Ny dag?

En mängd olika tankar har rört sig i huvudet på sistone, om partiorganisation, moral, klasskamp, etc. Jag publicerar om jag någonsin får någon reda i det hela. Den här bloggen är i mångt och mycket en blog för att klargöra tankar, kasta ur sig det mest påträngande man tänker på och för att pröva sina argument och sin agitation. Känner dock att det hela behöver stramas upp rejält om det någonsin ska bli någonting av skrivandet här och i allmänhet. Med det här sagt kommer nu ett litet huggstycke av de större delarna av det jag funderat på.

Mediasituationen i Sverige är beklämmande. SVT är det bästa vi kan hoppas på: men även där går det hela upp och ner. En av de viktigaste sakerna vänstern behöver göra är att tala själv, och tala mer. Allmän paralysering som handlar om missväxten inom vänsterrörelserna sprider sig till alla lemmarna: nybildning av idéer, agitation, kritik (både internt och externt), internationella kontakter, etc. har mycket mer med uttrymme än med inkompetens att göra. När luften tar slut i rummet börjar alla dåsa av.

Vad vi behöver för att lösa - eller snarare, börja lösa - en stor del av våra problem är en dagstidning. För att förändra hegemonin, utveckla oss själva och våra partier och bekämpa högern (internet och externt). Flamman är helt enkelt inte nog. Vad vi behöver är Klassekampen. Tidningar måste säljas, ges ut, skrivas i och distribueras - inte minst inom vänstern själv. Bloggar är bra, men inte tillräckligt. I alla fall inte som de ser ut just nu.

Ett litet imperialistiskt odjur.

Med fortsatta förhandlingar och förslag om att samarbeta mer med USA, antingen som enskilt land eller som en del i EU:s säkerhetsprojekt kommer nu ett nytt förslag. Jag har en idé kring det här, faktiskt. För att göra Sverige och svenskar säkrare, vad sägs om att istället ta starkt avståndstagande från imperialistiska äventyr?

Det största hotet mot demokrati i världen förblir Amerika, ett framgångsland när det handlar om att slå sönder fackföreningar, urholka demokrati och mörda miljoner. Clash of Civilizations ideologin, i sig rasistisk och essentialistisk förstärks varje gång EU-USA axeln går samman och varje gång svenska politiker och tjänstemän börjar svamla om vikten av att samarbeta med t.ex. jänkarna. Som man ropar i skogen får man svar, brukar man säga. När det kommer till den här formen av rättbekämpning kan man inte annat än säga att det är sant.

Arbetarepartiets stora ledare kallar: bloggosfärens arbetare/bondeskikt svarar!

Jag tänkte egentligen hoppa över hela den här Bildtgrejen. Personligen ogillar jag attacker mot enskilda personer och tar dessutom för givet att överklassen har en intressegemenskap som går ut på mycket klappande på varandras ryggar och viskningar i korridorer långt ifrån pöbelns oförstående och obildade öron och naturligt genererar situationer som Bildts skandaler. Men sedan såg jag detta:

Fredrik Reinfeldt avfärdade på torsdagen återigen all kritik mot utrikesminister Carl Bildt och hans kopplingar till kontroversiella företag. Kritiken drivs av Bildts motståndare, av människor som tycker illa om allt privat ägande och av journalister som vill få igång ett drev, säger Fredrik Reinfeldt.

Med tanke på att jag tillhör människorna som tycker illa om allt privat ägande, men som inte hittills haft del i detta, kände jag mig ganska utanför och ville ta del i gemenskapen med journalister, oppositionen och annat pack.

Det roliga i det hela är ju egentligen att det var precis så här det gick till före valet, men åt vår sida. Allmänna misstänkliggöranden som fortsatte fram till valnatten (kommer ni ihåg hur Lars Ohly, som enda partiledare, fick faktarutan om att han bodde på Södermalm i en fyra under sitt namn när de intervjuade honom?), breda hugg från grotthögern till svamlande om maktbyte för sakens skull och många fler absurda exempel. Skrattar bäst, som skrattar sist, Moderaterna.

