Modernitet som Propaganda.

Nyligen så har vi ju uppmärksammat hur Miljöpartiets Peter Eriksson anfallit Vänsterpartiet. Detta för att partiet är så hemskt "omodernt" och "bakåtsträvande". Jo, i jämförelse med den moderna värld som de andra partierna föreställer sig är Vänsterpartiet allt detta. I ett ideologiskt ramverk där "modernitet" och "nödvändighet" är två ord som gång på gång dyker upp, både i postmodernismens falska radikalism och i nyliberalismens hårda angrepp på arbetarrörelsen blir alla som inte vill böja sig för den rådande ordningen omoderna. Det är nästan ett modeinspirerat ideologiskt ord: "Arbetsrätt? Det är bara så 1920-tal!"

På samma sätt som nationalism var en ideologisk hammare för direkt arbetarklassfientliga åtgärder är nu modernitet det. När tyska socialdemokrater slog ner Spartakus-upproret lutade de sig tillbaka inte bara på klassförakt mot pöbeln men utan säkerheten för den tyska nationen. Numera talar man om modernitet och nödvändighet i ekonomin som tvång, överideologiska storheter som bara är, som hur mycket man än tycker om "folket" eller vad man nu pratar om får en att göra det ena eller det tredje. Det är lika mycket bluff och båg som nationalismen var då.

Mp, som den menlösa, ideologilösa samling dårar de är, faller lätt in i den här fällan. Även för marxister eller andra socialister kan det vara svårt att hålla sig på rätt kurs. I Socialdemokratin har högerflygeln klart kristalliserats i en liberal falang som tagit makten över partiet och helt enkelt gillar läget. Gillar nödvändigheten av låga skatter, en modern arbetsrätt, osv. Jag tror knappt det finns hopp för SAP, och för Mp - som ljudlöst glidit högerut i ett decennium eller mer - har det nog alltid varit kört. Att prata om modernitet är totalt poänglöst, eftersom det betyder lika lite som "rättvisa". Det är endast och förblir endast ideologiska dimridåer.

Men jag tror att det är bra att Peter Eriksson gjorde såhär. Då blir det en klar linje mellan oss och dem. Här i Skåne regerar Mp tillsammans med borgarna i sin "regnbågsallians". Många som röstar på Miljöpartiet gör det för att de anser att de är vänster, de känner att de inte kan rösta på V pga. att de tycker vi är stalinistiska, eller på sossarna på grund utav att de är konstanta svikare. De röstarna, vilket inkluderar unga och kvinnor, kommer ansluta sig i hög grad till Vänsterpartiet, alternativt Socialdemokraterna nu. De är inte intresserade av att föra en liberal politik i någon högre mån.

Att slå ner på Mp blir då en strategisk fråga. För att driva dem vänsterut, men också framförallt för att vi ska bli starkare förankrad vänsterut i allmänhet. Och det kommer gå. Men vi måste inse att vi, som det enda parti som inte anser att "modernitet" betyder rättslöshet, kontroll av fackföreningar, klassklyftor och miljöförstöring, står ensamma. Men det är bara en ensamhet i den parlamentariska verkligheten, en fiktion som existerar i löpsedlar och i Henrik Brors, Per T. Ahlmark och andra liberala idioters huvuden. Vi måste stå fast, för vårt stöd förblir starkt inom de bredare folklagren. Vi har inte vunnit dem permanent, eller ens kanske temporärt, men de idéer som man hyser står närmast oss - och vi är också de enda som kan artikulera och driva de frågorna nu.

En enda sak har man rätt i från högerhåll, men givetvis inte helt. Det är att vi måste formulera och driva en vision. Mer än bara försvaret av offentlig sektor och välfärldsstaten. Grundläggande måste också vara att bygga ett större och starkare parti längre vänsterut, gemensamt med V:s andra organisationer (Ung Vänster, VSF, etc). De flesta kommer endast i kontakt med Vänsterpartiet igenom de fåtal funktionärer de träffar, men för att nå ut behöver vi ett bättre, mer medvetet och ett bredare arbete på basnivå. Det är positivt att jag har fått intrycket av att de här ambitionerna finns från central nivå.

Ett par bra länkar som berör det här kan ni finna här, här och här.

Den som kan gör, den som inte kan, recenserar.

Jag är lite svag för vänstersosseriet, en oturlig egenskap måhända, men det finns där ändå. Men liksom alla förgreningar av socialismen som jag kanske känner en viss sympati för (socialdemokrati, syndikalism, maoism) så dyker det upp problem efter hand när man hör deras åsikter i ett vidare spektrum. Enn Kokk har skrivit en recension av Åsa Linderborgs recension av “FRP-koden - Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess.” Varför ska man då överhuvudtaget göra någonting så banalt som att försöka skriva en recension av en recension av en recension? Tja, resultaten får väl tala för sig själva om det var lönt eller ej.

