Framtiden för bloggen.

Det har stått ganska mycket still på den här bloggen ett tag, mycket på grund utav olika skäl. Förmodligen kommer stora förändringar att ske och ett nytt format som bättre passar in i vad som både fattas i rörelsen och vad som kan få en naturlig dynamik försöka hittas. Framförallt hoppas jag på att kunna göra ett bra, kollektivt arbete med en central inriktning på teori. Har ni några idéer eller önskemål eller andra kommentarer så kan man ju passa på nu så kan vi se vad som sker i framtiden.

Demokrat? Republikan? To-mah-to? Toh-ma-toh?

Så är det alltså "Super Tuesday" i USA. Och här i Sverige visar olika människor prov på sin trasiga politiska kompass när de faktiskt håller på någon kandidat överhuvudtaget.

Överklassen organiserar sig på olika sätt för sina intressen. I Franco-Spanien och Nazityskland organiserade man sig igenom regelrätta diktaturer utan ens tillstymmelsen till inflytande. I Sverige organiserade den sig i en historisk klasskompromiss som den nu släppt. I USA krävs det ingen öppen diktatur, och inga kompromisser, där har man istället lyckats med att skapa en "demokrati" helt utan folkligt inflytande, och som i princip motarbetar varje försök till folkligt inflytande. Valet sker på en tisdag som inte är en helgdag. Båda partierna är så lika varandra att de nu mest tävlar i vem som kan vara mest reaktionär och sysslar med överbjudningspolitik i repression.

Den enda som kan vinna det amerikanska valet är överklassen. Det kvittar om Obama, Clinton eller ens jävla McCain vinner. Folk som ser någon parallel överhuvudtaget till det europeiska flerpartisystemet eller den svenska politiska verkligheten och som inte är på väg att dö av skräck av det fattar inte ett dyft av det som händer.

Men det här handlar inte om anti-amerikanism på något sätt överhuvudtaget. USA är ett skräckexempel för att det visar på hur klassherravälde kan se ut. Var det inte Marx som skrev att alla mindre avancerade stater kan se i de mer utvecklade kapitaliststaterna sin framtid? När vi tänker över hur EU utvecklas från det lilla folkliga inflytande som parlamentarism ger så kan vi nog inse varför vi måste bekämpa just Europas Förenta Stater.

Den amerikanska arbetarklassens försvinnande från valurnorna är inte ett dåligt tecken, det är en insikt djupare än den någon sociolog verkar ha mäktat sig. Amerikanska arbetare förstår att det inte finns kandidater som faktiskt gör någon skillnad, systemet förblir detsamma. Avsaknaden då av organisation skapar de så typiska spontana, väldiga utbrott som vi kan känna igen från USA. Slaget om Los Angeles, miljonfirandet under första maj, Stonewallupploppet, etc. Det är något som alltid sker i ett system präglat av kaos och instabilitet, men än mer så med de sinnessjuka klassklyftorna som existerar i USA.

Mitt enda hopp för den som vinner är att Clinton ska vinna, helt enkelt för att en gång för alla bevisa hur korrupt och oligarkiskt USA verkligen är. Betänk mandatperioderna George Bush d.ä, Bill Clinton, Bill Clinton, George Bush d.y., George Bush d.y, Hillary Clinton. Och sedan ställer ju Jeb upp till nästa val förmodligen. Finns det ingen gammal Kennedy man kan fiska upp och ställa på någon piedestal så vi kan få lite rullning i dynastierna? Hur som helst, det här är ännu mer meningslöst än ett vanligt val.

Super Tuesday Commentary

Att tala politiskt

När jag pratade med en kamrat häromdagen om en av den lokala unghögerns förmågor och hur han hade förolämpat honom igenom att kalla honom "febrig" ("det värsta en liberal kan höra, de vill ju alltid vara så rationella" tror jag han sa) så började jag tänka lite. På exempelvis hur dikter kan ha en mening för oss i vänstern, hur sånger kan bära med sig en berättelse och en känsla. Hur intimt sammankopplade symboler, flaggor, ord är. Och hur liberaler och den liberala analysen inte kan hantera det. Hur de måste anklaga oss för att låta känslorna och inte förnuftet styra oss.

