Ner med Mellisarna, eller: hur jag började oroa mig och lärde mig hata klasstramsande kulturvänsternissar

Ett jättelikt och jättefrustrerande ideologiskt problem är vänsterakademikers nostalgi och melankoliska relation till klassbegreppet och klasskampen. Specifikt i form av vänstermänniskor som skriver om den arbetarklass som aldrig brytt sig om revolutionen, som inte velat gå med i ett avant gardistiskt parti eller helt enkelt - never got it.

Det är en urgammal och jättetråkig pseudoberättelse. Och ni känner alla till den. Den frisinnade vänsterintellektuelle ger sig ut på ett korståg för att frälsa arbetarklassen och möts bara av skepticism från den klass han inte ens tillhör. Det är en saga upprepad i medier så olika som DN:s ledarsidor och i filmer och böcker av just avdankade radikaler.

Exemplet här gäller den här artikeln av Patrik Svensson från Sydsvenskan. Den är bra på många sätt och vis, men är samtidigt helt ute och villar i dess märkvärdiga analys.

Tvärtom har de (radikalerna) till och med distanserat sig från dem, i sin revolutionära iver har de anammat en syn på arbetarklassen som ”en besynnerlig blandning av passiv boskap och den naturliga inkarnationen av alla socialistiska dygder”.

Det är en skamfull upptäckt som jag alltför väl kunde känna igen när jag gick i demonstrationståg där medelklassbarnen ropade om ”arbetarklassens kampenhet”.

Men för guds skull. För det första: vad måste man göra för att vara arbetarklass idag egentligen? Arbeta i en gruva 12 timmar om dagen och äta grus till frukost? Många, många svenska arbetare är akademiskt utbildade. Att man inte förmår en djupare analys utan placerar alla som har högskolepoäng i "medelklassen" (usch, vilket ord! Bara med det är man ute och cyklar!) är katastrofalt. Jag har hört talas om diskussioner på en onämnd organisations kongress där man kvalar ut sjuksköterskor ur arbetarbegreppet för att de just har en utbildning förlagd till högskolan. Det är helt uppåt väggarna.

För det andra, riktat mot eventuella mellanskiktsaktivister som man hör om i de här berättelserna: är det någon som är så dum i huvudet att de tror att ett gäng flygblad, en demo, att sälja en tidning eller vad som helst kommer väcka revolutionärt klassmedvetande så borde de fan få stryk. Revolutionsromantik i all ära, men alla måste väl fatta att man inte startar det heroiska folkkriget igenom att göra ett fult flygblad och dela till några knegare någonstans. Radikalism, liksom kärlek, kräver både passion och långsiktigt arbete. Det tar år att bygga upp förtroende, en partisektion, en stridbar fackklubb eller bara trovärdighet.

Så det här med utanförskap för klassen, tja, visst händer väl det. Men det betyder ju inte att man är en mellanskiktsdrömmare för det. Jag är en arbetare, men jag har ingen mystisk koppling till andra arbetare som gör att jag kan kommunicera lättare för det. Liksom andra bär jag på mitt kön, min kulturella praxis, etc. Politik är ju ofta pedagogik, och hur man ska kunna kommunicera på ett rimligt sätt med så breda lager som möjligt i politiken efter behov.

Som någon sa, arbetarklassen är mer en klass i sig än en klass för sig i dagens Sverige. Men arbetarklassen har i mångt och mycket otroligt avancerade idéer om fördelningspolitik, klassförståelse, etc. och överträffar ofta akademiker. Att upprepa sagan om desillusionerade 68' maoister eller andra tokar är ett effektivt sätt att förstöra en politisk hållning igenom att smutskasta alla de arbetare - för de var många - och även mellanskiktare som var uppriktigt politiskt övertygade och aktiva på 60- och 70-talet. Man kan inte bara undvika att komma ihåg att Sverige var ett av världens strejktätaste länder, inklusive vilda strejker av olika typer, att vi hade en socialdemokrati som var oerhört radikal på många sätt och vis och fantastiska framgånger på feministiska, miljöpolitiska, etc. områden som tillhörde den "nya vänsterns" intresseområden.

Nästa gång ni hör antingen en borgare som gnäller om att man aldrig varit del av den klass man säger sig representera - kom ihåg att vi faktiskt har ett rimligt klassbegrepp. Och skulle ni inte vara en del av den - vem bryr sig? Det är faktiskt inte förbjudet att ropa "Internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet!" i en demo bara för att man innehar en annan position i en samhällsekonomisk struktur än majoriteten. Det enda som kanske är förbjudet är att förstöra för alla andra igenom demobiliserande fantasier om klassen, vänstern eller den politiska uppgiften.

Den som kan gör, den som inte kan, recenserar.

Jag är lite svag för vänstersosseriet, en oturlig egenskap måhända, men det finns där ändå. Men liksom alla förgreningar av socialismen som jag kanske känner en viss sympati för (socialdemokrati, syndikalism, maoism) så dyker det upp problem efter hand när man hör deras åsikter i ett vidare spektrum. Enn Kokk har skrivit en recension av Åsa Linderborgs recension av “FRP-koden - Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess.” Varför ska man då överhuvudtaget göra någonting så banalt som att försöka skriva en recension av en recension av en recension? Tja, resultaten får väl tala för sig själva om det var lönt eller ej.