Att Calle Bildt inte tycker att det är fel att han var för Irakkriget för att andra var det är ju lite märkligt kan man tycka. Det är ju också konstigt att försöka skuldbelägga pensionssparare som lider av det nyliberala slaktandet av deras pension (gjort av det härliga sosseriet) och hävda att eftersom de investerat sina pengar i utländska fonder är de delaktiga precis som Bildt. Men, det har ju visat sig att de flesta inte har varken kompetensen, lusten eller egentligen orken att vara så haja på det här med börs och fonder. Bildt, däremot, som den svenska överklassens avatar, har säkerligen tänkt till och funderat mycket över det här med pengar. Kan han skyllas för det? Nä, inte egentligen. Sådan är kapitalismen. Men att den avslöjas så här gång på gång gör ju bara att vanliga människor misstror den än mer: och av bra skäl! Personligen hatar jag bara privatägandet än mer.

PS: Jag kan nog säga mig tillhöra bondeklassen också.

Ideological reflexes.

How do you recognize ideology? One simple way of doing it is trying to see how many reflexes you can set off by a statement, a blog post, a comment, or especially an argument. Let's start a little meta:

The Left is:

Totalitarian,
Meek,
Defends islamofascist babykillers,
Hugs the trees
Splintered
United against freedom and democracy

Feminism is:

Too radical!
Too splintered! (doesn't mean anything)


And etc, and etc. The reason why I am posting this here is because I was reading some blog comments, probably just to make myself annoyed. In these blog comments were various allegations. And that's okay, criticism usually is. But wherever you have a debate between someone on the Left and an opponent on the right and they become insulting, or it just winds on and on, or whatever it might be - something regular people can recognize and respect - they play totalitarian card. "WAAARGH! Beneath your Palestine democracy loving exterior hides a STALINIST!" To be fair, the same thing can be said for autonomous or syndicalist groups. But it is cheap and trite. Typically, these actions can be found by 20-30 something right-wing men who fire off a volley at the first chance they get.

Prod, prod, Prodi?

So Prodi is abdicating Italy because of the opposition of Communists, some Greens and the (don't laugh now!) Democratic Left. Lenin writes some about it, but I am afraid that I can't agree with him entirely. Entirely.

For much of the "far" Left short and long term tactics create major problems (conflicts if you so will). To win elections, mainstream Social Democratic or benign "centrist" parties must be allied with. Yet, these are as much the villains in the drama as anyone else. Sweden is the perfect example, a country where the reformists (or who once were reformists before their giant 80's right turn) have gone first in the breach to destroy the welfare state. This causes politics to be depoliticized as the one way of capitalism is espoused, creating elections that become more and more americana: "who do you like best?" rather than anything about ideology or democracy.

So while we are stuck with the class traitors for some time longer, we must realize that if we do not attempt to break through with our issues we'll just have a fading presence at the edge of contemporary politics (until capitalism comes into the next disastrous crisis anyway). However, I quoted the blogger lenin above, you others might remember that the actual Lenin warned us about radicalism: and for good reason. It's a sectarian mistake to just wander out somewhere in the left field, raving and ranting about something. Still, playing along with the hegemony can only be done for so long. I am certain Lenin understood this, and that breaks along with what the Left faces in Italy are entirely tactically sound.

One of the most progressive issues of our time is anti-imperialism. It stretches from the masses thrown into actual fighting in the Middle East, the Phillipines, Haiti, etc. to the slums of Mexico, the streets of New York, the EU parliament and is now heard in squares in Italy. People are sick and tired of being robbed, cheated and lied to. And as lenin remarks: Prodi is just a neolib wolf in social democratic sheep's clothes. Prodi isn't the problem, though: a hegemony and upper class elite that spans major parties are. Anti-imperialism is always important. Particularly in these days when the carrion eaters wheel over Iran.

Errant paternal phalluses in contemporary academia.

Is there really anything that could ever beat something like this?

To this end, I must underline the phallicism endemic to the dialectics of penetration routinely deployed in descriptions of pictorial space and the operations of spectatorship.

