Den "neutrala" staten

En av de mest problematiska ideologiska föreställningar som förhärskar långt in i vänstern är den om statens neutralitet, om rätts- och statsväsendenas autonomi och avsaknad av klassintressen. Ingenting är mer splittrande och skadligt än den föreställningen.

Men samtidigt antar privategendomen alltmera formen av en naken kapitalistisk utsugning av andras arbete, och den statliga kontrollen genomträngs alltmera av uttalade klassintressen. Emedan sålunda staten, dvs. kapitalismens politiska organisation, och egendomsförhållandena, dvs. dess rättsliga organisation, blir alltmera kapitalistiska istället för socialistiska, ställer de upp två oöverstigliga hindrer för teorin om socialismens successiva genomförande.

- Rosa Luxemburg, Sociala Reformer eller Revolution? (ifrån "Reformpolitik och Socialism", Arkiv förlag)

Staten är en repressiv apparat för en klass kontroll över en annan. I Sverige, och andra liknande välfärdsstater finns även vissa reproduktiva förmågor knutet till staten. Det är dock fel att blanda ihop progressiva delar av staten med dess reaktionära och repressiva, huvudsakligen polis, militär och spionväsende (eller för den delen att fördöma allt som staten gör som dåligt och hemskt).

I dagarna har det framkommit att USA infiltrerade Vietnamrörelsen i Sverige. I Amerika självt mördade man politiska aktivister, ljög i domstolar och på andra sätt förföljde aktivister på andra sätt. Läs även den här texten från Sveriges Radio där man öppet berättar om det samarbete man har med stormakters polis- och spionväsende. Det är inte okay.

Som den gamla dikten säger, först kom de för kommunisterna. Men det slutar ju inte där. I tider av höjd repression och reaktionär utveckling förtrycks och förföljs progressiva rörelser eller individer, exempelvis fildelare. Det är dags att ta itu på riktigt med synen på staten. Luxemburg själv blev till slut mördad av den stat hon var medborgare i. Och det man ska komma ihåg är att det inte var ett undantag. Det är den logiska utvecklingen i ett reaktionärt, borgerlig scenario. Liberalismen utmynnar i öppet, naked våld.

Ghosts of Cable Street: Antifascism Now and Then.

/And so we learn from history generations have to fight
And those who crave for mastery
Must be faced down on sight
And if that means by words, by fists, by stones or by the gun/

Certainly one of the most impressive and powerful events of the antifascist movement. It is more than necessary to remember the tactics of antifascist mass action and confrontation in these days of reactionary and cryptofascist developments.

Deus Ex Machina: Burgeoise History.

As a a runner up to a more thorough series of posts about historical materialism and praxis I've come to write the following. As always, I am more indebted to my comrades for the argumentation and idea rather than any talent or inspiration I might have in myself.

One of the many problems that plague the Left, particularly the Swedish Left, is our critique of past regimes - particularly the Soviet Union and revolutionary China. Because they were defeated and because we have been pressed back further and further we have accepted the allegations from the burgeoise papers and their academic cohorts.

Burgeoise critique, however, is completely senseless. Like their history, it is a sort of deus ex machina system of explanation. It usually goes like this: from nowhere comes a figure that suddenly enters the political stage and everything changes. Hitler was evil, thus, Germany became evil. Stalin was a mass murderer, thus the Soviet Union was the work of Stalin. A few variations exist on this theme, one of them being the culturalist explanation (Huntington, imperialists, colonialists and other racists) and another being a sort of leftist liberal 1984 style paranoia and fear scenario that, though it may explain bits and pieces of things, misses the larger picture.

Rather than just being plain wrong, we must realize something else as well. Each assault on our history from the burgeoise is not an attack on right or wrong - the upper classes couldn't care less - but against us, against the working class. To back away is not going to cause them to cease, not at all, they will continue and continue - each time with more absurd allegations - until they have neutralized us entirely. The debate on Lenin, the Soviet Union, the Left Party and Communism in Sweden is a prime example. It cannot be won by backing off.

Critique is at the heart of Marxism, as is the understanding that material interests are the stuff that make up the central conflicts of society and from which our understanding of ourselves and our relations come from. We must devote our time to a critique the left. The Trotskyites have devoted the most time to their critique of the Soviet Union and in particular, Ernest Mandel have produced some excellent and eye-opening thesis on what actually happened during the time of the Soviet Thermidor and the decline of the socialist state. Read it.

