det är också bra.

Det är dock sådant här som man kan tänka sig att olika institutioner borde tillgodose oss. Vi kanske spenderar en timme eller mer till arbetet varje dag, en timme som vi bara kastar bort av vårt dygn, som vårt företag borde betala för oss. Vi åker bil eller buss till jobbet. Vi skaffar oss körkort, språkkunskaper eller annan extrakompetens. Saker som ibland betalas av arbetsköpare, men som är sektorer som arbetarklassen kan tillkämpa sig makt över. Om man organiserar sådana saker utanför kapitalet, då finns också risken att man i förlängningen gör kapitalets arbete. Dvs. om man reproducerar sig bortom kapitalet, då har man bara gjort kapitalets jobb.

Det är andra liknande problem som jag också finner med Cleaver, men egentligen mer med andra autonoma marxister. Idén om att socialism, eller "utsidan" kan existera i en liten grupp, situation eller plats. Socialism är ett sätt att producera, det är inte att laga mat tillsammans på jobbet. Man kan riskera att uppsplittra kampen och avleda den till meningslösa, för kapitalet harmlösa, kamper.

Med det sagt så är det ju ofta autonoma, syndikalister eller dylika som är de mest kapabla socialisterna när det kommer till klasskamp. Det är också bra att de grupperna mer och mer tagit upp Marx istället för Bakunin eller Kropotkin. Jag är dock mer övertygad om att man kan hitta mer gångbara texter från autonoma marxister än Cleaver, tillbaka till italien och Tronti. Där har vi även en klar länk till den kommunistiska, revolutionära rörelsen som många i min del av vänstern kanske känner sig mer till hemma med.

Slutgiltigt vill jag göra observationen att Engels verkar vara den alla ger sig på i fall de inte riktigt gillar några av Marx konkreta ställningstaganden. Engels, som vi alla vet, hjälpte till att organisera det unga tyska socialdemokratiska partiet och förde marxismen in i folkflertalets medvetanden. Jag har ju innan kritiserat existensen av hur man kan gå från den ena tillfälligheten till den andra, men jag börjar vika mer och mer inför idén om att vissa uppfattningar kan leda oss till vissa andra ställningstaganden. Man ska nog vara extra varsam när attackerna på Engels börjar, han som aldrig var en lika stor figur som Marx och som därför kanske kan vara en bra språngbräda att påbörja olika revisioner av marxismen med.

Vidare så får man också känslan att rörelser som inte haft politiska genombrott också mycket lättare kan ge sig själva en änglalik skrud. Anarkister och vänsterkommunister av olika slag har lejondelen av den blodiga, tragiska historian som hela arbetarrörelsen äger och mycket lite av våra konkreta genombrott. Rosa Luxemburg är kanske en hjälte för att hon misslyckades med sin revolution. Lenin en djävul för att han lyckades.

Men för att inte sluta med att hetsa vänsterut så måste jag faktiskt påpeka det stora behovet av att studera den italienska autonoma marxismen och ta tag i direkta aktioner för att bekämpa kapitalismen. Ingen annan teoretisk rörelse tillåter oss att göra det som automarxismen. Gå nu och läs Cleavers bok.

Internationell solidaritet

Den kommunistiska vänstern har den finaste traditionen av internationell solidaritet, och ju mer jag tänker på det desto klarare blir det hur viktigt just det arvet är. Det sträcker sig från Zimmerwald till Internationella Arbetarhjälpen, till de Internationella Brigaderna och ändlöst vidare. Full av tragiska, men inte desto mindre heroiska, exempel som borgarklassen aldrig lyckats ställa upp efter deras klass cementerande av makten på 1800-talet.

Men internationell solidaritet betyder mer än att tycka synd om mörkhyade människor, och det betyder mer än att knyta näven i fickan när man hör talas om otaliga förbrytelser utomlands. Det betyder att förstå att vi lever i en imperialistisk världsordning där västerländska arbetares samhällsstandard till stor grad betalas igenom stölden av mervärde från pereferin och att därefter handla.

Tesen om socialfascismen kan vi ju diskutera, men en sak som är klar är ju att vi faktiskt skor oss på pereferin. Men att vi knappast tjänar mest på det hela. Snarare är det arbetare som dör i krig, och det är igenom imperialism som skiktningar i klassen skapas och som alla får det sämre igenom. Att slå sönder imperialismen måste vara mer än fina ord, det måste vara handling.

Det är här också som rasismen inträder. Fanns det ens välspridda föreställningar om hur muslimer var innan "clash of civilizations"-ideologin pumpades ut av otaliga medier under "kriget mot terrorismen"? Orientalismen har en lång historia, men det var knappast i människors tankar i den grad som det är idag. Rasism är ju inte missförstånd, eller rädslan för det okända, utan det är essentialistiska tankar som tillskrivs olika grupper. Muslimer är si, judar är så, svenskar är på detta sättet, amerikaner är på det. Konstant upprätthålls och utvecklas det igenom imperialism och kolonialism. En annan viktig faktor är att västerländska akademiker skapar det från början och sedan prånglas det ut i massmedia för att minska nationella oroligheter och skapa stöd för olika interventioner utomlands. Intressant att notera är hur pass det stämmer med Gramscis idé om stora och små intellektuella.

