Ner med Mellisarna, eller: hur jag började oroa mig och lärde mig hata klasstramsande kulturvänsternissar

Ett jättelikt och jättefrustrerande ideologiskt problem är vänsterakademikers nostalgi och melankoliska relation till klassbegreppet och klasskampen. Specifikt i form av vänstermänniskor som skriver om den arbetarklass som aldrig brytt sig om revolutionen, som inte velat gå med i ett avant gardistiskt parti eller helt enkelt - never got it.

Det är en urgammal och jättetråkig pseudoberättelse. Och ni känner alla till den. Den frisinnade vänsterintellektuelle ger sig ut på ett korståg för att frälsa arbetarklassen och möts bara av skepticism från den klass han inte ens tillhör. Det är en saga upprepad i medier så olika som DN:s ledarsidor och i filmer och böcker av just avdankade radikaler.

Exemplet här gäller den här artikeln av Patrik Svensson från Sydsvenskan. Den är bra på många sätt och vis, men är samtidigt helt ute och villar i dess märkvärdiga analys.

Tvärtom har de (radikalerna) till och med distanserat sig från dem, i sin revolutionära iver har de anammat en syn på arbetarklassen som ”en besynnerlig blandning av passiv boskap och den naturliga inkarnationen av alla socialistiska dygder”.

Det är en skamfull upptäckt som jag alltför väl kunde känna igen när jag gick i demonstrationståg där medelklassbarnen ropade om ”arbetarklassens kampenhet”.

Men för guds skull. För det första: vad måste man göra för att vara arbetarklass idag egentligen? Arbeta i en gruva 12 timmar om dagen och äta grus till frukost? Många, många svenska arbetare är akademiskt utbildade. Att man inte förmår en djupare analys utan placerar alla som har högskolepoäng i "medelklassen" (usch, vilket ord! Bara med det är man ute och cyklar!) är katastrofalt. Jag har hört talas om diskussioner på en onämnd organisations kongress där man kvalar ut sjuksköterskor ur arbetarbegreppet för att de just har en utbildning förlagd till högskolan. Det är helt uppåt väggarna.

För det andra, riktat mot eventuella mellanskiktsaktivister som man hör om i de här berättelserna: är det någon som är så dum i huvudet att de tror att ett gäng flygblad, en demo, att sälja en tidning eller vad som helst kommer väcka revolutionärt klassmedvetande så borde de fan få stryk. Revolutionsromantik i all ära, men alla måste väl fatta att man inte startar det heroiska folkkriget igenom att göra ett fult flygblad och dela till några knegare någonstans. Radikalism, liksom kärlek, kräver både passion och långsiktigt arbete. Det tar år att bygga upp förtroende, en partisektion, en stridbar fackklubb eller bara trovärdighet.

Så det här med utanförskap för klassen, tja, visst händer väl det. Men det betyder ju inte att man är en mellanskiktsdrömmare för det. Jag är en arbetare, men jag har ingen mystisk koppling till andra arbetare som gör att jag kan kommunicera lättare för det. Liksom andra bär jag på mitt kön, min kulturella praxis, etc. Politik är ju ofta pedagogik, och hur man ska kunna kommunicera på ett rimligt sätt med så breda lager som möjligt i politiken efter behov.

Som någon sa, arbetarklassen är mer en klass i sig än en klass för sig i dagens Sverige. Men arbetarklassen har i mångt och mycket otroligt avancerade idéer om fördelningspolitik, klassförståelse, etc. och överträffar ofta akademiker. Att upprepa sagan om desillusionerade 68' maoister eller andra tokar är ett effektivt sätt att förstöra en politisk hållning igenom att smutskasta alla de arbetare - för de var många - och även mellanskiktare som var uppriktigt politiskt övertygade och aktiva på 60- och 70-talet. Man kan inte bara undvika att komma ihåg att Sverige var ett av världens strejktätaste länder, inklusive vilda strejker av olika typer, att vi hade en socialdemokrati som var oerhört radikal på många sätt och vis och fantastiska framgånger på feministiska, miljöpolitiska, etc. områden som tillhörde den "nya vänsterns" intresseområden.

Nästa gång ni hör antingen en borgare som gnäller om att man aldrig varit del av den klass man säger sig representera - kom ihåg att vi faktiskt har ett rimligt klassbegrepp. Och skulle ni inte vara en del av den - vem bryr sig? Det är faktiskt inte förbjudet att ropa "Internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet!" i en demo bara för att man innehar en annan position i en samhällsekonomisk struktur än majoriteten. Det enda som kanske är förbjudet är att förstöra för alla andra igenom demobiliserande fantasier om klassen, vänstern eller den politiska uppgiften.