Cynism och Utopi

Ett ord som man ofta hör riktat från vänster mot högern är att de har en cynisk människobild, en cynisk politik eller är på andra sätt, ja, cyniska helt enkelt. Jag tycker det är problematiskt, både som ett propagandistiskt begrepp (igenom att man försöker framhålla oss, motsvarigheten, som "snälla" då) och på ett mer akademiskt plan.

För saken är: de är inte cyniska. Tvärtom, de är utopiker av den allra värsta sort. Slavoj Zizek skriver i "Irak: att låna en kittel" att det värsta möjliga är inte om de nykonservativa i USA ljuger om sanningen, om orden om demokrati och frihet bara är en slöja över deras girighet utan om de faktiskt menar det.

Samma sak i Sverige och annars. Det värsta är inte om de faktiskt är cyniska och nihilistiska, utan om de faktiskt tror på vad de säger. Om de faktiskt är så vansinniga så att de tror att människan, atomiserad från sin omgivning och helt vinstmaximerande, kommer skapa den största möjliga lyckan. Om de är utopiker, och inte cyniker.

Univeralismen och EU.

Det finns mycket tankegods som infekterar våra politiska och filosofiska traditioner. Liberalismen är en av dem, tillsammans med universalismen (som snarast får ses som en ideologi i den marxistiska betydelsen av ordet). Dock så är en av de saker som ingen över storborgerlighetens eller det övre politikerskiktet lyckas bli begeistrade för nu på bordet igen. EUs konstitution. Nu ska den smygas in i varje land efter att motståndet - inte apatin - har krossat det förra förslaget i Frankrike och Nederländerna.

EU smyger in, igenom Bolognaprocessen i universiteten, i konstitutionen, överallt. Där den inte gör det blir motsättningarna klara och viktiga slag utkämpas i klasskriget. Mellan en arbetarklass som blir allt mer förfrämligad efter att de reproduktiva rättigheter som tillkämpats i nationalstaten förloras, och den överklass vars ideologiska lik det rycker lite i av och till.

Med samma von oben perspektiv som anläggs vid uppror och upplopp av ungdomar, arbetare och studenter manar ledarsidor till en kollektiv identitet i EU. Men ingen verkar tala om vad det skulle vara. Slovenska berg, tysk Bratwurst och lettiska statyer? Ett osäkert hurra kan höras från taburetterna. Mest för sakens skull. Det är som om de liberala ideologerna helt enkelt inte har någonting att komma med. Inte motstånd mot USA och dess hegemoni: för man är en del av den. Inte solidaritet: för man är emot all solidaritet. Inte trygghet: för man är en rovdjursklass.

Det finns ingen europeisk ideologi idag. Kanske kan det finnas en en dag. Förmodligen kommer det inte då heller vara en progress ideologi.

Nog för att jag också skulle vilja ha integration, fred och så vidare, men kapitalismen kan aldrig garantera det. Dock kommer knappast EU kunna reformeras, än mindre än till och med vad nationalstaten kan. Den proletära internationalismen går inte vägen igenom parlamentet.

Utvecklingen kommer dock fortsätta. Den kommer smyga sig på en när man minst anar det. Några mumlade ord om liberalism och fred kommer sägas. Man kommer kanske åberopa sig på univeralismen. På Voltaire. I de stunderna kommer de bleka avteckningarna av den Andre skymta fram, som en mörk skugga gentemot Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Boendes i Paris förort, uppsköljd på Spaniens strand, levandes i Rinkeby. Franska revolutionens slagord har förlorat sin progressiva mening och är nu endast en vek vampyr utan förmåga att uppbåda entusiasm för ens sitt barbari.

Tillbaka till Trettiotalet.

Maskineriet går igång, reaktionärt gastande från ledarsidor blir allt värre. Liberala fri och rättigheter offras i hiskelig fart, bostkastade som gårdagens plagg av glada, moderna borgare. Det enda som man kan tänka på i sådana här tider av motstånd och apati är det som en gång hände i Ådalen.