Idén om att rasism handlar så mycket om rädslan för det okända, och att välutbildade människor inte kan vara rasister innehåller mer än en gnutta klassförakt. Du kan se det upprepat, precis som idéer om kvinnor, i olika serier där otvättade, orakade truckers, lagerarbetare, etc. är de som ger uttryck för rasism eller sexism men där de rena och smarta huvudpersonerna aldrig skulle vara rasister. Det är inte heller då konstigt att liberala antirasistiska appeller så ofta bemöts med frågan "men, vad har det med mig att göra?"

Vi kommer nog aldrig kunna bemöta rasismen utan att förstå imperialismen, och vi kommer aldrig kunna bekämpa den utan att samtidigt bekämpa imperialism. Liberal feelgood är lika tandlöst som alltid. Kanske, i ett större perspektiv, kan vi föra kampen som förs på liv och död i pereferin in i centrum. Annars fortsätter splittringen, exploateringen och all den gamla skiten om och om igen. Det jag försöker säga, alltså, är egentligen mest det som sas i Vietnamkampanjerna "Vietnam är nära!"

Inför Salem

These Exiled Years lämnar en rimlig kommentar till den reaktionära utvecklingen i borgarklassen:

Så, låt mig åter igen konstatera faktum, Jan Carle är (med all sannolikhet) ingen nazist. Men varför är han inte det? Är det verkligen av någon stark antifascistisk övertygelse? Eller skulle Jan Carles antikommunism i ett annat samhälle med ett annat politiskt klimat drivit honom i faderns fotspår? Alldeles nyligen bevisade ju borgarna i Farsta hur den rabiata antikommunismen ännu i dag leder till sympatier för fascister.

Vi ser en konstant förbruning i Europa, nu senast med Schweiz. Frågan är om vänstern är kapabel till att stoppa den utvecklingen som det ser ut idag. När Mona Sahlins Socialdemokrater har omvandlats helt till liberaler så finns ingenting att sätta emot. Mp skiter helt i folk som vanligt. Vänsterpartiet förblir kvar, men även där finns stora problem i vägen - organisatoriska såväl som ideologiska.

Men det är endast vi som kan stoppa fascismen. Det gör vi inte igenom parlament och voteringar (även om de kan hjälpa) utan igenom masskamp. Att någonsin lita på borgerliga allierade blir, i en situation som these Exiled Years beskriver, totalt meningslöst för att inte säga katastrofalt. Det gick ju, som vi vet, rätt åt helvete med folkfronterna.

I det här kanske vi också måste inse någonstans vilken form utav stat vi bor i (fem poäng till den som gissar rätt) och på allvar ta ett helhetsgrepp på situationen vi har framför oss. Fascism, det ser vi inte bara i de tragikomiska "nationella" grupperingarna utan i Heiligendamms järnstaket, i de brittiska tidningarnas hetsjakt på muslimer, i Folkpartiets kadaverdisciplin. Det är kanske dags att sluta gråta och liksom vi vill "göra expropriatöterna exproprierade" också slå tillbaka.

En bra sak man kan göra redan idag är exempelvis att donera pengar till Nätverket Mot Rasisms Salem-mobilisering vilket man kan göra igenom motkraft. Än bättre är att inte sörja, utan organisera.

New SDS

A short reminder of the resurgence of the new Students for a Democratic Society. Their news bulletin is posted online in a PDF-format and can easily be read. It's interesting to notice the clear paralel with their online news and that of the Left Student's in Sweden. Read!

Yelah är elaka mot mig :/

:(

Hållbar Exploatering

I all ärlighet brukar jag tycka att miljöfrågor är rätt tradiga. Eller tja, inte för att jag inte bryr mig om miljön och så vidare, det är bara det att det har varit så få rimliga debattörer. Mest är det Miljöpartister eller (andra) allsköns gröna liberaler, med en komisk sidoshow av totalgalna nyliberaler som Stäel von Holstein. Men som med allting annat kanske man måste vrida och vända på det. Bort ifrån livsstilistiska val, bort från källsorteringen och utsläppsrätterna, bort från Krav-märkt och annan konsumera-dig-till-rättvisa "lösning" som vi presenteras med dag efter dag.

Just begreppet "hållbar utveckling" är ganska spännande, speciellt om man tänker lite på det. Ska det bara vara hållbart? Och vad är egentligen hållbart, och vad är det egentligen för utveckling? Ska vi fortsätta på den här nivån, med massmorden i Bangladesh och massförstörelse i New Orleans? Liberaler möter ju inte verkligheten så ofta, och de brukar vara fantastiska med att ha ett selektivt urval i vad de kan känna indignation över i termer av förtryck och död.

