Kunskap och organisering.

Som ni kanske har förstått vid det här laget så upptar sig den här bloggen mycket kring frågor om kunskapsteori. Det fina med det området är att det är där någonstans man finner skärningspunkten mellan ontologi, praktik och information. Vad är det som existerar egentligen? Hur får vi reda på det? Kan vi det?

En fråga som ofta dyker upp är: varför ska vi bry oss om den eller den teorin? Anti-intellektualism dyker av i vänstern titt som tätt, men även utanför den kretsen så blir kunskap någonting av en onödig lyx. Det är väl säkert bra och fint, men här i den verkliga verkligheten så är det rätt meningslöst. Och i stor utsträckning kan jag kanske hålla med. Men när vi börjar tänka kring det hela lite vidare, vilket vi kommer tvingas till, så kommer vi stöta på teoretiska frågor, och därmed även bli tvungna att bli teoretiker.

Vi, som människor, bildar koder och förståelsemönster utefter kollektiva principer. Vårt språk, vår förståelse av varandra och av verkligheten vore otänkbara om vi inte var en del av kollektiv som uppfostrar oss. Och jag tänker inte lägga an med någon borgerlig pessimism om kollektivens begränsande och bestraffande funktioner - snarare är vi givna epistemologiska verktyg med begränsningar men som är totalt och fullt nödvändiga för att kunna leva och agera i en verklighet som präglas av kaos och föränderlighet. Till skillnad från andra marxister tror jag inte att det ligger en dimma över verkligheten som tvingar oss att se den som något annat än vad den är, utan snarare att vi är tvungna att ha en ideologi - dvs. ett komplex av symboler, förförståelser, etc. - för att kunna navigera i verkligheten, ha ett språk, osv. Dock så är det förstås inte så att de ideologiska bitarna och strukturerna som exempelvis sexism, rasism und so weiter är nödvändiga eller bra på något sätt överhuvudtaget.

Och här någonstans kanske man kan börja förstå vikten av både teori, organisering - men framförallt - praktik. I en lustig dialektisk vals finner vi att praktiken är grundstommen för varje kritik. Problemet i leninismen och i just Lenins "Historiematerialism och Empirokriticism" är att han anammar en absurt empiristisk och simpel återspeglingsteori, som tack och lov överskridits av exempelvis Lukács (men även Mao). Det vill säga, Lenins teori om verkligheten är att våra tankar - enkelt uttryckt i alla fall - återspeglar sakernas tillstånd. Det är givetvis helt tokigt.

Här någonstans kanske vi också kan finna en radikalt annorlunda syn på kunskap och studier än vad vi finner hos liberala tänkare - hur briljanta de än var en gång i tiden. Världen som en karta, där vi upptäcker det ena med det tredje ger oss en idé att vi endast med tankens kraft, och eventuellt observation tillagt till det skulle kunna förklara verkligheten. Det är med liknande idéer som den moderna naturvetenskapen är uppbyggd på till exempel. Men så är det inte, snarare är de begrepp och traditioner som vi följer någonting som öppnar dörrar för oss. Som visar vad som är signifikant och vad som inte är det. Althusser talar en del om hur Marx är mer än en fulländare av en borgerlig nationalekonomisk tradition från Smith och Ricardo och att han istället gör en revolutionär brytning. Ricardo öppnar dörren på glänt när han påvisar intressemotsättningen mellan arbetare och ägare av produktionsmedlen, men Marx utför en teoretisk revolution där han visar på sambandens natur. Att det som är viktigt i nationalekonomin kanske inte är statens inkomster och utgifter, utbud/efterfrågankurvor, etc. utan snarare arbetsskador, uppdelningen av mervärdet och kriser i produktionen.

Men inte heller är det så att allting flyger fritt i luften i idévä.. förlåt, jag menar begreppsvärlden. Varierande filosofer från så olika skolor som poststrukturalister men även in på analytiska filosofiska varianter har utvecklat den typen av idéer. Och där någonstans kanske Lenins invändning i Empirokriticism kommer till användning, att filosofi ofta spårar ut i idealistiska banor ur såväl rationalistiska som empiristiska grunder. Men, för att återvända till sakerna själva så är det i praktiken som the proof of the pudding är i. Det är inte så att man kan likställa fysikens materiabegrepp med teologins återuppståndelse eller dylikt.

Där någonstans finner vi behovet av revolutionär praktik för oss som socialister. En rörelse som skärs bort från klasskampen förlorar också sin potential - hur många revolutionära begrepp den än skrivit ner. Vi har en tendens att uppvärdera kongresser och val och det ena med det tredje samtidigt som vi utvecklar en fobisk rädsla för att göra någonting överhuvudtaget - vilket leder oss rakt in i en reformistisk återvändsgränd som vi borde glömt bort 1917 (senast!). Det jag menar helt enkelt är att om man som organisation för socialister aldrig agerar i klasskampen så blir man direkt reaktionära, och det jag menar är att hela organisationens mål måste vara upprätthållandet och utvecklandet av kampen. Idag är våra mål och medel totalt värdelösa. Byråkratin upprätthålls för byråkratins skull. Utökade riksdagsmandat och en större offentlig sektor blir målen.

Alla organisationer som inte utvecklar klasskampen men har som mål att organisera arbetarklassen blir reaktionära. Inte för att jag tror att folk inte menar väl, men om det mot förmodan skulle bli så att arbetarungdomen flockas till Ung Vänster tror jag inte någonting överhuvudtaget förändras. Kanske, i light of recent events, kommer saker till och med bli sämre. Organisering för organiseringens skull är meningslös. Kampen fortsätter konstant, och klassen förblir där den är. Det kan inget arbetarparti i världen förändra. Men att leda, utveckla och förbättra kampen - det är möjligt.

Men för att det ska se så måste det också finnas marxister som har praktisk kunskap och inte bara har slått upp Marx alla böcker. Borgarna tycker säkert det är gött om vi bara sitter i våra hörn och studerar Lenin, eller om vi existerar i vårt internpolitiska spel som exempelvis SSU. Varför är det så att rörelsen bara kommit ihåg alla dåliga idéer som kommit ur den revolutionära traditionen?