Liberal intolerans mot klasshatet

Kampen gentemot den borgerliga ideologin är konstant. De diskurser, interpellationer, ideologiska statsapparater, reifierade strukturer, etc, etc. som byggs upp i ett komplext och konstant motsägelsefullt nätverk angriper våra liv och medvetanden i de kollektiv som vi är del av. De flesta av oss, hur väl vi än förstår strukturernas diktatur, och hur pass duktiga marxistiska ideologikritiker vi än är, är ändå konstant påverkade och - och detta är viktigt - producerar och reproducerar ideologi.

Även vänstern är i högsta grad ideologisk, mer en avart av liberalismen än en brytning med det borgerliga samhället som vissa massrörelser lyckades med. Inte för att klassmedvetandet är dött och begravt, förlorat i nyliberalismens sköna nya värld. Men vänstern - och kanske finns här en skillnad till arbetarrörelsen - bygger upp sig självt kring franska revolutionens egalité i en meningslös dikotomi till liberalernas liberté, där Mona Sahlin är den tråkiga och värdelösa aufhebung av de båda.

Med de här tramsiga och stora orden tänker jag helt enkelt komma till sak efter många om och men. Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen.

Fördömande mot demonstrationer som efter polisterror utbryter i kravaller. Avsky mot det venezolanska folkets socialiserande av företag. Och värst av allt, det giftiga: "varför kan vi inte bara alla komma överens?" För helvete! När mellisvänstern moraliserar från sitt jävla fönster bortom verkligheten, blinda för förtryckarens men inte den förtrycktes våld och strid, när de kämpar med näbb och klor för att behålla oss som en idealiserad, romantisk rörelse utan någonting kontroversiellt eller någonting med konkret uppror i - då vet vi nog var de hör hemma.

Klassamhället förstås av de på toppen och de på botten. De enda som inte gör det är de i mitten som vandrar omkring, indränkta i en filt av liberal tolerans och vackra ord bortom det tvång, våld och förtryck som är vardagen. Jag tänker åter på Leon Larsson när jag skriver de här raderna och känner klasshatet pulsera. Men för att gå framåt så tycker jag att nästa gång någon försöker relativisera eller släta över era högst rättfärdiga känslor av avsky och hat mot det bestående samhället så kan ni ju komma ihåg vad Rage sjöng: "Whoever told you that is your enemy!"

Poesiutmaning.

Det är med glädje jag ser att ännu en av mina kamrater har fallit för frestelsen och skapat en blog, och inte vilken blog som helst, utan en blog om arbetarrörelsens poesi. Fiendeland har alltså utmanat mig att skriva om en arbetardikt som berört, men jag är ju lite dålig på att göra som folk säger. Istället tänker jag kommentera ett par rader som dyker upp gång på gång under tiden som politiskt aktiv. De maler i huvudet och ger en aldrig ro.

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen - en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen - maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter
- 150.000.000, Majakovskij.

Under snabbt, inspirerande skrivande kommer Majakovskijs dikt tillbaka. Men den belyser också någonting mer än bara jaget. Den kollektiva skapelsen, formulerandet av det som funnits osagt. Det aktiva, levande. Bort från den döda, kontemplativa borgerliga världen som är så nöjd med att sörpla sitt té eller vin, prata om världens problem som någonting som händer där borta. Konstnären, likt alla andra, är en del av det kollektiva, och allt fjärmande från det är ett fjärmande från folkflertalet och ett graviterande mot borgarskapets ideologiska moln. Jag tänker på Majakovskij när man med pennan i munnen skriver febrilt på ett uttalande, ett flygblad eller på den här bloggen.


Min sång, den är ingen sång om nöd och oförätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni,
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter
Och sjunger den i sorg, i hat och raseri

Min sång den är ingen sång om den, som tåligt lider
Och ingen glädjesång och älskogslåt
Nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodigt stråt

Min sång skall tona vildt kring gatorna och torgen
Så vildt som torgens tjut och åskans tunga dån
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen
Ett hämndens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är
Och i min själ har helvetet sin boning
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär

-Leon Larsson, Hatets Sång.

Leon Larssons verk har verkligen gått upp och ner, och även hatets sång sviktar. Men den sista delen är det bästa han har skrivit. Det är historiens vingslag från den unga, svenska arbetarrörelsen. Men saker och ting har förblivit essentiellt samma. Även idag stryker vi omkring, letar efter förströelse eller uppror. Ändlösa timmar på caféer, i föreläsningssalar, i pubbar. Liksom den tidens unga socialister har inte vi heller några pengar, utan turas om att dela. Men kamratskapet har också en annan sida, och baksidan av vagabondlivets medalj är alienation och hat. När vänstern går ut på att vara snäll och god, och samhället är tvärt om, så värmer Larssons dikt. Den säger allting om hatet till chefer, till ens situation, till föreläsare som sätter sig på en, till polismakt och (borgerliga) politiker.

Av och till dyker andra fragment av dikter upp. Jag tänker på Majakovskij igen när han skriver "Även jag - har fått AgitPropen nerkörd i halsen" när man känner hegemonin i partiorganisationerna kväva en. Eller de rena, berusande raderna i "Vi kommer!": "Vikommervikommervikommer! Nu viker snöstormens vitgardister!" med en sprudlande glädje som man kan känna igen när varje poliskedja faller bakåt.