Saken är den att det är kört. I kapitalismen. Det kommer gå åt helvete. Utan socialiserade produktionsmedel och med produktion för behov istället för profit så kommer allt gå åt helvete. Som någon sa till mig igår: "It's fucking civilizational collapse!" Vad händer när oljan tar slut? Vad händer när haven stiger en meter eller mer?

Alltså, det finns ju inte en enda på förhand utstakad väg som det här kan gå på. Och det är möjligt att vi kan bromsa in. Men det är just det på något sätt som liberalerna vill ha: "hållbar utveckling". Fortsätt exploatera miljarder, förstöra naturen. Så länge som det är hållbart. Det är precis samma argumentation som de brukar köra, och det är precis samma argumentation som man kan vänta sig i historiens slut. Om det här är så bra det blir, då är det väl bara att fortsätta på det? Tänk, för ett ögonblick, vilken sinnessjuk idé det är. Vilken kallblodighet, vilken fanatism, vilken ovilja att möta verkligheten. This is as good as it gets.

Det är ju därför också som vi socialister vill övergå den kapitalistiska "lösningen", för att den är till för att fortsätta med en hållbar exploatering av natur och människa. Och för att den inte är en möjlighet. Mp och de Gröna i världen har ingen lösning, mest liberala pseudolösningar. Som kapitalets vänster kommer de kanske bromsa in, men de kan aldrig lösa problemen. Det kan bara socialister göra.

(Läs för övrigt Biology and Politics för rimlig vänstermiljöpolitik)

Marxism: vetenskap eller ideologi?

För tillfället håller jag på att läsa om ett par böcker, en av dem är Louis Althussers "Att läsa Kapitalet" (1 och 2). Althusser är väl värd att läsa, lika mycket för att lära sig av hans misstag som av hans geni (som alltid). Althusser är en av de tre stora marxistiska filosoferna på 1900-talet, tillsammans med Lukács och Sartre. Där Lukács är en renodlad filosof ur den tyska skolan, fullblodad hegelian, upplärd tillsammans med Weber och Simmel - dessa två sociologiska giganter födda ur tysklands filosofi (med allt vad det innebär) och där Sartre för alltid är en briljant, allsidig men alltför borgerlig filosof är Althusser precis, exakt. Han bekämpar den unge Marx och humanisterna eftersom han gör en skarp åtskillnad mellan vetenskap och ideologi, där ideologi betecknar ett "falskt medvetande" och verkar anamma just Lukács reifikationstanke: att kategorier som rättvisa, demokrati, stat, etc. är förstelnade tankeformer som döljer sakernas sanna natur och från villken alla borgerliga tankar utgår från.

Althusser har vidare misstänkt lika uppfattningar som en av mina andra favoriter från 60-talet, Kuhn, vars vetenskapsteori i korthet går ut på att de begreppskollektiv (paradigm) man använder sig av är bestämmande för en vetenskap och att periodiska kriser och revolutioner avlöser varandra i vetenskapsteorin, vilket då också betyder att begreppen inte fullt motsvarar sina objekt (en grundstomme i positivistiskt tänkande).

Men det jag skulle komma till, efter denna långrandiga inledning, var vad marxismen är. Frågan är givetvis intimt sammanhängande med vetenskapsteorin i sin helhet, men om vi för ett ögonblick sätter det åt sidan så kan vi kanske fundera över denna enkla fråga: kan marxismen ge oss goda förutsägelser? Alltså, kan vi, med historiematerialismens begrepp och analyser, förutse händelseförlopp? Jag menar givetvis inte att vi kommer kunna lära oss allt om allting innan det händer, helt a priori, det finns det ingen samhällsvetenskap som kan (eller naturvetenskap för den delen). Utan kan vi göra en analys och sedan agera utefter den.

Ett sätt att svara på kan ju eventuellt vara att det beror på vilken typ av marxism. Det finns marxistiska kulturhistoriker, nationalekonomer, statsvetare och även - förstås - filosofer. Det svaret tror jag är mindre bra. Marxismen är en holistisk vetenskap där ingenting kan urskiljas ur sin helhet, bara vissa saker betonas mer eller mindre. Det är också dess styrka i stor utsträckning, andra vetenskaper lever kvar i sina (reifierade!) positivistiska banor hämtade från August Comte's 1800-tal. Liksom den borgerliga ekonomin har även vetenskapen vuxit ur sina barnkläder och kräver en (vad annars?) revolution.

Ett annat sätt att svara på det är att man inte kan det, och att marxismen helt enkelt är någon form utav fin idé eller någonting i den stilen. Om man tror på det, då är man inte marxist överhuvudtaget. Besläktat med den tanken är att Marx blev falsifierad (i sin helhet) av det ena eller det tredje. Sådana tankar stöter man på i kurslitteratur gång efter annan, vilket bara är ett banalt utslag för många borgerliga akademikers galna kommunistskräck. Det är också deras egen grav, förstås. Min egen bana till marxismen började i och med att jag märkte att utfallen mot marxismen motsade varandra - de var för rabiata, för motsägelsefulla, för konstiga, för mycket utslag av desperation.