Populism? Demokrati?

Nicaragua har varit ett land som man kan tycka lite vad man vill om. Ortega har gått långt åt höger sedan hans förra tid i regeringen och man har infört oerhört repressiva abortlagar som slungar kvinnokampen långt tillbaka i landet. Nu läser jag i Klassekampen att Ortega sänker sin och andra förtroendevaldas löner. Det är bra i princip, tycker jag. Deputerade ska ha en lön som ligger så nära, eller till och med under, medelinkomst som möjligt. Detta för att skapa en intressegemenskap och sätta sig själv i samma ekonomiska situation som gemene man så man inte glömmer var man kommer ifrån. Samt, givetvis, att minska karriärismen. Men hur som helst, varför tycker jag då det här kanske är lite problematiskt? Jo, helt enkelt för att det kanske är populism: meningslösa gester för att göra folk glada. Mitt hopp är, givetvis, att det inte är så, men det är alltid värt att varna.

Vidare är artikeln jättespännande, speciellt det som handlar om gräsrotsdemokrati:

Parlamentet vedtok 24. januar en lov om å opprette folkeråd, komiteer som skal være redskapeer i politiske og sosiale endringer på grasrota. Folkerådene skal ikke være en kopi av revolusjonskomiteene som Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSNL) opprettet under sin første periode (1979-90). Rådene skal komme med henstillinger og forslag overfor regjeringen.

I slutändan handlar alltid demokrati, rättvisa eller klasskamp om människors inflytande över sina egna liv, på formella, ekonomiska och sociala plan. Det är detta som högerns "frihet" aldrig kan förstå: för det är en frihet som är ägnad åt enstaka individer, skapad och upprätthållen igenom en marknadsekonomi som fångar de flesta i en ekonomisk struktur. Hela folkmajoriteten krävs för att bygga en riktig demokrati från gräsrotsnivå och ta kontroll över det som de skapar och administrerar, dvs. produktionsmedlen. Demokratiska förändringar sker igenom kollektiv kamp, inte igenom enstaka hjältar: vad än borgerlig historieskrivning vill ha det till.

I Sverige och de andra nordiska länderna finns det en oerhörd förutsättning för det här. Vi har en solid demokrati som alltid rankas bland de bästa i världen, vi har ett folkrörelsearv, en solidaritetsideologi och en stabil ekonomi. Förhoppningsvis kan vi kollektivt bygga en rörelse som kan göra just detta, bli en 'demokratisk socialistisk' och samtidigt revolutionär folkrörelse i Sverige. För att slutgiltigt bryta med hela det nyliberala vansinnesprojektet, imperialismens förgreningar i världen och den borttynande folkhemmet behöver vi någonting i stil med detta.

Viktigt från Venezuela.

Den klarsynta, objektiva median i Sverige har som vanligt levererat en högst aktuell, central och förklarande artikel om Hugo Chavez och Venezuela.

Det vi kan komma ganska långt med som metod är nästan alltid att fråga vad någontings funktion är. Vad är funktionen av sådana här artiklar? Förmodligen är det väl att skapa fler situationer och frågeställningar hos människor som mötte mig när jag delade flygblad. "Vad tycker du om Hugo Chavez? Jag hörde att han börjar ta allt mer makt för sig själv..." När man bryter med hela det nyliberala vansinnesprojektet och börjar göra någonting annat blir våra liberala medier livrädda. Vad skulle hända om folk gick omkring och fick sådana här idéer hemma i Europa?

Hopp.

Så slog det mig. Att alla människors desillusionering måste släppa en dag. Deras cynism är väl förtjänad: de stora socialistiska projekten degenerade. Men arbetarklassen försvinner aldrig, den bara förändras ibland. Hoppet väcks återigen. Avancerade klasstrider utkämpas i Sverige mellan facken som försvarar den mark de står på och överklassen. Det är blott en fråga om tid, och om att ge hopp till alla de människor som medvetet eller omedvetet är inblandade i tidens politiska strider. Det vänder snart. När vi minst anar det slår det till någonstans. Det flammar upp, verkligheten förlorar sitt förskönande skynke och det vi ser bakom är någonting vi alla känner igen.

