Den vulgära popperianismen-liberalismen.
Det jag känner är syftet med den här bloggen är att framförallt snacka om mer teoretiska detaljer i olika ideologier. Andra skriver bättre om dagsnyheter än vad jag gör, men efter en hel del studerande av liberala och socialistiska teoribildningar tycker jag att jag har någonting att tillföra en vänster som inte känner sig så säker på sina ideologiska fötter.
Hur det än må vara med det följer ett tappert försök. Karl Popper är ett av mina huvudintressen i den liberala panteonen. Han kanske är relativt obskyr, men hans argument åberopas gång på gång i debatter, ungefär som man kan höra ett eko av Nozick i mångt och mycket vad högermänniskor säger, så kan man även skönja Popperianismens ansikte i bakgrunden på många liberala haranger.
Karl Popper har två huvudsakliga sidor, som politisk filosof och som vetenskapsteoretiker. Hans senare arbeten är viktiga och mäktiga, men har också grava brister. De får dock vänta med att bli behandlade tills senare. Som politisk filosof myntade och utvecklade Popper begreppet "det öppna samhället" i hans bok som givits ut i två delar i Sverige, Det öppna samhället och dess fiender. I den skisserar han en politisk tradition från Platon, till Hegel och Marx. Poängen är ungefär att de alla är historicister som berättar en profetisk historia. Att säga att "Historien kommer frikänna mig!" eller på andra sätt tänka sig historien som ett subjekt med en poäng eller ett slutmål blir ett enkelt sätt att frigöra sig från moraliskt ansvar. Det vill säga, om man tror att klasskampen kommer slutligen leda till det goda kommunistiska samhället så är man benägen att offra människor i processen.
Popper försöker vidare säga att alla former av teleologiska (ändamålsenliga) teorier ger upphov till samhällen som snart kommer stängas och bli diktaturer i en form eller annan. Han hävdar att samhällen är bara till för sig själva och att en tro på ett högre mål kommer få en att utföra antidemokratiska åtgärder, som att stänga ner kontrarevolutionär press som hindrar historiens hjul eller vad det nu må vara.
Popper tar upp en mängd andra saker i sin bok också. Bland annat öser han hat över både Hegel och Platon, men hans behandling av Marx är fylld av ambivalens. Popper var ungkommunist i sin uppväxt och blev först senare liberal. Det hedrar honom att han har någon som helst förstående för Marx kvar efter att ha blivit blå. Dock består hans behandling av Marx mest utav ett velande mellan fördömande av det hegelianska-platonska i Marx och någon form av vurmande för Marxistisk humanism.
Popper gör många bra poänger, och speciellt i dessa dagar kan han användas av vänstern på samma sätt som tidigare liberala tänkare som Ricardo eller Lenin's inspirationskälla Hobson. Men, eftersom han just är liberal är han oförmögen till en djupare analys. Än värre: Popper är propagandist. Poppers verk luktar krutrök, han är en kall krigare i ordets sanna bemärkelse. Det är ingen slump att han talar om historicism, det enda skälet att han drar upp det är dess vikt i kommunistisk och socialistisk ideologi på den tiden. Han finner ingenting av en slump utan letar upp och drar slutsatser. Det är helt okay, men man ska inte tro att han har funnit en historisk lag (vilken ironi!) utan att han snarare just skriver i ett specifikt propagandiskt syfte.
Än idag kan man, som sagt, höra högern dra fram idéer om att vänstern är latent totalitär, att eftersom den vilar på ett kollektiv som politiskt subjekt kommer den alltid att urarta i att individer blir offrade för kollektivet, att all form av historieskrivning som involverar en "berättelse" också ger upphov till folkmord.
Jag har skrivit tidigare om myten om liberalismens individ, mystifierandet av individen bortom allt sans och vett. Är det någon som inte har en vetenskaplig syn på individen så är det liberalismen, och med den, dagens pseudovetenskapliga nationalekonomi. Att tala om den rationella individen är att tala om vit, borgerlig man. Som jag skrev om igår så ligger det implicit i liberal teori att vara universalistisk samt att utgöra sig själv för att vara det naturliga. Att tala om kollektiv med intressen, interna praktiker och konflikter som existerar i och utanför dem är helt rationellt och vetenskapligt (för att använda ett Popperianskt-liberalt honnörsord).