Den sista av typen felaktiga uppfattningar som jag kommer på för närvarande är marxismen som en bakåttittande vetenskap. Dvs. man konstruerar (eller "ser", beroende på hur postmodern man är) orsakssammanhang bakifrån. Vi förstår varför Henry V:s lösdrivarelagar fanns, men det fanns inte då möjlighet att förutse dem. Man kan kanske även tänka på hur vi marxister ibland blir anklagade för att kunna "förutsäga allt" med marxismen. Så är det ju inte förstås, ibland ziggar världen istället för att zagga. Ibland har vi fel. Meningslös revisionism i stil med Balibars tokiga "försvar" av proletariseringsteorin kan vi nog skita i. Hellre att ha fel och fortsätta eller förfina teorin än att syssla med att lappa ihop trasiga byggen.

Alltså, slutligen, jo - marxismen kan användas som en förutseende vetenskap. Vi kan veta framförallt att någonting kommer ske, men inte nödvändigtvis uttrycken för det. Akademiker ska disciplineras i Bologna-processen, och där det sker sker också motstånd. Vi vet inte precis hur det kommer te sig, men vi kan veta att någonting kommer hända. Vi kan veta att det kommer fortsätta ske uppror i Rosengård om inte bostadssegregationen, alienationen och arbetslösheten löses. Jag menar inte att vi kan veta någonting a priori, vilket för övrigt mest är ett meningslöst begrepp, utan vi behöver stora mängder underlag för det vi studerar. Men det är möjligt, och det bör vara en guide till politisk taktik och strategi.

Offentlighet och Kvinnokamp

Det har hänt två intressanta saker i huvudstaden som relaterar till feminism. För det första, den glädjande nyheten att två har blivit dömda i Stureplansvåldtäkterna. För det andra så skriver Ilona Sz Waldau från V Stockholm om striden mot "porrbilarna" med en klar och bra analys.

Nu är det givetvis så att det personliga är politiskt, att det som händer i hemmets skyddade vrå och i familjens helgade samkväm är sinnessjukt politiska och fyllda av mikropolitiska-ideologiska konflikter. En kamp måste föras där, sida vid sida med kampen om de "självklara" offentliga rummen, som exempelvis Stureplan. Det hänger ihopa med segregation och områden som stämplas som dittan eller datten, och om kvinnors (och därmed mäns) frigörelse.

Vidare tycker jag det också har visat sig hur klart reaktionär stora delar av överklassen är, för allt deras kramande av bögar och deras promiskuösitet. Det är en dålig, skadlig myt att det just är arbetarklassen som bär på alla sexualkonservativa värderingar. De enda som i stor grad är direkt fientliga till feminismen, som jag har upplevt det, är från överklassen.

Med det säger jag givetvis inte att arbetarna är alla jämställda och så, det säger jag inte alls. Men arbetarklassen är de som har makten att förändra samhället i grund, till den milda grad att kvinnors frigörelse inte är möjlig utan den. Där kan aldrig mellanskikten, överklassen, etc. som kollektiv göra skillnad.

Kata Dahlström och vår tid

Så har man läst ut två böcker om en av arbetarrörelsens märkligaste pionjärer och gestalter. Kata Dahlström. Född ur överklassen och först senare i livet vandrande ifrån liberalismen till socialismen. Kata var en tröttlös agitator som, exempelvis, på ett år (1917) höll 170 agitationsmöten, att jämföra med "Zäta" Höglunds -som gjorde näst flest i Sverige det året - 100.

Det är befriande att läsa om den framstormande arbetarrörelsens långa och svåra historia. I den finner man upprinnelsen och förklaringen till så mycket som sker idag. Man finner hopp och mod, man kan jämföra sin egen tid och man kan även känna en viss framgång. Utan rösträtt, i fattigdom och svält, med religionen och spriten som konstant nedtryckande arbetarna. Med kvinnor som fängslades dubbelt av sina män och födde barn efter barn, förnekade p-piller och aborter. Vi har kommit en lång, lång väg sedan dess.

Men ingenting har någonsin givits till oss. Det är på grund utav människor som Kata, ett ensamt ansikte i havet av folket, som vi har någonting överhuvudtaget. För att vi har vridit alla vapen vi kunnat ifrån borgarna och för att vi har kämpat med dem tills fingrarn frusit på oss, tills modit svikit och allt som funnits kvar är våra kamrater.

