So it goes.

Så Benazir Bhutto är död. Andra har skrivit bra om det. Det enda jag vill poängtera är detta i virvelvinden av sinnessjuka analyser som slår över oss: det handlar om politik och makt, inte om religion. Dessutom, och än viktigare, så betyder inte hennes mord mycket i det stora hela. Pakistan har haft en livaktig arbetarrörelse med vissa paraleller till hur det ser ut i Egypten och Iran. De och de halvproletariserade massorna i Pakistan är de som kan göra reell skillnad i det långa loppet, inte den inhemska borgerligheten som Bhutto som vi som bäst kan hoppas på att återvända till 'business as usual'.

Dessutom, kom ihåg att USA är kompisar med den härskande klicken i Pakistan. Glöm alla absurda Clash of Civilizations teorier som kommer hagla över oss, och glöm alla liberala Great Person-tjafsande. Visst är det en tragedi att hon är död, och visst kommer det betyda någonting att hon har gjort det. Men det är verkligen inte hela världen. Allt snack om förkämpe för demokratin, etc, etc. är ju säkert bra och kanske sant i någon mån - hon verkar ju ändå rätt okay och jag är som sagt alltid ledsen när någon kolar - men det är inte hon och det är inte Pakistans borgerlighet som kan göra långsiktiga förändringar. Kanske är det till och med så nu att den klicken av deras härskande klass som stödde Bhutto och hennes parti kommer fega ut nu och lämna fältet öppet för ett folkligt ledarskap.

Det jag har väntat på var Tariq Alis kommentar, som inte säger så mycket som jag vill men som ändå är väl värd att läsa. För mer och bättre information rekommenderar jag hans bok, Clash of Fundamentalisms.

Don't Believe the Hype

Alltså, jag vill inte vara någon form av olyckskorp eller någonting, men septemberalliansens (preliminära) utvärdering är inte direkt lyckad. Mest för att den inte är uppriktig. Faktum är att man misslyckades med sina objektiv. Det är väl ändå på något sätt hur man måste förstå ett misslyckande? Man fick inte ut tillräckligt med personer, i Malmö var det katastrof och man samlade inte ihop så mycket pengar man ville. Man fick inte ens den öppna brytning med LO-ledningen man önskade.

Men det kan ändras, och det är bra att man går vidare. Jag gillar septemberalliansen. Jag gillar samarbete. Men det här hänger ihopa med att man inte har ett positivt program, eller ens en tillräckligt djup kritik i de breda folklagren. Arbetarklassen stödjer sosseriet som mest är emot borgarna, men som faktiskt inte vill ha någonting nytt (eller egentligen något jätteannorlunda).

Man får känslan hela tiden av ett missnöje, en irritation. Borgerligheten måste falla tillbaka, det är sant, och motståndet är viktigt. Men för att det ska flamma upp i riktiga demonstrationer, strejker, etc. måste mycket mer till. Och tyvärr kommer det bero på S i mycket stor utsträckning. Men kanske hinner vi längre vänsterut först och kan sätta dagordningen. Sedan att de inte kommer acceptera den helt ut är verkligen sin sak, men vi kan göra ett försök till ett positivt, radikalt program.

Jaga ut Odell!

Man kan kanske tro att jag mest ägnar mig åt att hetsa mot lag och ordning. Och det är ju ganska rätt och riktigt. Men jag skulle vilja lyfta fram någonting jag tycker är alldeles utmärkt, Ulla Anderssons krav på att Odell ska avgå efter att det visat sig just hur djupt ner i den ekonomiska syltburken som hans feta hand är. Nu jävlar är det väl bara dags att hiva ut äcklet ur Rosenbad!