Vänsterut, men inte ultra vänsterut.

Många positiva saker har hänt sedan valet 2006. I vänstern, alltså. Vi har rätat på ryggarna, tagit tillbaka ett gäng begrepp och fått självförtroende när vi sett opinionen svänga och insett hur mycket folk faktiskt avskyr högerpolitik.

Klass som begrepp åter stigit till ytan, och med den klasskampen. Det är helt nödvändigt för att överhuvudtaget ha en vänster, förstås, reformistisk som revolutionär. Socialdemokratins avskrivning av klassbegreppet och postmodernismens förvirring i den yttre vänsterns led har lett till den meningslösa Tredje Vägande som alltid och allena varit en kapitulation för kapitalet.

Den har skapat Tony Blair och Irakkriget, Göran Persson och Sverigedemokraterna. Den har torpederat välfärldsysstemen och huggit facken i ryggen. I grund och botten har det varit jävligt kasst alltså.

Nu när klass åter är på agendan kan man röra sig vänsterut. Bort från att vara en vänsterflygel till Socialdemokratin, bort från reformismen. Men ett par saker måste poängeras som eventuella risker. För det första, att feminismen kan råka i kläm. I ARENA-grälet som var kort men intensivt på bloggosfären, där jag själv också skrev en post i hoppet om att nersabla ett gäng förklädda liberaler kunde man skönja början på ett problem: att avskriva all feminism utanför lönekamper och liknande som 'identitetspolitik' för ett priviligerat mellanskikt. Inte för att jag inte tror att det just finns en skadlig identitetspolitik som verkar förgiftande på oss, upphållen av grupperingar kring ARENA, av Mona Sahlin och lite andra figurer. Men är det endast identitetspolitik när man talar om kvinnors frihet att exempelvis klä sig hur de vill när de går ut för att dansa? Jag är inte så säker. Ska man tala om identitetspolitik måste man definiera det bättre.

Man kan inte heller falla i den ultravänsteristiska fällan, i Sverige organiserad i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, delar av AFA och kanske även RF. Det vill säga, tron att all parlamentarism eller reformism är ond och skadlig (och eventuellt främmande för) proletariatet. Det hänger ihopa med arbetarromantik (arbetarism), voluntarism och så vidare. Här hade jag kunnat lämna en fotnot till Lenin, men jag ska undvika det och istället förklara varför jag tvekar att göra det i nästa punkt.

Historieupprepning/romantik. Allt var inte bättre förr. Och gamla recept kanske inte funkar längre. Den vetenskapliga socialismen ska leda oss framåt, igenom att analysera vad som hänt, var vi är och vart vi vill. Det finns säkert många bra läxor, organisationsformer och så vidare som vi behöver ha kvar, kanske modifiera och kanske bara kasta över ända. Men kom ihåg att när SKP hade arbetsplikt, riktig demokratisk centralism, beväpnade kampförbund och var medlemmar i ett världsparti (som iofs inte var helt jättebra kanske) med miljoner medlemmar gick det ändå inte fantastisk i Sverige.

Men som för att invända mot vad jag nyss skrev så tror jag en sista risk kanske är en viss nationalism. Inte som borgarna hävdar, att vår EU-fientlighet och skepsis mot öppen arbetskraftsinvandring skulle vara utslag av rasism och nationalism. Utan snarare att ha ett alltför snävt synfält, att se bara på vårt eget land. Klasskampen känner inga gränser. Internationalismen är stark, men måste ta rot än starkare. Också för att undvika en viss eurokommunistisk strömning där man egentligen kapitulerar för reformismen (den svenska, fredliga och demokratiska vägen till socialism som VPK ibland pratade om). Som en fotnot måste dock alla nationalistiska strömningar som eventuellt kan gömma sig i förbunden utplånas. Ingen Nils Flyg till, tack.

Ny dag?

En mängd olika tankar har rört sig i huvudet på sistone, om partiorganisation, moral, klasskamp, etc. Jag publicerar om jag någonsin får någon reda i det hela. Den här bloggen är i mångt och mycket en blog för att klargöra tankar, kasta ur sig det mest påträngande man tänker på och för att pröva sina argument och sin agitation. Känner dock att det hela behöver stramas upp rejält om det någonsin ska bli någonting av skrivandet här och i allmänhet. Med det här sagt kommer nu ett litet huggstycke av de större delarna av det jag funderat på.

Mediasituationen i Sverige är beklämmande. SVT är det bästa vi kan hoppas på: men även där går det hela upp och ner. En av de viktigaste sakerna vänstern behöver göra är att tala själv, och tala mer. Allmän paralysering som handlar om missväxten inom vänsterrörelserna sprider sig till alla lemmarna: nybildning av idéer, agitation, kritik (både internt och externt), internationella kontakter, etc. har mycket mer med uttrymme än med inkompetens att göra. När luften tar slut i rummet börjar alla dåsa av.

Vad vi behöver för att lösa - eller snarare, börja lösa - en stor del av våra problem är en dagstidning. För att förändra hegemonin, utveckla oss själva och våra partier och bekämpa högern (internet och externt). Flamman är helt enkelt inte nog. Vad vi behöver är Klassekampen. Tidningar måste säljas, ges ut, skrivas i och distribueras - inte minst inom vänstern själv. Bloggar är bra, men inte tillräckligt. I alla fall inte som de ser ut just nu.