Jag är lite road av att läsa om Katas buddhistiska världsåskådning, en ideologisk avart som blixtbelyser de märkliga ideologiska uppfattningar man möter än idag. Men bäst av allt är väl att hon, trots sin religiositet, behöll kampen och fortsatte den. Ibland, när saker och ting i rörelsen blir tunga, tänker jag för ett ögonblick på hur det måste vara att vara politiskt aktiv i de många, svåra år som vi kämpat oss igenom. Hur Kata åker land och rike runt, sover på kalla loft i Norrland, blir hånad och bespottad av en dagspress som i inget väsentligt förändrat, hur hon kämpar på kongresser och hur hon spenderar hela två månader för att åka till Kommunistiska Internationalens andra världskongress, dit och tillbaka på någon rostig norsk skorv över kalla hav.

Framåt måste vi!
Igenom nöden och eländet måste vi!
Därborta vid synranden lyser socialismens fyrbåk oss vägen!
Dit bort vill vi vandra, vi alla som nu längta efter våra drömmars land, socialismen - och dit skall vi tåga om vi blott själva vill. Men då måste vi lära oss tänka kommunistiskt och omsätta våra tankar i handling och glad offervilja, i kamp för idealen taga på oss de bördor den sociala världsrevolutionen kan komma att lägga på våra skuldror.

Leve den sociala revolutionen!

- Kata Dahlström

Skåne Social Forum i helgen i Lund.

Nu i helgen går Skåne Social Forum (SSF) av stapeln i Lund. Programmet bjuder på många intressanta överraskningar, och framförallt mycket mindre flum än vad jag förväntade mig. Förra året så ska forumet ha gjort succé, och förhoppningsvis kommer det gå än bättre den här gången. För studenter och akademiker så är förhoppningsvis VSF:s arrangemang speciellt intressanta. Jag tänker skamlöst rekommendera "mitt" seminarium "Motstånd på Högskolan" tillsammans med Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Osäkrade Studenter och Folkets Akademi (Smålands) om konfliktlinjer och kampmetoder i den högre utbildningen. Kom till Lilla Teatern 14.00 till 15.45!

Även VSF:s förbundsordförande Carolina Lindkvist kommer hålla ett föredrag som heter "Arbetarklassen och den högre utbildningen" mellan 16 och 17.45, även det på Lilla Teatern. Mig kan man träffa på European Social Forums eller Vänsterns Studentförbunds bokbord om man exempelvis vill kasta saker på mig eller dylikt.

Makt och sanning i det dolda.

En sak som är högst problematisk med postmoderna eller postmodernt influerade analyser är faktumet att man ofta utgår från att det finns en färdig, rät åsikt som - hur outtalad den än är - existerar i någons medvetande. Det är ironiskt att postmodernismen av alla ideologier är en av de läror som är mest influerade av en tro på järnhårda lagar.

Givetvis så är det vi ofta talar om ideologier, det vill säga de reflexiva åsiktssammanhang som vi som kollektiv anammar. Hur vi förstår oss själva som män och kvinnor, hur vi ser sammanhang i verkligheten och hur vi väljer att agera. Vi ser hur det hänger ihopa att se staten som neutral och vara legalist och därigenom reformist, vi ser sammanhangen med hur anarkismens tro på statens omedelbara avskaffande och dess följares normativa påståenden om makt, moral och stat.

Men kanske måste vi problematisera de här sammanhangen mer. Att hävda att dittan eller datten leder till det ena eller det tredje är inte alls speciellt säkert. Nog för att jag tror att det finns intressanta sammanhang, men de är nog mer ihopalänkade på ett historiskt sätt snarare än tvingande igenom sin egna interna logik.

Det jag skulle komma fram till, hur som helst, var fördummandets och mystifikationens demokratiska problem. Eller förlåt, katastrof. För vad är det som är värre än en befallning? Jo, en befallning som låtsas vara någonting annat. I samhällets järnhårda tvingande lagar, så influerade av könsroller och status, är det dolda den perfekta slöjan för makten (med ett litet m). Detta är varför konsensus är ett så fruktansvärt sätt att besluta på, för att man döljer mer än vad man visar. Detta är varför vi måste konstant sträva efter att höja medvetandenivån hos alla i våra organisationer, varför vi måste deklarera och göra klart våra åsikter på det mest transparenta sätt möjligt. Detta är varför demokratisk centralism är mer demokratisk än en konsensus-baserad platt struktur.

Inte för att jag vill fetishera någonting specifikt. Men vi måste bekämpa mystifikationen som den uppträder i de dialektiska motsats - men besläktade - paren av dumliberalism och postmodernism. Postmodernismens kritik faller tillbaka på passivitet, bakom varje kritik av allt döljer sig en implicit omfamning av den rådande ordningen. Dumliberalismens framfart med dess patetiska hetsande mot facken ("maffiametoder"), dess omkramande av folkmorden i Irak och Afghanistan och dess totala ovilja att ens låtsas vara någonting annat än en nonsensideologi som kan betyda vad som helst är sjukt problematiska.

Filosofi från proletär klasståndpunkt? - Är det möjligt?

