Vart vandrar vänstern?

Nu börjar det vända. Många av mina vänner och andra man talat med har varit oroliga över Vänsterpartiets dåliga siffror. Själv anade jag lite granna att det skulle börja vända. Hypen över sossarna är fortfarande stark och Mona Sahlin får oerhört mycket mediatid. Men det kan inte vara i all evighet.

Vänsterpartiet har gjort dåligt ifrån sig av en mängd skäl som alla skulle släppa när glömskan sätter in. Splittringarna från partihögern, mediadrevet och osynliggörandet var temporära saker. Inte att det inte kan hända igen. Men snarare att de bara levde ett tag, och de som trodde att de var någonting annat än medias glädjeskutt över "splittringarna" är nu utdöende.

Nej, det finns andra, mer reella problem. Den främsta är sossigheten inom partiet och närliggande förbund. Paralellerna till reformisterna tidigt 1900-tal är klara. Man talar om stabilitet, fred, att revolutionärerna är barbarer och hetsiga. Man är paralyserande rädd för att göra någonting provocerande. Man ska helt enkelt vara en god proletär som gör som man borde. Demonstrera gärna, men bara där man får.

Med det sagt vill jag inte säga att vi ska tillbaka till tidigt 1900-tal. Ett enkelt upprepande av receptet från 1917 är inte nog - och inte heller skulle någon från den tiden råda oss till det. Men vi måste ta itu med vår syn på staten och nationen. Vi måste inse att upproren i Rosengård är fullkomligt legitima, vi måste sluta spela med i kören av fördömande röster på ledarplats när polisen slår ner aktivister och några försvarar sig. Vi måste sluta splittra vänstern med att tala om goda och onda demonstranter.

Med det sagt så måste vi för det första ha en klarare bild av vart vi vill gå, en teoretisk förståelse som kan ge grund till en strategi. Vi måste förklara vad vi menar med "grundläggande samhälleliga omvälvningar" och sluta mumla i skägget. Efter det kan vi lista ut vilka metoder, allianser, etc. som vi kan använda oss av.

Vänsterpartiet är ett marginaliserat parti och kommer så förbli om det inte aktivt deltar i djärva massaktioner, om inte arbetarklassen har förtroende för dem. Att agera som Socialdemokratins vänsterflygel kan väl vara okay, men mellan det alternativet och tesen socialfascismen finns det en bättre plats. Vi måste agera självständigt. Titta på vad som hänt i Göteborg. Att bryta samarbetet med Mp och S var exemplariskt gjort.

Man måste också ta itu med snacket om att angiva eller agera mot militanta aktioner och de som håller i dem. Man förråder inte kamrater, så enkelt är det. Det lilla man tror sig vinna igenom det förlorar vi när media blåser upp idén om att det finns goda och onda aktivister. Med det kommer också förståelsen att även om det är bra att hålla i en banderoll, att slå på grytlock eller dela flygblad så är det inte de enda kampmetoderna som existerar. Och att om det är alright att man gör aktivt motstånd i Sydamerika, att man kämpar i Kurdistan eller i Frankrike då är det också alright här.

Jag menar givetvis inte att vi ska sluta med att dela flygblad eller affischera och istället bara bomba polisstationer. Inte heller menar jag att vi ska klä om till Black Bloc en masse. Minst av allt menar jag att vi ska sätta oss på tvären bara för att. Men, vi avväpnar den radikalism som existerar och handikappar oss själva igenom att tilldela legalismen en form som är annat än strategisk. Tidningarna kommer aldrig att gilla oss, så enkelt är det. Vi måste bygga vår egen media, och det är den uppgiften som vi borde ägna mest tid åt. Det kommer löna sig i längden.

Jag ska sluta gnälla i och med de många positiva överraskningar jag har fått. Lars Ohly, Josefin Brink, Kalle Larsson, Rossana Dinamarca är alla högst kompetenta och duktiga partimedlemmar och parlamentariker. En levande idédebatt existerar, arbete pågår överallt i Sverige. Den nya linjen som ett folkligt parti med subjektet "vi", bredsidorna som ges i alla instanser av vårt arbete och den oerhört progressiva utveckling vi ser exempelvis i Stockholm där VSF har en mycket framträdande roll är jättelika steg framåt.