Vidare finns det ingen berättelse, ingen uppenbarelsebok i marxismen. Popper, som alla begåvade akademiker, skapar samband i historien. Att välja ut vilka saker som är viktiga, vilka som är liktydiga, vilka släktskap och regelbundenheter som uppstår är en bra metodologisk teknik (vad postmodernister ibland kallar för "narrativ"). Problemet med narrativ tänker jag inte ta upp i någon högre grad nu, men nog är väl att säga att Popper har fel. Mellan Platon, Hegel och Marx finns inget större samband. Ska man skapa ett sådant samband kanske man kan gå mellan Platons statskommunism, vidare till delar av kyrkliga samfund under medeltiden fram till möjligen Stalinismen. Vad Popper själv inte förstår är att den marxistiska humanism han hyllar just är Hegeliansk. Lukács, Sartre, kanske Kojéve - alla är de hegelianer och alla är de marxistiska humanister.
Marx själv sa att han hade koketterat med hegelianska termer i Kapitalet och hade däröver blivit helt missförstådd. Hegelianska termer gav Marx och senare Marxister vissa möjligheter, vissa begrepp som öppnade nya synsätt på ett sätt som är fullt nödvändigt för vetenskapens framåtskridande. Den senare Marx var dock knappast Hegelian - och den yngre var närmast liberalt reformistisk humanist.
Liksom så mycket annat som är producerat av liberaler vänder sig Popper mot Sovjetunionens statskapitalism och är därmed mer eller mindre totalt ointressant för de flesta. Popper själv förstod inte heller att hans undersökning var en undersökning av ideologin. Detta begrepp som ingen liberal verkar kunna förstå. Den härskande klassen i Sovjetunionen och i dess lydpartier använde sig utav vad man närmast kan kalla en vulgärleninism - byråkratisk centralism, lösryckta citat om behovet av revolutionärens disciplin och om lydnad till partiet. Som Zizek framhåller: Lenin's socialistiska parti var inte mystiska uttydare av folkets egentliga vilja. Under många tillfällen vänder sig partiet emot populära sedvänjor eller andra praktiker. Hos Stalin blir istället det kommunistiska partiet ett parti som vet hur människor tycker egentligen. Skillnaden kan verka diffus, men är viktig. Lenins parti hyste respekt, men de var också inte orädda för att gå i en impopulär, men nödvändig riktning och vara kritiska mot delar av vad som var populärt under tiden i Ryssland. De var lärare och pedagoger som också insåg att man lär sig lika mycket av sina elever som de av en själv när man lär ut, och att respekt är en grundläggande komponent i pedagogik.
Så poängen är att ingenting ges av att åberopa sig på historien och att det är ett propagandiskt grepp som riktas mot vänstern på ingen annan basis än ideologiska skäl. Lika gärna som en stel historiematerialism kan ge upphov till moraliskt rättfärdigande kan modern nihilism, tron på inga värdens giltighet, skapa ett uttrymme för fruktansvärda handlingar.
Hur det än må vara med det följer ett tappert försök. Karl Popper är ett av mina huvudintressen i den liberala panteonen. Han kanske är relativt obskyr, men hans argument åberopas gång på gång i debatter, ungefär som man kan höra ett eko av Nozick i mångt och mycket vad högermänniskor säger, så kan man även skönja Popperianismens ansikte i bakgrunden på många liberala haranger.
Karl Popper har två huvudsakliga sidor, som politisk filosof och som vetenskapsteoretiker. Hans senare arbeten är viktiga och mäktiga, men har också grava brister. De får dock vänta med att bli behandlade tills senare. Som politisk filosof myntade och utvecklade Popper begreppet "det öppna samhället" i hans bok som givits ut i två delar i Sverige, Det öppna samhället och dess fiender. I den skisserar han en politisk tradition från Platon, till Hegel och Marx. Poängen är ungefär att de alla är historicister som berättar en profetisk historia. Att säga att "Historien kommer frikänna mig!" eller på andra sätt tänka sig historien som ett subjekt med en poäng eller ett slutmål blir ett enkelt sätt att frigöra sig från moraliskt ansvar. Det vill säga, om man tror att klasskampen kommer slutligen leda till det goda kommunistiska samhället så är man benägen att offra människor i processen.
Popper försöker vidare säga att alla former av teleologiska (ändamålsenliga) teorier ger upphov till samhällen som snart kommer stängas och bli diktaturer i en form eller annan. Han hävdar att samhällen är bara till för sig själva och att en tro på ett högre mål kommer få en att utföra antidemokratiska åtgärder, som att stänga ner kontrarevolutionär press som hindrar historiens hjul eller vad det nu må vara.
Popper tar upp en mängd andra saker i sin bok också. Bland annat öser han hat över både Hegel och Platon, men hans behandling av Marx är fylld av ambivalens. Popper var ungkommunist i sin uppväxt och blev först senare liberal. Det hedrar honom att han har någon som helst förstående för Marx kvar efter att ha blivit blå. Dock består hans behandling av Marx mest utav ett velande mellan fördömande av det hegelianska-platonska i Marx och någon form av vurmande för Marxistisk humanism.