Själv har jag en fot i Ådalen och en i Skåne. Man är än närmare om man kommer ihåg att det var kamrater ifrån det kommunistiska partiet som gick längst fram och som i huvudsak blev skjutna. I takt med att repressionen i våra dagar höjs och att de framsteg arbetarrörelsen har nått rullas tillbaka blir ett par saker smärtsamt uppenbara. I tider av nedmontering av välfärdsstaten och klassolidariteten rör mellanskikten på sig på ett otäckt sätt. Sakta men säkert förbrunas de. Lyssna på vad Svenska Dagbladet skrev i dagarna innan:

"Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på." (Svenska Dagbladet 1931-05-15)

Samma sak hade praktiskt taget kunnat skrivas idag. När man kallar fackets blockader för "maffiametoder", försvarar terrorn i Irak, jagar invandrare och sparkar sönder den välfärd som finns öppnar man också för reaktionärt gastande av den här typen.

I en tid då undantagstillstånd blir det normala, folkmord blir en kategori att slumpvis placeras ut där man behöver mobilisera folkligt stöd för imperialistiska äventyr och då politisk aktivitet ses som suspekt verkar det bara bli en tidsfråga tills någonting händer. Som man säger i USA: something's gotta give.

Men någonting annat är också uppenbart. Att den mäktigaste gruppen i samhället är arbetarklassen. Inte igenom någonting magiskt, utan igenom att den befinner sig på den platsen i samhället att där den kan lyfta hela statsapparaten. När den reser sig, spränger den sina bojor. En enda kontrafaktisk tanke är allt som behövs: vad sker om arbetarklassern helt enkelt vägrar en dag? Allting faller, hjulen stannar. Småborgerligheten ryser, sopas bort på en sekund. Sedan kommer skotten.

Men vidare: det som sker utanför är det som kommer ske innanför. I USA har strejker brutits av militär, i Irak stormas fackföreningskontor, Socialdemokratin fortsätter sin chauvinistiska tradition och glider alltmer högerut ju mer man blir bunden till EU och till imperialismen. När man bygger murar kring länder och kring EU, då är det inte långt kvar till murarna i de egna staterna. Och när massakrer sker på arbetare i andra länder, då är det inte långt kvar tills det kommer ske hemmavid.

Än har vi mycket kvar, och det är långt borta från trettiotalets fattigdom och elände. Från den tid då man i Norrland regelbundet gjorde sitt bröd av bark, för att ingenting annat fanns. Men snabbt går det, proletariseringen snurrar på. Men det som man lever i skräck för är när slöjan dras undan, våldet i samhället sveper fram och vi finner hur det står mitt bland oss, naket och avslöjat. Som den där dagen i Lunde, då våra kamrater blev nerskjutna av SAF:s agenter. Idag är det som slår en, på den där platsen i Norrland, hur vackert det verkligen är. Det ger illusionen av att trettiotalet är långt borta. Ingenting kunde vara mer fel.

Det enda monument som står på platsen av Skotten i Ådalen är det som man kan se till höger här.Det föreställer en arbetare i språng, eller i strid, mot en häst som är på väg att trampa ner honom. De krafter kapitalismen har skapat och släppt lös behärskas inte av människan, de behärskar människan.

På texten står det "Här vilar en svensk arbetare. Stupad fredstid. Vapenlös. Värnlös. Arkebuserad av okända kulor.

Brottet var hunger. Glöm honom aldrig."

Mario Savio: Sproul Hall Steps, December 2, 1964

Things that remain as true today as '64, for academics, students and workers.

Resistance and Reformism: G8 and links

Slowly some of what happened at the G8 meeting seeps back into popular, or at least leftist, circles. While the meeting wasn't stopped the blockades went far better than expected with a broad coalition coming together with a variety of tactics. The only problem of the popular front were the Greens and Attac through feeding the media picture of bad and good protestors.

However, this is more about some things you ought to read than a continued rambling about the G8 meeting. Check out the G8 TV for some first-hand videos. Also, this article in Arbetaren is rather quaint, but it is readable. Furthermore, there are some information on police agent provocateurs here. Furthermore this piece from an actual protestor is an important read.

Again, there weren't any organized riots, merely pockets of violence - set off by the police. And even if there had been, what would there be to it? The WTO protests in Seattle became important not because some Ghandinese resistance but because people dared to fight back. The same is true of what happened in Genoa, but also in other movements. If we truly believe that another world is possible, then confrontation with people who will lose in that system is inevitable. To conclude and to criticise the previous links and their pseudopacifism I found this. Read it.

