Men vad i helvete? Om SAC och papperslösa.

Fackorganisering osolidariskt? Är det inte det som DN brukar skriva? Varför skriver då Lisa Rasmusson det i förra veckans Flamman? Jag har väntat med att svara tills SAC själva svarade. Det enda tradiga är att Ung Vänsters ledning av något totalidiotiskt skäl anfallit SAC också. Är det här på grund utav att man tror på den gamla idiotidén att om man anfaller vänstern, då kommer man verka mer rakryggad och moraliskt korrekt? Tror man på det, då är man helt fel ute. Högern hatar oss. Det enda de tycker om med oss är när vi bråkar internt. Frågan är vad det här egentligen handlar om. Hur kan man skita i de papperslösa? Handlar det här bara om det gamla vanliga sekteristiska syndikalisthatet? Eller är det ett försök att flytta oss högerut i allmänhet igenom att anknyta till LO:s sämsta idéer? För det här låter otäckt likt den största idioten i svensk arbetarrörelse (förlåt, efter Nuder) Erland Olaussons konstanta quislinguttalanden.

Tyvärr inget learning by doing.

Näst efter polis verkar journalist vara det värsta man kan vara. Inte för att det i sig är så dåligt, utan snarare för att det lovar så mycket och ger så lite. När jag var mindre ville jag gärna vara journalist, men efter för mycket kontakt med press på det ena eller det andra sättet kan man inte annat än känna sig lite äcklad varje gång man läser tidningen.

Jag är säker på att det finns många välmenande journalister och andra pressagenter, och många av dem söker sig säkert till yrket på grund utav någon form utav samhällskritiska uppfattningar och en vilja att utleva de. Men här i världen är det tyvärr inte så förtroendevalda ombudsmän och politiker alltid perfekt fungerande, brandmän räddar inte katter ur träd och journalister berättar inte sanningen.

Klart är att man kan se saker och ting från olika håll och kanter, och det finns olika samband man kan göra som vittnar om en eller annan ideologisk övertygelse. För att överhuvudtaget förstå propagandismen som media i allmänhet ägnar sig åt är det nödvändigt att förstå koncepten med narrativ och Gramscis små- respektive storintellektuella. Man berättar historier, inte avbilder eller återsamlingar av det som skett. Det är vad folk anknyter till, och det är vad man producerar och reproducerar igenom en filtreringsprocess av samhällets ideologi och de ideologer som producerar den ideologin.

Ett exempel är självklart vänstern, som konstant utmålas antingen som en flummig hippievänster från 60-talet vars solidariet ungefär betyder kärlek och Jesuslik självuppoffring eller icke-ideologisk extremistiskt våld från individer och grupper som lika gärna kunde slagits på fotbollsmatcher eller med SMR-loggan på jackan istället för RF:s. Detta i sin tur formar både allmänheten och oss, och den invecklade ideologiska proceduren försätts i praxis.

Så det jag skulle komma till var helt enkelt att det var lite synd att det inte fanns en chans för journalistförbundet att gå ut i en storstrejk och kanske lära sig ett och annat om maffiametoder. Om hur vanliga människor patrullerar sina arbetsplatser, om kampen på golvet, om att kämpa för sin rätt. Det kanske ett journalistförbund som självupptaget bygger på idén om maffiametoder skulle behöva lära sig.