Filosofin laborerar med begrepp som dess huvudsakliga vetenskapliga komponent. Utvecklandet och användandet av begrepp öppnar nya möjligheter för oss att förstå och förändra vår verklighet. Det är ingen slump att det först är med kapitalismen som Marx och med honom den vetenskapliga socialismen dyker upp. De historiska begrepp och de utvecklingar som uppkom var möjliga endast igenom den praxis som ett kapitalistiskt samhälle möjliggjorde. Igenom Mill, fysiokraterna och Ricardo, igenom Hegel och igenom Saint-Simon byggs ett väldigt arbete och revolutionerande i Kuhnainsk stil upp.

Men paragrafen ovan är så typisk för problemet. Fackbegrepp används av alla yrkesgrupper och alla subkulturer, men de är också exkluderande. Speciellt är den akademiska världen där den fungerar som en social markör någonting som exkluderar (den icke-akademiska) arbetarklassen. En vetenskap som filosofin, blir den då automatiskt någonting av en borgerlig vetenskap? Är det ens möjligt - om vårt mål är utvecklande, förfinandet och användandet av våra begrepp - att skapa en filosofi som är fullt greppbar, utvecklingsbar och fruktbar för proletariatet?

Jag har inga entydiga svar. Gramsci skulle säga "ja", med förbehållet att det finns "stora" intellektuella som Marx eller Lenin som bildar det stora ramverket, ger oss förståelsen för samband och för vilka handlingar som är bra, nödvändiga eller dåliga. Sedan så ärver vi mindre intellektuella dessa filosofier och utvecklar, översätter och använder dem. Men är det verkligen filosoferande? Finns det alltså en motsättning mellan att tala med folk på folkets språk och vetenskapligt tänkande?

Jag vill inte hamna i den klassföraktande ståndpunkten att vi måste förenkla allting för att de stackars dumma jobbarna ska förstå, så är det inte alls. Hårda studier och bildningsideal är en del av vårt arv, och någonting som många arbetare ägnat sig åt. Men det finns ju en uppenbar brytning mellan de specialiserade termer som uppkommer och problemet med hur svårt det blir att tillägna sig för de flesta som inte är utbildade fackfilosofer (filosofer i ordets bredaste bemärkelse). För den här bloggen, och alla liknande projekt, är detta en ytterst knivig situation.

Kan borgarna någonting alls egentligen?

Björbrum skrev ganska bra om saken för bara lite sedan (men nu kan jag inte längre hitta länken). Vad har hänt med bildningsidealet? Vad har hänt med bildningen? Det är inte längre någonting som borgarna håller på med, i alla fall. Personligen tror jag det är så enkelt att den humanistiska bildningen bara var en social kod som nu är utbytt mot andra, ett sätt att konstituera sig själv som klass. Det är uppenbart, så sjukt uppenbart, hur högskolan inte handlar om att lära sig så mycket som det handlar om hur man ska bilda kontakter för ett liv i eliten. Nu kodas utstyrsel (som alltid igenom ekonomin), institutioner, handledare, etc.

Men jag måste återigen fråga mig, vad kan egentligen borgarna? Jag slås alltid av hur lite folk egentligen kan. Jag menar inte förstår, för så mycket begär jag inte av dem. Men de kan faktiskt oerhört lite. Vilket är resultatet av en absurt uppbyggd högre utbildning, utan inre koordination eller systematisering. Inte för att Bologna kommer göra det hela bättre. Hela synen på kunskap och på utbildning härrör ur en hopplöst förvirrad vetenskapsteoretisk idé härstammad från August Comtes 1800-tal.

Någon sa någonting i stil med att det är alltid rebellerna som kan lagen mer än vad laglydiga medborgare gör, helt enkelt för att de måste. Det verkar som att de enda som har en närmast encyklopedisk kunskap idag är människor från arbetarklassen, helt enkelt för att de måste, för att de måste tillägna sig den kunskapen i kampen. Inte för att alla måste, inte heller för att det borgerliga bildningsidealet är a priori bra. Men nu är vi här. I en situation där inte ens universitetsstuderande verkligen har en aning om vad exempelvis "socialism" är, när man träffar Masters studerande som inte känner till någonting om Tysklands grundande eller dylikt.

Kanske är vi vid en sådan punkt i historien att Lukács gamla idé om att det bara är arbetarklassen som besitter en punkt i samhället varifrån de kan lyfta alla de gamla fördomarna och kasta dem över ända, för att deras klassmedvetande tvingar dem till att "...and man is at last compelled to face, with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind".

Jag är övertygad om att marxismen som vetenskap är den enda som kan ge oss en sann uppsättning och riktigt korresponderande kunskap. Men jag tror också att alla andra kan göra ett bättre eller mindre bra jobb. Men just nu verkar det som att borgarklassen mest ägnar sig åt menlös propaganda, primitiv antikommunism och rasistisk islamofobi. Ifrån Timbros höjder till den dummaste MUFarens hjärna verkar endast idiotin härska i de borgerliga leden.

Modernitet som Propaganda.