Marsdal som har skrivit FRP-koden förklarar Fremskrittspartiets framgångar framförallt igenom att mellanskiktet har helt kvalat ur klassbegreppet ur sin vokabulär. Kvar finns endast hippa, och mindre hippa människor kvar. Deras elitiska von oben perspektiv gör att arbetarklassen - vars själva existens förnekas - söker sig till det parti som talar om deras situation; Framskrittspartiet. Det är intressant att se hur klassföraktet tar sig estetiska uttryck: avsky mot dumma människor utan smak som lyssnar på dansband och inte har matchande kläder. Om jag inte har fel talar ex. Jacques Rancier om hatet mot majoriteten som kan urskiljas i föraktet för populärkultur. Inte för att jag är ett fan av Sunset Beach, Britney Spears och Die Hard - men smak kan knappast kallas objektivt. Om klassföraktet just skulle gömma sig bakom det här så vore det inte alls förvånande. Det är ju lite populärt att vara estetiskt snobbig.
Vidare håller jag helt med om att politikens urholkande, socialdemokratins eviga kasande högerut, banaliserandet av världspolitiska händelser, lögner, propaganda, etc. Alla tjänar det till att skapa utrymme för kryptofascistiska småborgerliga partier som Sverigedemokraterna. Det sorgliga i det hela är givetvis att Sverigedemokraterna, Framskrittspartiet, etc. inte har någonting att erbjuda arbetarklassen. De är för en liberal ekonomisk politik, vill inskränka arbets- och strejkrätt och har inga planer på att lösa arbetslöshet på ett adekvat sätt.

Nu till det jag ville komma till: arbetarklassens värderingar. Det är här jag skiljer mig från Enn Kokk.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)

Va?

Det är sådana här saker som jag tycker är problematiska. Laddad som jag är av vad Diana Mulinari sa på ett föredrag häromdagen om att arbetarklassen blir allt mer rasifierad och feminiserad och av mina egna erfarenheter igenom min uppväxt och så vidare tänker jag på både den rasism och den solidaritet man kan möta i arbetarklassen.

Bilden av arbetarklassen som fördummad, brutal, etc. lever kvar i populärkulturen. Titta på vilken sjaskig amerikansk film som helst, även om deras "ontologiska" (ett ord man aldrig bör höra i marxistiska sammanhang!) status inte erkänns finns arbetarna alltid ändå, kvar där i pereferin. Arbetarklassen som kollektiv tenderar till att ha konservativa värderingar, visst, men i vilken utsträckning egentligen? Som en annan marxistisk sociolog - Rebecca Lärnesjö - sa: ofta kan arbetarklasskvinnorna mycket mer än vad sociologerna kan. De har kommit mycket längre i sin förståelse av klass- och könsförtryck. Så tror jag också det är. Arbetarklassens konservativa/reaktionära värderingar finns, men ofta kan man se dem användas som ett bollträ emot just proletärerna. Akademiker från mellanskiktet eller däröver använder ibland feministiska eller rasiferingsteorier/frågor för att nedgöra arbetarklassen, vända vänsterns vapen emot dem själva. Vi kan inte bara gå med på det. Arbetarklassen förstår bra mycket mer än vad man tror, och om man ska säga något om deras fördomar så är det väl kanske att de är lite mindre raffinerade än småborgarskapets finjusterade avsmak.

Jag ska inte säga mer om stycket om den socialdemokratiska pressen och folkrörelsen. Enn Kokk har rätt.

Sist nu, om kommunismen, Lars Ohly und so wieter. Det man ska komma ihåg när det kommer till Vänsterpartiet är att partiet är just nu där socialdemokratin var på 60-talet. Socialdemokrati är, som vi vet, en återvändsgränd om målet är socialismen. Mer eller mindrae alla av västeuropas länder har styrts av socialdemokrater av en eller annan typ under längre perioder, men ingen av dem har blivit socialistiska för det.

Har kommunistordet något att göra med det? Jo, det är klart. Men inte för att kommunismen i sig gör att ingen vill ha något att göra med det, utan för att en hård propagandakampanj har förts sedan, ja, den revolutionära socialismens födelse egentligen. Kommunism förknippas med Sovjet, något som de härskande klasserna i den statskapitalistiska och kapitalistiska världen har kämpat hårt för att se till. Men revolutionär socialism är ett måste för att skapa en bättre värld. Partier som Vänsterpartiet är de som verkligen kan representera folkflertalets intressen, snarare än några rasister. Det vill säga, om de verkligen slutar vara reformister utan öppnar alla arenor för kampen. Jag tvivlar på att Socialdemokratin kommer hitta tillbaka till reformismen på riktigt. I dess ställe kan man dock inte vara några reservsossar. Ett riktigt alternativ är ett konsekvent arbetarklassparti.

Toppstyre.

Hos Wigforss läser jag en intressant och klarsynt analys om Socialdemokratin. Även om det har tappat mycket fortsätter sossarna vara ett mycket stort parti, men det är väl ganska tveklöst så att det finns en stor diskrepans mellan det medlemmarna på "golvet" vill och det toppen vill. Absurt nog är det här samma diskussion som har funnits i arbetarrörelsen i säkert hundra år. Luxembourg skrev texter om det här, Lenin lika så (Radikalismen). Det är ingenting man löser på en handvändning, men det verkar klart att om någonting ska ske i det partiet måste det vara nya idéer och nya tag från botten som skapar det. Ingenting kan skänkas från ovan, och ingenting ges som en order av Mona Sahlin eller någon annan pamp.

Rättning i ledet.

Socialdemokratin i Sverige är fantastiskt bra på att organisera sig enligt en demokratiskt centralistisk linje. Härligt att skåda hur ryggar rätas och åsikter tas tillbaka.