Liberal intolerans mot klasshatet

Kampen gentemot den borgerliga ideologin är konstant. De diskurser, interpellationer, ideologiska statsapparater, reifierade strukturer, etc, etc. som byggs upp i ett komplext och konstant motsägelsefullt nätverk angriper våra liv och medvetanden i de kollektiv som vi är del av. De flesta av oss, hur väl vi än förstår strukturernas diktatur, och hur pass duktiga marxistiska ideologikritiker vi än är, är ändå konstant påverkade och - och detta är viktigt - producerar och reproducerar ideologi.

Även vänstern är i högsta grad ideologisk, mer en avart av liberalismen än en brytning med det borgerliga samhället som vissa massrörelser lyckades med. Inte för att klassmedvetandet är dött och begravt, förlorat i nyliberalismens sköna nya värld. Men vänstern - och kanske finns här en skillnad till arbetarrörelsen - bygger upp sig självt kring franska revolutionens egalité i en meningslös dikotomi till liberalernas liberté, där Mona Sahlin är den tråkiga och värdelösa aufhebung av de båda.

Med de här tramsiga och stora orden tänker jag helt enkelt komma till sak efter många om och men. Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen.

Fördömande mot demonstrationer som efter polisterror utbryter i kravaller. Avsky mot det venezolanska folkets socialiserande av företag. Och värst av allt, det giftiga: "varför kan vi inte bara alla komma överens?" För helvete! När mellisvänstern moraliserar från sitt jävla fönster bortom verkligheten, blinda för förtryckarens men inte den förtrycktes våld och strid, när de kämpar med näbb och klor för att behålla oss som en idealiserad, romantisk rörelse utan någonting kontroversiellt eller någonting med konkret uppror i - då vet vi nog var de hör hemma.

Klassamhället förstås av de på toppen och de på botten. De enda som inte gör det är de i mitten som vandrar omkring, indränkta i en filt av liberal tolerans och vackra ord bortom det tvång, våld och förtryck som är vardagen. Jag tänker åter på Leon Larsson när jag skriver de här raderna och känner klasshatet pulsera. Men för att gå framåt så tycker jag att nästa gång någon försöker relativisera eller släta över era högst rättfärdiga känslor av avsky och hat mot det bestående samhället så kan ni ju komma ihåg vad Rage sjöng: "Whoever told you that is your enemy!"

Populism? Demokrati?

Nicaragua har varit ett land som man kan tycka lite vad man vill om. Ortega har gått långt åt höger sedan hans förra tid i regeringen och man har infört oerhört repressiva abortlagar som slungar kvinnokampen långt tillbaka i landet. Nu läser jag i Klassekampen att Ortega sänker sin och andra förtroendevaldas löner. Det är bra i princip, tycker jag. Deputerade ska ha en lön som ligger så nära, eller till och med under, medelinkomst som möjligt. Detta för att skapa en intressegemenskap och sätta sig själv i samma ekonomiska situation som gemene man så man inte glömmer var man kommer ifrån. Samt, givetvis, att minska karriärismen. Men hur som helst, varför tycker jag då det här kanske är lite problematiskt? Jo, helt enkelt för att det kanske är populism: meningslösa gester för att göra folk glada. Mitt hopp är, givetvis, att det inte är så, men det är alltid värt att varna.

Vidare är artikeln jättespännande, speciellt det som handlar om gräsrotsdemokrati:

Parlamentet vedtok 24. januar en lov om å opprette folkeråd, komiteer som skal være redskapeer i politiske og sosiale endringer på grasrota. Folkerådene skal ikke være en kopi av revolusjonskomiteene som Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSNL) opprettet under sin første periode (1979-90). Rådene skal komme med henstillinger og forslag overfor regjeringen.

I slutändan handlar alltid demokrati, rättvisa eller klasskamp om människors inflytande över sina egna liv, på formella, ekonomiska och sociala plan. Det är detta som högerns "frihet" aldrig kan förstå: för det är en frihet som är ägnad åt enstaka individer, skapad och upprätthållen igenom en marknadsekonomi som fångar de flesta i en ekonomisk struktur. Hela folkmajoriteten krävs för att bygga en riktig demokrati från gräsrotsnivå och ta kontroll över det som de skapar och administrerar, dvs. produktionsmedlen. Demokratiska förändringar sker igenom kollektiv kamp, inte igenom enstaka hjältar: vad än borgerlig historieskrivning vill ha det till.

I Sverige och de andra nordiska länderna finns det en oerhörd förutsättning för det här. Vi har en solid demokrati som alltid rankas bland de bästa i världen, vi har ett folkrörelsearv, en solidaritetsideologi och en stabil ekonomi. Förhoppningsvis kan vi kollektivt bygga en rörelse som kan göra just detta, bli en 'demokratisk socialistisk' och samtidigt revolutionär folkrörelse i Sverige. För att slutgiltigt bryta med hela det nyliberala vansinnesprojektet, imperialismens förgreningar i världen och den borttynande folkhemmet behöver vi någonting i stil med detta.