Nyligen så har vi ju uppmärksammat hur Miljöpartiets Peter Eriksson anfallit Vänsterpartiet. Detta för att partiet är så hemskt "omodernt" och "bakåtsträvande". Jo, i jämförelse med den moderna värld som de andra partierna föreställer sig är Vänsterpartiet allt detta. I ett ideologiskt ramverk där "modernitet" och "nödvändighet" är två ord som gång på gång dyker upp, både i postmodernismens falska radikalism och i nyliberalismens hårda angrepp på arbetarrörelsen blir alla som inte vill böja sig för den rådande ordningen omoderna. Det är nästan ett modeinspirerat ideologiskt ord: "Arbetsrätt? Det är bara så 1920-tal!"

På samma sätt som nationalism var en ideologisk hammare för direkt arbetarklassfientliga åtgärder är nu modernitet det. När tyska socialdemokrater slog ner Spartakus-upproret lutade de sig tillbaka inte bara på klassförakt mot pöbeln men utan säkerheten för den tyska nationen. Numera talar man om modernitet och nödvändighet i ekonomin som tvång, överideologiska storheter som bara är, som hur mycket man än tycker om "folket" eller vad man nu pratar om får en att göra det ena eller det tredje. Det är lika mycket bluff och båg som nationalismen var då.

Mp, som den menlösa, ideologilösa samling dårar de är, faller lätt in i den här fällan. Även för marxister eller andra socialister kan det vara svårt att hålla sig på rätt kurs. I Socialdemokratin har högerflygeln klart kristalliserats i en liberal falang som tagit makten över partiet och helt enkelt gillar läget. Gillar nödvändigheten av låga skatter, en modern arbetsrätt, osv. Jag tror knappt det finns hopp för SAP, och för Mp - som ljudlöst glidit högerut i ett decennium eller mer - har det nog alltid varit kört. Att prata om modernitet är totalt poänglöst, eftersom det betyder lika lite som "rättvisa". Det är endast och förblir endast ideologiska dimridåer.

Men jag tror att det är bra att Peter Eriksson gjorde såhär. Då blir det en klar linje mellan oss och dem. Här i Skåne regerar Mp tillsammans med borgarna i sin "regnbågsallians". Många som röstar på Miljöpartiet gör det för att de anser att de är vänster, de känner att de inte kan rösta på V pga. att de tycker vi är stalinistiska, eller på sossarna på grund utav att de är konstanta svikare. De röstarna, vilket inkluderar unga och kvinnor, kommer ansluta sig i hög grad till Vänsterpartiet, alternativt Socialdemokraterna nu. De är inte intresserade av att föra en liberal politik i någon högre mån.

Att slå ner på Mp blir då en strategisk fråga. För att driva dem vänsterut, men också framförallt för att vi ska bli starkare förankrad vänsterut i allmänhet. Och det kommer gå. Men vi måste inse att vi, som det enda parti som inte anser att "modernitet" betyder rättslöshet, kontroll av fackföreningar, klassklyftor och miljöförstöring, står ensamma. Men det är bara en ensamhet i den parlamentariska verkligheten, en fiktion som existerar i löpsedlar och i Henrik Brors, Per T. Ahlmark och andra liberala idioters huvuden. Vi måste stå fast, för vårt stöd förblir starkt inom de bredare folklagren. Vi har inte vunnit dem permanent, eller ens kanske temporärt, men de idéer som man hyser står närmast oss - och vi är också de enda som kan artikulera och driva de frågorna nu.

En enda sak har man rätt i från högerhåll, men givetvis inte helt. Det är att vi måste formulera och driva en vision. Mer än bara försvaret av offentlig sektor och välfärldsstaten. Grundläggande måste också vara att bygga ett större och starkare parti längre vänsterut, gemensamt med V:s andra organisationer (Ung Vänster, VSF, etc). De flesta kommer endast i kontakt med Vänsterpartiet igenom de fåtal funktionärer de träffar, men för att nå ut behöver vi ett bättre, mer medvetet och ett bredare arbete på basnivå. Det är positivt att jag har fått intrycket av att de här ambitionerna finns från central nivå.

Ett par bra länkar som berör det här kan ni finna här, här och här.

Tankar om Che Guevara

Jag har inte skrivit på länge, och inte skrivit någonting längre heller när det väl begett sig. Minst av allt tänkte jag skriva om Che. Men nu känner jag mig manad!

Att prata om Ernesto "Che" Guevara blir ofta märkligt. Antingen hamnar man i ett läger där man hyller honom, eller så tycker man han är en massmördare. Men jag är inte intresserad av någon meningslös "balanserad", eller "gyllene medelväg" heller. Få saker är mer ideologiska än tron att man emellan två extremer kan hitta det rätta eller det goda. Allt måste undersökas.