En klassisk invändning mot det socialistiska projektet och rörelsen är väl just känsloargumentet. Visst, det är för jävligt, men ge oss bara lite tid. Det är hemskt med krig, men vi kan lösa det. Etc, etc. Men saken är den att om man säger så, så döljer man också vilka processer som egentligen är de som är relevanta. Man ska nog vara skeptisk till all tro på att människor i sin vardag hyser någon form av ofullständig, känslomässig åsikt och sedan kan träda ur den och in i det offentliga rummet för att tala i upplysningens och rationalitetens språk.

Nej, politik handlar om intressen och kamper. Den handlar om traditioner och praktiker. Jag tror mycket mer på att de MUFare, CUFare, etc. som jag känt som i sina avkopplade stunder hånar pöbeln och öppet menar att folk är för dumma för demokrati, och att de åsikterna är de mest reella och att de är också de mest intressanta att tala om snarare än något framförande i riksdagen eller i en bok när vi talar om uttryck för politiska övertygelser.

Inte för att jag menar att rationellt tänkande och överläggande inte har en betydelse, utan att den politiska fakta som vi letar efter är mer intressant i termer av en sjuksköterska som sitter och tittar på TV och lyssnar på något terrordåd som skett och säger "ja, så händer det när människor är desperata och inte har några pengar" än vad den är som en analytisk filosofs schematisering över det rätta och det goda.

Och av de skälen kan vi marxister också inkorporera såväl sången och dikten som abstrakta resonemang kring Kondratieff-vågor. Å ena sidan finns det basen och å andra sidan överbyggnaden, människors praktik tangerar och är de båda. Uttrycket för klasshatet i Internationalens toner är ett av uttrycken för klassens rörelse. En kvinnas uppgivna skri av ilska över att ha blivit behandlad svinaktigt en gång för mycket är en politisk handling lika väl som motionen i kommunfullmäktige.

Liberalers naiva idé om människan som var revolutionär sent 1700-tal, haltande på 1800-talet, efterbliven på 1900-talet är idag bara löjlig. Det är inte rationalitetsargument som förändrar världen, det är inte goda människors insikt, det är inte välmenande mecenater som kommer frälsa oss. När vi väl övergivit den teorin kanske vi kan komma vidare till en förståelse av verkligheten och människan där vi kan inkorporera även förståelsen av basala uttryck som exempelvis poesi i en social verklighets politik.

Att bygga en rörelse: Ungdomshuset.

Den långa kampen om Ungdomshuset närmar sig sitt slut. Köpenhamns kommun och Ungdomshusetaktivisterna debatterar vilka olika platser som ska bilda det nya Ungeren. Ungdomshuset har visat hur man ska bygga en rörelse, och samtidigt falsifierat en rad teorier om hur man ska bygga en rörelse/Partiet/facket.

För det första, handlingens propaganda. När människor ser att någonting händer, speciellt någonting som är bra och som knyter an till aktuella konflikter (i Danmark är hela Ungdomshuset/Christiania konflikten intimt knuten till en dansk regering som gör allt för att förborgerliga landet och privatisera de allmänningar som finns). Ungdomshusetrörelsen har inte byggts igenom att man delat ut 20 000 flygblad, eller att man gjort ett bra pressmeddelande, eller att man har sprejat "Ungdomshus nu!" på väggar på Nörrebro. Det har man också gjort, men det är inte det som är det viktiga. Man kan inte agera i ett politiskt vakuum, och hur många flygblad man än delar ut så kommer man inte ett jävla snäpp närmare revolutionen för det. Det är endast i relation till aktuella konflikter som sådant blir effektivt eller ens intressant att göra.

Rörelsen har byggts efterhand i ett dialektiskt samspel med propaganda och gatuaktioner. Konfrontativa aktioner har hållits, från gatuslagen för ungefär ett år sedan till G13-ockupationen som var ickevåld. Många tyckte inte om det, och många blev ganska arga. Även nordiska vänsterister som borde veta bättre gick ut och fördömde kravaller och aktioner. De kanske kan fråga sig själva hur rätt de nu hade när man nästan vunnit i Köpenhamn, och själva står man och stampar. Och de kanske även ska fråga sig varför man alltid är så pigg på att fördöma sten och flaskkastande när hundratals blir frihetsberövande, fångar blir torterade (brända med cigaretter i cellar, mm.), slagna med batong och dylikt.

