Tankar om Che Guevara

Jag har inte skrivit på länge, och inte skrivit någonting längre heller när det väl begett sig. Minst av allt tänkte jag skriva om Che. Men nu känner jag mig manad!

Att prata om Ernesto "Che" Guevara blir ofta märkligt. Antingen hamnar man i ett läger där man hyller honom, eller så tycker man han är en massmördare. Men jag är inte intresserad av någon meningslös "balanserad", eller "gyllene medelväg" heller. Få saker är mer ideologiska än tron att man emellan två extremer kan hitta det rätta eller det goda. Allt måste undersökas.

Men Che då, vad finns att säga om honom såhär 40 år efter hans död i den bolivianska djungeln? Kanske inte mer eller mindre krävs än att säga att Che var en revolutionär: en levande marxistisk ideolog. Få saker är mer inspirerande än hans kamp gentemot imperialismen och mot förtrycket. Var Che godheten själv? Nej, men det kvittar. Che - liksom alla andra vänsterns hjältar - ska inte ses okritiskt. I slutändan är han till och med ointressant, bara ett av alla de ansikten som möter oss när vi undersöker vår långa, hårda historia. Det är positivt att så många har Che Guevara på tröjor, planscher och än mer. Mindre positivt att hans revolutionära, explosiva arv i så liten grad har uppskattats och förstått. Men bakom avskyn av "kulturvänsterns" anammande av Che's klassiska bild döljer sig allt för ofta klassföraktet.

Idag lever Che's och Fidel's revolution vidare i Venezuela och i det Bolivia där han dog. Den sprider sig till Ecuador, sträcker sina fingrar in i Oaxaca i Mexiko, den hörs i Brasilien och i Chile. Som militärteoretiker har han blivit anammad av till och med de imperialister han så avskydde. Som symbol bärs han av miljoner. Det finns mycket att lära av Che idag, saker som bara kan bli lärda av att läsa hans böcker, tal och skrifter. Behovet av anti-imperialism, av revolution och av kraven på den individuella kadern består lika starkt idag som då Che blev mördad.