Also, if you somehow happened to find this blog and were at the G8 meeting, please post some of your own views and ideas about what happened.

The best of all possible worlds.

As some of you might have realized my hatred for economy is only surpassed by my hatred for economists. That is, burgeoise economists. When I first began to study economics I had been taught - indoctrinated, really - to believe that it was a clear and fool-proof science, each result given by the mathematical models (with some variations, of course). However, it soon became clear, particularly by looking at the history of economy that most of it hangs in the air, that it is unclear, vague, impossible to verify, difficult to perceive cause and effect and most of all: resting on an impossible philosophical fundament.

There is progress in history, not because history has a cause, reason or an ultimate, communist end, but because we can simply compare earlier results to later in a meaningful way. Much like how nationalism is different as the rallying point in a colonial struggle for liberty against the modern, badly hidden racism in most nations. One of the great dividing, revolutionary, changes is the burgeoise revolutions of the late 18th and the entire 19th century. It brings with it cataclysmic changes in intellectual life - what Khun would call a paradigm shift - and innumerable advances in social life and economics.

Todays liberals applaud the Enlightenment thinkers as well, and for good reason. Kant, Voltaire, Rosseau, Jefferson and all the others were titanic figures, carried aloft on the broad shoulders of their class. Their philosophy was born out of the historical context and widened by the perspectives that were opened as the free men (note: men) of the city came to power.

Understanding themselves as free, autonome from the praxis that they engaged in as buyers of labour power, sequestered in their mansions and salons they made a philosophy in their image, they made themselves universal. And to be honest, the paradigm shift was revolutionary: it managed to overthrow, in it's role as ideology, all the old prejudices, the chains and the superstitions of the earlier age and create a fundament that was unthinkable before. The testament of the burgeoise in the state: the constitution, is a living sign of this. It was an intellectual and social leap forward of a scale that had never been seen before.

However, and this is important, that was 300 years ago. Modern economics still stand on the unsteady ground of yesteryears philosophical categories. Man as rational, self-interested, lacking any social background whatsoever, a clean tabula rasa making choices and weighing costs against other costs. Anyone who isn't indoctrinated in the fairy tale world of liberalism (the old cliché about how communism is a good idea in theory, but it would never work in reality seems to be more than appropriate about capitalism) understands that man is more than just that.

The many prophecies; whether doomsday or god-given grace, that economists have delivered have for the most part failed. There are a large number of bizarre experiments with monkeys throwing darts at economic charts being better investors than stock brokers, and even the grand viziers of burgeoise economy, heads of large departments, WTO officials and others have all attacked economics as stale dogmas and impractical theories.

G8: Mass Struggle and Revolution.

After considering what to write for the last 24 hours I have come to the realization that the best thing that I can do is to write a statement - a correct one - after having returned to Sweden and met the bizarre reactions that I have received on letting them know where I had spent the better part of a week. Even the Swedish syndicalist paper, Arbetaren has written an incredible piece. Or rather; an Attac-member has somehow managed to write a bizarre article in it. Probably due to all the decent reporters at Arbetaren were arrested. I cannot seem to access the article online through arbetaren.se, so go out and buy the paper instead if you can. As for hat burgeoise media has written, it cannot even be shrugged off as reification: 20 000 reported in the demonstration that even the police counted 80 000 in is simply a lie. A bald-faced lie by the liberal press. I wish I was surprised.

Repression and Riots

There has been much talk of rioters, particularly "black bloc" rioters. Various rumours circulate, but the truth is simply that the police sent 80 officers into the 3000 strong autonome bloc. They were beaten back easily, and that was used as a way to justify heavier repression later in the week. Once the media had gotten their "violent riot" story (funny how I seemed to have missed the massed battle that media reported, even though I was present for hours after the demo ended) the narrative was set. The demonstrators were violent and monstrous.

The police had moved down a side street straight in front of the immobile studio cameras of NBC and CNN that were on a "conveniently" placed ship just across the field in the harbor, the cops attacked, pulled back, pretended to be shaken by a few rocks and bottles thrown at them. It was staged. All of it. There was sporadic violence, but it was all set off by the police.