Det viktiga med Ungdomshuset är att man byggt en rörelse och radikaliserat en hel generation i Köpenhamn. Man kommer tala om detta i ett decennium framåt, minst. Som Göteborgskravallerna, fast på ett positivt sätt. Det visar att rörelser byggs inte ur ingenting, det kräver faktiska konfliktytor och sedan handlingar som är meningsfulla att delta i. Det är bara lite till på vägen nu med två milstolpar framför oss.

Den första är "BlokR, G13 - del II" som är en simpel idé. En ny, massiv, konfrontativ icke-våldsdemonstration med målet att stänga in Köpenhamns politiker och inte släppa ut dem ur Rådhuset förrän de gett dem ett nytt Ungdomshus! Den andra är första mars, då man helt enkelt hotar med att jämna Köpenhamns centrala distrikt med marken om man inte fått ett Ungdomshus till då, ett år efter rivningen. Dessutom följer en rad jubileer, bland annat den 50:e torsdagsdemon (det har alltså varit en demo i veckan i nästan ett år då, med minst 500 deltagare i varje!).

Massaktionen som politisk metod och teori har bland annat utvecklats av Luxemburg, och det här är väl ändå någonting av en textbook example på just det. Den politiska praxis som Ungdomshusaktivisterna har utvecklat för tusentals människor är viktigare än huset. Det visar också på möjligheten och betydelsen av konfrontativa taktiker. Efter att den värsta mediastormen har passerat kommer någonting bli kvar. Rörelsen kommer växa, om man gör bra saker, och det är endast i handlingen som man blir reellt farlig och reellt mäktig. Nu har ett gäng äckliga krustpunkare i Köpenhamn gått från att ha varit lite tomtiga i ett socialt center som varit lite på dekis till att vara statens fiende nr. 1 och effektivt ha mobiliserat en generation unga Köpenhamnare till motstånd mot nordens värsta regering - och till på köpet utmana kapitalets logik i och med försvaret och utvidgningen av allmänningar. Inte så pjåkigt för några "jävla anarkister", eller?

Men hur som helst. Åk till BlokR, stäng in politikerna. Åk till jubileumet och var med på den 50:e veckoliga demon i rad. Åk till 1:a mars. Och kom sedan hem med råg i ryggen och börja tänk på hur man kan bygga en massrörelse på gatan och vilka hus vi borde ockupera för vår egen skull. Betänk att vissa kommer alltid hata oss, men att det enda sättet vi kan kämpa är på gatorna och det är det som är vår klass utrymme och styrka.

Justice Vs. Power - Chomsky Vs. Foucault, Part 1

Från 1971, debatt mellan Chomsky och Foucault. Inte kanske mina två favoriter, men man kan väl inte annat än hålla med Foucault?

Justice Vs. Power - Chomsky Vs. Foucault, Part 2

Fritt fall på börsen

Jag är inte speciellt duktig på ekonomi, men man måste väl kommentera börsraset? Förhoppningsvis kommer folk som är mer expert på det här området skriva någonting, exempelvis Vänsterekonomi. Även om jag inte är riktigt så säker på att det som den här artikeln hävdar, att USA är på väg in i en depression, är sant så är det uppenbart att saker och ting håller på att hända. Oljepriset fortsätter skjuta i höjden, precis som man trott. Marknader fortsätter avregleras. Finansspekulationer blir vanligare och vanligare. Klyftan mellan produktionen i pereferin och centrum intensifieras.

Det dåliga i det hela är att det är riktiga människor det här går ut över. Tyvärr är det ju bara ett fåtal börshajar som hoppar från fönster eller hänger sig. Snarare gör överklassen det Bush gör, sänker kostnader för företag och minskar skatter. Det är ungefär som att laga ett hål igenom att borra i det.