För övrigt är det här något av det finaste jag har sett.

Nationalekonomiska dogmer.

Ali Esbati har redan skrivit på ett bra och övertygande sätt om det här vidriga clippet. Det enda jag egentligen vill tillföra, förutom att sprida ett litet clip som kan informera lite om överklassens sätt att rättfärdiga sig själva, är hur den här professorn försöker rättfärdiga det här för sig själv (och Janne Josefsson). Det finns inga värderingar i det, man ska sänka arbetslösheten (varför? Om nu ingen faktiskt får det bättre egentligen?), etc, etc.

Det mest patetiska bland akademiker är när de verkligen går ut för att försöka stärka överklassens positioner och deras ställning i samhället. Det som gör det så löjeväckande är att de flesta av dem egentligen inte tjänar på det: vilken del av bytet får Fukuyama eller Huntington för deras ideologiserande inför Irakkriget och imperialistisk världsdominans? Vilka av legioner nyliberala filosofer ser ett rött öre av de vinster de försöker säkra? Det är patetiskt och äckligt. För alla med någon form av akademiska pretentioner borde valet vara klart, egentligen. Det står mellan socialism eller intellektuellt barbari av typen ovan.

The ideology of religion.

After a day of bashing religion and meeting some opposition, I feel that it is time to drag up a few important points that I would like to make about religion. First of all, I wrote this a year or so ago, and I think that it is still valid on what I believe about religious morality.

Then, to move on, I would like to make some claims about liberal democracy and tolerance: tolerance can never mean a lack of critique. While no-one should be persecuted for their beliefs (but they are, that is the very mechanism of ideology and the dictatorship of the burgeoise) it must be valid to ask questions and to criticise others, tact and so on plays a huge part still, certainly, but no-one can ever defend themselves with throwing up their hands and claiming "You can't say that I can't believe that! It's my right to believe whatever I want!" It is hardly tolerance or a care for other people that would ever nurture a belief such as that.

Now, moving on towards the class struggle (of course). Can there be progressive religion? Well, yes. But progressive in comparison to what? The Catholic Church? The Swedish Church? The problem with religion, as I have tried to outline in the post I linked to, are the strange and quaint premises that it smuggles in. These affect the outcomes of entire lines of reasoning. Religion maintains an unnecessary part of the Left. The dogmas of christianity are banal: love thy neighbour, etc, etc, yada, yada. Any two-cent moral philosopher could give you more learning in moral matters in two minutes than a lifetime of Christianity. A good author could probably give more than two lifetimes. To repeat: to try and distill the good parts of a religion is possible, but it is still pointless to try and have some sort of balance while you could, on the other hand, simply adopt atheism and put your two feet on the ground.

Also, as if it needs to be said once more, religion is an opiate of the masses. While religious beliefs can be respected, religion as an ideology for a whole should be combated by the Left. The murder of millions in the interests of capitalism under the banner of God, the reactionary waves on every painful step on female liberation, the bastion of reactionaries have always been and will always be the church. It's not nice, not pretty, not a good thing to be 'spiritual'.

"Peace" in the Gaza.

Fatah and Hamas have formed a coalition government together, coming together to finally end the weeks of sporadic infighting. Good news. But, look closer at it.

How can it be that the opposition starts firing and fighting the legally elected government and force themselves back into the government?

Unacceptable anywhere in the west: but in the colonies it is not so strange. They don't know any better, do they? Nevermind the coup, nevermind how Israel fanned the flames while the imperialist west cheered on from the sidelines.

And from the EU, the cries for recognizing Israel and ceasing violence continue to be heard. This is much like saying "hand's up!" to have an easier time with the executions. For Palestinians to cease to resist would be to cease to exist.

Toppstyre.