Police State

Praxis is above all an understanding of acquired experience. The everyday knowledge built on experience. Half empiricism, half ideological matrix. A possible gate out of the postmodern hell due to it's practical-critical nature. With the police going by with 30 cars every ten seconds, with officers harassing you, with them beating your friends, with them lying, with them standing on your leg, grinning, as they have handcuffed you, you come to realize a few things. Above all, you understand what revolution must mean. Not peace, not temperance, but a violent overthrowal of the state. Not because we want it, but because we will be forced to. Perhaps someone should indeed tell the G8 and the burgeoise that it must be, shall be, the bullet or the ballot. The bullet or the ballot.

Also, you come to understand the situation of Palestine, of Iraq and of the working classes of New York and Paris. When you are constantly hounded, harassed and attacked something happens to you. Living but for a few days in a city occupied by a violent, extremist organization opens up perspectives that cannot be anything but deafening and alarming in what they tell you about the world. About how much must be overthrown, destroyed. About the depth of corruption in the burgeoise state.

Reform and Revolution

One happy surprise was the focus on class struggle and antifascism at the G8 meeting. Many Communist Parties, sects, organizations, Internationales and so on were in place and in general a widespread militancy formed, particularly around the blockades that were staggeringly succesful considering the violent repression.

Some groups, however, were pathetic in their actions. Attac, for example, said that they would turn in anyone who even tried to fight back against the police. The usual nonsense about romanticising violence and wanting to riot was heard, mixed up with the lies of the press. Attac and other such organizations may not realize it, but they lose every time they try to separate themselves from the "violent" demonstrators. Even if we do not like other peoples ideology, we are all in the same boat. Except for the class traitors of Attac, apparantely, who act like a sad shadow of the treason of the second Internationale. How was it Marx put it again? "Hegel once said that history repeats itself. He forgot to add: the first time as a tragedy, the second as a comedy".

There are no "good" and "evil" demonstrators. Except, perhaps, people who are willing to hand over their comrades to the enemy to be beaten and jailed, and to have the press hound and deterr others from joining radical groups while favouring their own, harmless little pseudoreformist pets.

Blockades, Victory and Bloody Lies.

The blockades and demonstrations were huge successes. The sort of solidarity, the sort of action that was palpable in the camps and in the movement was unsurpassed as far as I have experienced. Understanding that we must think more tactically, and that we must do what is necessary to block these meetings and to rally masses against them must be ingrained in every left wing organizations. Victory is won through struggle.

However, that Merkel is championed for her leadership and diplomacy is ridiculous. The G8 meeting showed once more how absurd and short-sighted capitalism is, practically nothing will be done for the environment that is so deteriorating at a breakneck pace.

Solidarity

Solidarity does not mean that we must be nice to dogs and children. It means the bond won and built between individuals whose interests are the same. There are many people jailed, many who have been violently beaten. If you can do something for them now, please do so. In the future, we will announce solidarity manifestations and actions in southern Sweden, and certainly not only there.

Conclusion

Hegel, to return to that old German, said that the slave would always kill the master because the master would eventually let down his guard. All the slave needed was one chance. That is how the mass protests and the summits are like. One day something catastrophic - for them - will happen. Heiligendamm was a victory, we achieved our objectives. One day... it will be worse. We will win. We will overthrow the ruling class and all the old rubbish. It is inevitable. One day, the mistakes will be worse than usual. Then there will be no more G8.

Back from Heiligendamm - with victory (?)

I just returned from Heiligendamm outside of Rostock where the worlds premier burgeoise are meeting to chat about how to avoid doing anything about the climate, how to regulate imperial warfare and quell internal dissent.

It has been a trip that I have not yet managed to reflect on: a later post will explain everything from a perspective I will decide on later. All I can say right now is that we might very well have won. The blockades have been going wonderfully, the mood has been excellent and the developments fantastic. If the gangsters inside fortress Heiligendamm start to quarrel, we will certainly have won for real.

The sense of change, action, direction, militancy and broadness that I encountered at Rostock is one that is difficult to describe in words. It is just barely understood when you hear the chorus of the Internationale, when you shout in a demonstration, when you grit your teeth together and pull all the way through at the grind of political activism. But let me say this: we will win. We will win.