Marxism: vetenskap eller ideologi?

För tillfället håller jag på att läsa om ett par böcker, en av dem är Louis Althussers "Att läsa Kapitalet" (1 och 2). Althusser är väl värd att läsa, lika mycket för att lära sig av hans misstag som av hans geni (som alltid). Althusser är en av de tre stora marxistiska filosoferna på 1900-talet, tillsammans med Lukács och Sartre. Där Lukács är en renodlad filosof ur den tyska skolan, fullblodad hegelian, upplärd tillsammans med Weber och Simmel - dessa två sociologiska giganter födda ur tysklands filosofi (med allt vad det innebär) och där Sartre för alltid är en briljant, allsidig men alltför borgerlig filosof är Althusser precis, exakt. Han bekämpar den unge Marx och humanisterna eftersom han gör en skarp åtskillnad mellan vetenskap och ideologi, där ideologi betecknar ett "falskt medvetande" och verkar anamma just Lukács reifikationstanke: att kategorier som rättvisa, demokrati, stat, etc. är förstelnade tankeformer som döljer sakernas sanna natur och från villken alla borgerliga tankar utgår från.

Althusser har vidare misstänkt lika uppfattningar som en av mina andra favoriter från 60-talet, Kuhn, vars vetenskapsteori i korthet går ut på att de begreppskollektiv (paradigm) man använder sig av är bestämmande för en vetenskap och att periodiska kriser och revolutioner avlöser varandra i vetenskapsteorin, vilket då också betyder att begreppen inte fullt motsvarar sina objekt (en grundstomme i positivistiskt tänkande).

Men det jag skulle komma till, efter denna långrandiga inledning, var vad marxismen är. Frågan är givetvis intimt sammanhängande med vetenskapsteorin i sin helhet, men om vi för ett ögonblick sätter det åt sidan så kan vi kanske fundera över denna enkla fråga: kan marxismen ge oss goda förutsägelser? Alltså, kan vi, med historiematerialismens begrepp och analyser, förutse händelseförlopp? Jag menar givetvis inte att vi kommer kunna lära oss allt om allting innan det händer, helt a priori, det finns det ingen samhällsvetenskap som kan (eller naturvetenskap för den delen). Utan kan vi göra en analys och sedan agera utefter den.

Ett sätt att svara på kan ju eventuellt vara att det beror på vilken typ av marxism. Det finns marxistiska kulturhistoriker, nationalekonomer, statsvetare och även - förstås - filosofer. Det svaret tror jag är mindre bra. Marxismen är en holistisk vetenskap där ingenting kan urskiljas ur sin helhet, bara vissa saker betonas mer eller mindre. Det är också dess styrka i stor utsträckning, andra vetenskaper lever kvar i sina (reifierade!) positivistiska banor hämtade från August Comte's 1800-tal. Liksom den borgerliga ekonomin har även vetenskapen vuxit ur sina barnkläder och kräver en (vad annars?) revolution.

Ett annat sätt att svara på det är att man inte kan det, och att marxismen helt enkelt är någon form utav fin idé eller någonting i den stilen. Om man tror på det, då är man inte marxist överhuvudtaget. Besläktat med den tanken är att Marx blev falsifierad (i sin helhet) av det ena eller det tredje. Sådana tankar stöter man på i kurslitteratur gång efter annan, vilket bara är ett banalt utslag för många borgerliga akademikers galna kommunistskräck. Det är också deras egen grav, förstås. Min egen bana till marxismen började i och med att jag märkte att utfallen mot marxismen motsade varandra - de var för rabiata, för motsägelsefulla, för konstiga, för mycket utslag av desperation.

Den sista av typen felaktiga uppfattningar som jag kommer på för närvarande är marxismen som en bakåttittande vetenskap. Dvs. man konstruerar (eller "ser", beroende på hur postmodern man är) orsakssammanhang bakifrån. Vi förstår varför Henry V:s lösdrivarelagar fanns, men det fanns inte då möjlighet att förutse dem. Man kan kanske även tänka på hur vi marxister ibland blir anklagade för att kunna "förutsäga allt" med marxismen. Så är det ju inte förstås, ibland ziggar världen istället för att zagga. Ibland har vi fel. Meningslös revisionism i stil med Balibars tokiga "försvar" av proletariseringsteorin kan vi nog skita i. Hellre att ha fel och fortsätta eller förfina teorin än att syssla med att lappa ihop trasiga byggen.

Alltså, slutligen, jo - marxismen kan användas som en förutseende vetenskap. Vi kan veta framförallt att någonting kommer ske, men inte nödvändigtvis uttrycken för det. Akademiker ska disciplineras i Bologna-processen, och där det sker sker också motstånd. Vi vet inte precis hur det kommer te sig, men vi kan veta att någonting kommer hända. Vi kan veta att det kommer fortsätta ske uppror i Rosengård om inte bostadssegregationen, alienationen och arbetslösheten löses. Jag menar inte att vi kan veta någonting a priori, vilket för övrigt mest är ett meningslöst begrepp, utan vi behöver stora mängder underlag för det vi studerar. Men det är möjligt, och det bör vara en guide till politisk taktik och strategi.