Popper gör många bra poänger, och speciellt i dessa dagar kan han användas av vänstern på samma sätt som tidigare liberala tänkare som Ricardo eller Lenin's inspirationskälla Hobson. Men, eftersom han just är liberal är han oförmögen till en djupare analys. Än värre: Popper är propagandist. Poppers verk luktar krutrök, han är en kall krigare i ordets sanna bemärkelse. Det är ingen slump att han talar om historicism, det enda skälet att han drar upp det är dess vikt i kommunistisk och socialistisk ideologi på den tiden. Han finner ingenting av en slump utan letar upp och drar slutsatser. Det är helt okay, men man ska inte tro att han har funnit en historisk lag (vilken ironi!) utan att han snarare just skriver i ett specifikt propagandiskt syfte.
Än idag kan man, som sagt, höra högern dra fram idéer om att vänstern är latent totalitär, att eftersom den vilar på ett kollektiv som politiskt subjekt kommer den alltid att urarta i att individer blir offrade för kollektivet, att all form av historieskrivning som involverar en "berättelse" också ger upphov till folkmord.
Jag har skrivit tidigare om myten om liberalismens individ, mystifierandet av individen bortom allt sans och vett. Är det någon som inte har en vetenskaplig syn på individen så är det liberalismen, och med den, dagens pseudovetenskapliga nationalekonomi. Att tala om den rationella individen är att tala om vit, borgerlig man. Som jag skrev om igår så ligger det implicit i liberal teori att vara universalistisk samt att utgöra sig själv för att vara det naturliga. Att tala om kollektiv med intressen, interna praktiker och konflikter som existerar i och utanför dem är helt rationellt och vetenskapligt (för att använda ett Popperianskt-liberalt honnörsord).
Vidare finns det ingen berättelse, ingen uppenbarelsebok i marxismen. Popper, som alla begåvade akademiker, skapar samband i historien. Att välja ut vilka saker som är viktiga, vilka som är liktydiga, vilka släktskap och regelbundenheter som uppstår är en bra metodologisk teknik (vad postmodernister ibland kallar för "narrativ"). Problemet med narrativ tänker jag inte ta upp i någon högre grad nu, men nog är väl att säga att Popper har fel. Mellan Platon, Hegel och Marx finns inget större samband. Ska man skapa ett sådant samband kanske man kan gå mellan Platons statskommunism, vidare till delar av kyrkliga samfund under medeltiden fram till möjligen Stalinismen. Vad Popper själv inte förstår är att den marxistiska humanism han hyllar just är Hegeliansk. Lukács, Sartre, kanske Kojéve - alla är de hegelianer och alla är de marxistiska humanister.
Marx själv sa att han hade koketterat med hegelianska termer i Kapitalet och hade däröver blivit helt missförstådd. Hegelianska termer gav Marx och senare Marxister vissa möjligheter, vissa begrepp som öppnade nya synsätt på ett sätt som är fullt nödvändigt för vetenskapens framåtskridande. Den senare Marx var dock knappast Hegelian - och den yngre var närmast liberalt reformistisk humanist.
Liksom så mycket annat som är producerat av liberaler vänder sig Popper mot Sovjetunionens statskapitalism och är därmed mer eller mindre totalt ointressant för de flesta. Popper själv förstod inte heller att hans undersökning var en undersökning av ideologin. Detta begrepp som ingen liberal verkar kunna förstå. Den härskande klassen i Sovjetunionen och i dess lydpartier använde sig utav vad man närmast kan kalla en vulgärleninism - byråkratisk centralism, lösryckta citat om behovet av revolutionärens disciplin och om lydnad till partiet. Som Zizek framhåller: Lenin's socialistiska parti var inte mystiska uttydare av folkets egentliga vilja. Under många tillfällen vänder sig partiet emot populära sedvänjor eller andra praktiker. Hos Stalin blir istället det kommunistiska partiet ett parti som vet hur människor tycker egentligen. Skillnaden kan verka diffus, men är viktig. Lenins parti hyste respekt, men de var också inte orädda för att gå i en impopulär, men nödvändig riktning och vara kritiska mot delar av vad som var populärt under tiden i Ryssland. De var lärare och pedagoger som också insåg att man lär sig lika mycket av sina elever som de av en själv när man lär ut, och att respekt är en grundläggande komponent i pedagogik.
Så poängen är att ingenting ges av att åberopa sig på historien och att det är ett propagandiskt grepp som riktas mot vänstern på ingen annan basis än ideologiska skäl. Lika gärna som en stel historiematerialism kan ge upphov till moraliskt rättfärdigande kan modern nihilism, tron på inga värdens giltighet, skapa ett uttrymme för fruktansvärda handlingar.
Labels: Ideologi, Karl Popper
posted by Björn at 2:48 PM
0 comments