Det här är ingenting nytt, och vad man måste göra är ingenting nytt heller. Men det bör uppmärksammas och analyseras.

Video från Fosieblockaden.

Video från SAC Syndikalisternas blockad i Fosie utanför Malmö. Jag kan inte riktigt beskriva det jag känner när jag ser den här videon. Kolla in hur poliserna ljuger, misshandlar, torterar, hånar, hetsar, etc, etc. Det här är inte ovanligt. Kolla gärna in del två också. Om ni orkar.

Skolan och betyg

Precis som man hellre bör lyssna på vad folk på jobbet eller skolbänken säger än vad politiska kommentatorer tror så bör man ibland lyssna mer på låttexter än att läsa artiklar ur tjocka böcker. I alla fall om de är så träffande som Blå Tågets "Staten och Kapitalet" som förmodligen innehåller mer användbara och sanna saker än vad tusen rapporter från statens forskningsråd gör.

Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften
om kvastarna ska sopa bra
får man inte slarva med skaften
spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och för var o en
till hans rätta fålla

Och nu ska jag göra någonting som är ganska okamratligt. För ett tag sedan skrev Röda Raketer en post om skolan och att betyg är någonting önskvärt. Jag höll inte med, men fortsatte inte debatten. Istället ska jag skriva lite om hur man kanske bör tänka kring skola och lärande.

För det första kanske man ska tänka över lite granna vad man egentligen tror kommer hända när man stoppar in unga människor in i kolossala stenbyggnader i eviga lektionstimmar i tron att de ska lära sig någonting. Skolan har många funktioner, men det viktigaste paret är repression (och/eller socialisering) och utlärande av nödvändiga kunskaper. Precis som i resten av samhället har vi lyckats tillkämpa oss lite extra här och där, lite grädde på arbetarklassens mos. Därför har vi "religionskunskap" och inte kristendomsundervisning. Därför har vi allmänna kunskapsutlärningar i samhällsvetenskaper för alla, inte bara för de som ska gå vidare till akademiska karriärer.

Förtryck av alla de slag, må de så vara regelrätta ockupationer, poliskontroller i demonstrationer eller kapitalismens klassamhäle kräver uppsplittring för att vara effektivt. I skolan genomförs det framförallt igenom betyg som är ett medel för intern kamp. Det händer någonting med en människa när man interpellerar den, i sociologin pratar man om stigmatisering. Vilket överhuvudtaget inte är ett flumbegrepp eller meningslöst utan precist och vetenskapligt. Bra mycket mer så än vad betyg är, men mer om det längre ner.

Människor reagerar på olika sätt till en interpellation. Det är en vägmarkör där man slussas in på en väg eller den andra. De flesta gör motstånd på olika sätt, ett fåtal kollaborerar. Skolkande, vandalism, etc. är symptom för både motstånd och alienation. Ibland kan det leda till någonting bra, om det görs kollektivt i alla fall. Oftast är de bara tecknen på hur fel allting har gått. Ett system som överhuvudtaget inte kan förstå vad alienation verkligen är kräver högre repression istället, vilket skapar kameror i korridorer, SÄPO-agenter i klassrum och Björklundar i parlament. Och alla dessa är också fler former av interpellering som faktiskt gör någonting med både elever och lärare. Skolan blir ett fängelse.

Men vidare så slås jag gång efter annan av själva naiviteten i betyg. Tror man verkligen att matematisk kunskap är samma som sociologisk? Kan vi säga att ett halvårs filosofistudier ger samma sak som ett halvårs studier av fabriksarbete? Kan vi sedan mäta dessa efter givna kriterier? Filosofer är vanligtvis mest patetiska och ignorerade, tyvärr så tillåts ibland vissa av deras dumma idéer ut i verkligheten. Fulpositivismen i betygssystemet är i det rena tänkandet blåögt, dess implementering dryper däremot av förtryck.