Men Che då, vad finns att säga om honom såhär 40 år efter hans död i den bolivianska djungeln? Kanske inte mer eller mindre krävs än att säga att Che var en revolutionär: en levande marxistisk ideolog. Få saker är mer inspirerande än hans kamp gentemot imperialismen och mot förtrycket. Var Che godheten själv? Nej, men det kvittar. Che - liksom alla andra vänsterns hjältar - ska inte ses okritiskt. I slutändan är han till och med ointressant, bara ett av alla de ansikten som möter oss när vi undersöker vår långa, hårda historia. Det är positivt att så många har Che Guevara på tröjor, planscher och än mer. Mindre positivt att hans revolutionära, explosiva arv i så liten grad har uppskattats och förstått. Men bakom avskyn av "kulturvänsterns" anammande av Che's klassiska bild döljer sig allt för ofta klassföraktet.

Idag lever Che's och Fidel's revolution vidare i Venezuela och i det Bolivia där han dog. Den sprider sig till Ecuador, sträcker sina fingrar in i Oaxaca i Mexiko, den hörs i Brasilien och i Chile. Som militärteoretiker har han blivit anammad av till och med de imperialister han så avskydde. Som symbol bärs han av miljoner. Det finns mycket att lära av Che idag, saker som bara kan bli lärda av att läsa hans böcker, tal och skrifter. Behovet av anti-imperialism, av revolution och av kraven på den individuella kadern består lika starkt idag som då Che blev mördad.

Aktion G13 - avslutande ord

Succesfuld aktion nu afsluttet
Efter at have besat Grøndalsvænge Allé 13 i nogle timer erklærer Aktion G13 nu aktionen for afsluttet. Troels fra G13 siger:

- Dagen idag var en kæmpe succes. Vi har som ungdomshusbevægelse vist hvor stærke vi er når vi står sammen, og vi opfyldte vores mål om at besætte stedet. Vi har holdt os til det vi har planlagt, på trods af massiv brutalitet fra politiets side.

- Ritt Bjerregaard står med et stort forklaringsproblem. Hun har meldt ud at hun ønsker dialog, hvilket vi har accepteret, men når hun ikke gør noget for at forhindre politiets voldsomme angreb på en ikke-voldelig demonstration, synes vi det er meget tvetydige signaler hun sender. Det er kommunens hus og det er Ritts ansvar..

Selvom aktionen er afsluttet kan pressegruppen stadig kontaktes på 50 28 22 50

Det här är det enda jag tänker skriva idag. Lite behöver läggas till, förutom att finger-taktiken inte är så välanpassad till stadsmiljö, att vi inte lyckades hålla huset men att vi har vunnit en kraftig strategisk och organisatorisk seger. Vi har i stort, som pressmeddelandet anger, gjort det vi skulle göra.

Ungdomshuset.

motkraftIdag är det tanken att G13, ett massivt konfrontativt ickevålds projekt ska gå av stapeln i Köpenhamn. Vi kan redan tänka oss vad som kommer skrivas. Därför vill jag uppmana alla att läsa och skita i DN/Sydsvenskan/borgarblaska #52. Nu har vi bara att hoppas att det här går bra.

Danskarna visar vägen.

Inte dåligt. Inte dåligt alls. Det är för fan så här det ska se ut!

Läs mer! Och glöm inte, på lördag är det Aktion G13

When you wish upon a star...

Haha! Tack för födelsedagspresenten, regeringen!

Hur i hela helvete lyckas de?! Nu hoppas jag bara på att det här var en av de där tidiga gåvorna man fick som barn för att hålla sig lugn under dan.

Min (politiska) önskelista:


- Odells avgång
- Politisk strejk
- Fredrik Federley får hjärnblödning
- Stureplan brinner ner
- Revolution

Don't Believe the Hype

Alltså, jag vill inte vara någon form av olyckskorp eller någonting, men septemberalliansens (preliminära) utvärdering är inte direkt lyckad. Mest för att den inte är uppriktig. Faktum är att man misslyckades med sina objektiv. Det är väl ändå på något sätt hur man måste förstå ett misslyckande? Man fick inte ut tillräckligt med personer, i Malmö var det katastrof och man samlade inte ihop så mycket pengar man ville. Man fick inte ens den öppna brytning med LO-ledningen man önskade.

Men det kan ändras, och det är bra att man går vidare. Jag gillar septemberalliansen. Jag gillar samarbete. Men det här hänger ihopa med att man inte har ett positivt program, eller ens en tillräckligt djup kritik i de breda folklagren. Arbetarklassen stödjer sosseriet som mest är emot borgarna, men som faktiskt inte vill ha någonting nytt (eller egentligen något jätteannorlunda).

Man får känslan hela tiden av ett missnöje, en irritation. Borgerligheten måste falla tillbaka, det är sant, och motståndet är viktigt. Men för att det ska flamma upp i riktiga demonstrationer, strejker, etc. måste mycket mer till. Och tyvärr kommer det bero på S i mycket stor utsträckning. Men kanske hinner vi längre vänsterut först och kan sätta dagordningen. Sedan att de inte kommer acceptera den helt ut är verkligen sin sak, men vi kan göra ett försök till ett positivt, radikalt program.