Marsdal som har skrivit FRP-koden förklarar Fremskrittspartiets framgångar framförallt igenom att mellanskiktet har helt kvalat ur klassbegreppet ur sin vokabulär. Kvar finns endast hippa, och mindre hippa människor kvar. Deras elitiska von oben perspektiv gör att arbetarklassen - vars själva existens förnekas - söker sig till det parti som talar om deras situation; Framskrittspartiet. Det är intressant att se hur klassföraktet tar sig estetiska uttryck: avsky mot dumma människor utan smak som lyssnar på dansband och inte har matchande kläder. Om jag inte har fel talar ex. Jacques Rancier om hatet mot majoriteten som kan urskiljas i föraktet för populärkultur. Inte för att jag är ett fan av Sunset Beach, Britney Spears och Die Hard - men smak kan knappast kallas objektivt. Om klassföraktet just skulle gömma sig bakom det här så vore det inte alls förvånande. Det är ju lite populärt att vara estetiskt snobbig.
Vidare håller jag helt med om att politikens urholkande, socialdemokratins eviga kasande högerut, banaliserandet av världspolitiska händelser, lögner, propaganda, etc. Alla tjänar det till att skapa utrymme för kryptofascistiska småborgerliga partier som Sverigedemokraterna. Det sorgliga i det hela är givetvis att Sverigedemokraterna, Framskrittspartiet, etc. inte har någonting att erbjuda arbetarklassen. De är för en liberal ekonomisk politik, vill inskränka arbets- och strejkrätt och har inga planer på att lösa arbetslöshet på ett adekvat sätt.

Nu till det jag ville komma till: arbetarklassens värderingar. Det är här jag skiljer mig från Enn Kokk.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)

Va?

Det är sådana här saker som jag tycker är problematiska. Laddad som jag är av vad Diana Mulinari sa på ett föredrag häromdagen om att arbetarklassen blir allt mer rasifierad och feminiserad och av mina egna erfarenheter igenom min uppväxt och så vidare tänker jag på både den rasism och den solidaritet man kan möta i arbetarklassen.

Bilden av arbetarklassen som fördummad, brutal, etc. lever kvar i populärkulturen. Titta på vilken sjaskig amerikansk film som helst, även om deras "ontologiska" (ett ord man aldrig bör höra i marxistiska sammanhang!) status inte erkänns finns arbetarna alltid ändå, kvar där i pereferin. Arbetarklassen som kollektiv tenderar till att ha konservativa värderingar, visst, men i vilken utsträckning egentligen? Som en annan marxistisk sociolog - Rebecca Lärnesjö - sa: ofta kan arbetarklasskvinnorna mycket mer än vad sociologerna kan. De har kommit mycket längre i sin förståelse av klass- och könsförtryck. Så tror jag också det är. Arbetarklassens konservativa/reaktionära värderingar finns, men ofta kan man se dem användas som ett bollträ emot just proletärerna. Akademiker från mellanskiktet eller däröver använder ibland feministiska eller rasiferingsteorier/frågor för att nedgöra arbetarklassen, vända vänsterns vapen emot dem själva. Vi kan inte bara gå med på det. Arbetarklassen förstår bra mycket mer än vad man tror, och om man ska säga något om deras fördomar så är det väl kanske att de är lite mindre raffinerade än småborgarskapets finjusterade avsmak.

Jag ska inte säga mer om stycket om den socialdemokratiska pressen och folkrörelsen. Enn Kokk har rätt.

Sist nu, om kommunismen, Lars Ohly und so wieter. Det man ska komma ihåg när det kommer till Vänsterpartiet är att partiet är just nu där socialdemokratin var på 60-talet. Socialdemokrati är, som vi vet, en återvändsgränd om målet är socialismen. Mer eller mindrae alla av västeuropas länder har styrts av socialdemokrater av en eller annan typ under längre perioder, men ingen av dem har blivit socialistiska för det.

Har kommunistordet något att göra med det? Jo, det är klart. Men inte för att kommunismen i sig gör att ingen vill ha något att göra med det, utan för att en hård propagandakampanj har förts sedan, ja, den revolutionära socialismens födelse egentligen. Kommunism förknippas med Sovjet, något som de härskande klasserna i den statskapitalistiska och kapitalistiska världen har kämpat hårt för att se till. Men revolutionär socialism är ett måste för att skapa en bättre värld. Partier som Vänsterpartiet är de som verkligen kan representera folkflertalets intressen, snarare än några rasister. Det vill säga, om de verkligen slutar vara reformister utan öppnar alla arenor för kampen. Jag tvivlar på att Socialdemokratin kommer hitta tillbaka till reformismen på riktigt. I dess ställe kan man dock inte vara några reservsossar. Ett riktigt alternativ är ett konsekvent arbetarklassparti.