Vidare har de 'intellektuella' förläst sig. Kunskap produceras och reproduceras på komplexa sätt igenom praxis, dialektiken mellan teori och praktik. I skolor sitter man och läser i timtal, eller lyssnar på lärares högläsning ur minnet. Varför är det då fallet att man lär sig mer om att tjuvröka än om medeltiden i skolan? Maoismen förblir den politiska ideologi som har den mest realistiska och progressiva kunskaps- och lärandeteorin. Learning by doing praktiserades av kinesiska röda armén på sent 20-tal.

För att då ge en känga åt mitt eget parti (från vänster, vilket man alltid bör tänka igenom när man kritiserar) så är en sak man kanske missat lite är den ideologiska aspekten av skolväsendet. Allt lärande är ideologiskt i den mån att den har hållhakar i utomvetenskapliga metafysiska system. Jag menar inte, och har aldrig menat, att all kunskap är subjektiv (vilket ändå vore obegripligt). Det är självklart att Svenskt Näringsliv inte ska få sponsra skolliteratur, men är det som lärs ut idag o-ideologiskt? Nej. Det är först när jag själv läst och lärt mig som jag insett hur många lögner och hur mycket liberalt tjafs som mina lärare lärt ut till mig. Den första lögnen är den kristna värdegrunden i skolan, den största är marknadsekonomin.

Det kan dock inte existera o-ideologiska skolor, i alla fall inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det sättet som vi lär ut på nu är en katastrof. Givetvis en katastrof framförallt driven av materiella orsaker som storlek på klasser pga. lärarbrister, nerskärning i offentlig sektor och dylikt - men essentiellt också en fråga om strukturer. Borgarklassen, vars politiska mål är "normaliseringen" av den nordiska modellen skivar snabbt och elegant bort de reproduktiva funktioner som arbetarrörelsen tillförskansat sig. I skolfrågan är det alltför tydligt. Det måste finnas ett socialistiskt alternativ - på riktigt. Och ett alternativ som även i viss grad kan förverkligas i ett klassamhälle och som går bortom kamper för skolmat, mot betyg eller mot för stora klasser. Fast de kamperna är jätteviktiga, och jag menar verkligen det. Men en skola som sannerligen är en skola kan inte förstås som ett fängelsestraff - att utlevas i en grå anstalt fylld av medfångar och plitar där man räknar timmarna tills man kan gå hem och man är fri för evigt.

NEO och repression.

NEO är ju som känt en totalt meningslös men tidvis lite skojig tidskrift av Sveriges övervintrade nyliberaler. Det finns ju inte så många kvar av den typen längre, mest kanske på grund av att det inte är rumsrent att vara nyliberal efter dess totala misslyckande i världen. Jag blev tipsad om en artikel om "ABF och extremvänstern" (varning för PDF-fil!) efter att en av min egen organisations arrangemang blev omnämnt.

Det är ändå intressant att se hur man anfaller ABF och försöker få dem att backa från arrangemang med olika grupperingar, exempelvis Arbetarmakt, RKU eller SUF (tre organisationer som man drar stora växlar på i artikeln). Men jag tror att NEO missuppfattar någonting ganska radikalt här. ABF är jävligt viktiga för arbetarrörelsen, och har framförallt varit det tidigare. Det finns många uppriktiga och samarbetsvilliga ombudsmän och styrelser inom ABF, men SAP är ju knappast kända för att vara snälla och goda bara sådär. SAP:s politik inom ABF:s arbete med olika grupper handlar nog mer om att dra in dem i någon form av socialdemokratisk lång marsch igenom institutionerna.

I Tyskland och Danmark använder man tyngre repression, i Sverige mjuk. Om man skulle lyckas avskilja "extremvänstern" från ABF så kommer den inte försvinna. Den kommer bara förändras och kampen kommer skärpas. Inte för att vi inte ska slåss för att behålla ABF för just arbetarrörelsen - men jag tror det är viktigt att höja blicken från gång till gång.

En annan intressant sak i artikeln är att Malmö-snuten, dessa goa grabbar i blått eller grått eller vad det nu är, har anonymt hemligt tipsat Malmö stad om hur hemska och ONDA de på Glassfabriken är. Tack polisväsendet i Malmö! Den informationen är väl ungefär lika tillförlitlig som den den amerikanska armén brukar ge ut.