Hos Wigforss läser jag en intressant och klarsynt analys om Socialdemokratin. Även om det har tappat mycket fortsätter sossarna vara ett mycket stort parti, men det är väl ganska tveklöst så att det finns en stor diskrepans mellan det medlemmarna på "golvet" vill och det toppen vill. Absurt nog är det här samma diskussion som har funnits i arbetarrörelsen i säkert hundra år. Luxembourg skrev texter om det här, Lenin lika så (Radikalismen). Det är ingenting man löser på en handvändning, men det verkar klart att om någonting ska ske i det partiet måste det vara nya idéer och nya tag från botten som skapar det. Ingenting kan skänkas från ovan, och ingenting ges som en order av Mona Sahlin eller någon annan pamp.

Rättning i ledet.

Socialdemokratin i Sverige är fantastiskt bra på att organisera sig enligt en demokratiskt centralistisk linje. Härligt att skåda hur ryggar rätas och åsikter tas tillbaka.

Progressivt norskt samarbete?

Det lättar väl lite i det politiska mörkret av och till. Klassekampen rapporterar om en sammanslagning (som jag förstår det iaf) av några av de vänstergrupperingar som ligger till vänster om SV. Själv vet jag väldigt lite om det här: om det är någon som har mer koll kanske de kan ge mig mer info?

Den splittrande svenska bokstavsvänstern hade kunnat må bra av gemensamma organisationer och fronter. Det finns mycket bra initiativ till detta redan, förhoppningsvis kan de leda till någon form av offensiv även bland "vanligt" folk.

Spegel, kritik, konst och reifikation.

Av och till blir vänstermänniskor kallade för konspirationsteoretiker pga. att högern uppfattar kapitalets och imperialismens funktion som medvetna kabaler av konspirerande nätverk. I högern kan man inte riktigt förstå människor som omedvetna, dvs. ideologiska, om sina egna motiv eller de intressen som styr dem. Av och till har traditionen med den medvetna, autonome agenten som människan är brutits av borgerliga tankeskolor som t.ex. psykoanalysen eller behaviorismen, men i stort spökar fortfarande idén om människan som ren, köns och klassfri och rationell - en tanke som i mångt och mycket hänger ihopa med uppfattningen om marknaden och dess agenter.

Det finns en del konspirationsteorier i vänstern, en del okay, och en massa av dem dåliga. De är snarare ett tecken på ideologisk förvirring än någonting essentiellt för marxismen eller liknande. För att överhuvudtaget förstå den vetenskapliga socialismen som vissa kallade den måste man förstå uppfattningar om ideologi. Klassekampen skriver bra om Harry Potter och internationell politik. Artikeln har vissa brister, men läser man den som en artikel om ideologiproduktion blir den belysande. Borgarskapets självuppfattning som klass är en grundläggande stöttesten (jag aktar mig för att säga 'kategori') för hela deras ideologiproduktion. I konsten lyfts föreställningar upp till ytan och speglar på ett indirekt sätt hur de förstår sig själva.

Amerikansk film, späckad med starka hjältar, kvinnor som faller för dem och ondingar som det är fullt rättfärdigat att döda i mängder är en del av detta. Igenom produktionen lärs resten av samhället ut hur de bör agera och tänka. Kanske kommer vi senare förstå hur talande det är för vår tid och imperialismen med idén om goda och onda människor, essentiellt genomsyrade utav det ena eller det andra. Hur skulle en borgare förstå och överleva som person med sin samhällsställning om han inte rättfärdigade sig själv och sin klass på något sätt, och i dagar av krig, hur lätt är det inte att hävda att man själv är god och de andra förtjänar vad man ger dem? Värt att poängtera så här i slutet är självklart också den långa tradition av ondska-godhet, ljus-mörker och kunskap-okunskap som finns i västerlandet, ingen ideologi existerar i ett vakuum.

Så länge det finns liv...

Ibland blir man faktiskt lite positiv till hur det går här i världen.

Kulturpolitik

På grund utav en viss personlig idétorka tänker jag mest ägna mig åt stöld. Den sista delen i Civilisationskritik är på väg att produceras, det kommer. Tills vidare kan jag passa på att rekommendera denna artikel om kulturpolitik, ägande, makt och samhällskritik i Sverige.