So it goes.

Så Benazir Bhutto är död. Andra har skrivit bra om det. Det enda jag vill poängtera är detta i virvelvinden av sinnessjuka analyser som slår över oss: det handlar om politik och makt, inte om religion. Dessutom, och än viktigare, så betyder inte hennes mord mycket i det stora hela. Pakistan har haft en livaktig arbetarrörelse med vissa paraleller till hur det ser ut i Egypten och Iran. De och de halvproletariserade massorna i Pakistan är de som kan göra reell skillnad i det långa loppet, inte den inhemska borgerligheten som Bhutto som vi som bäst kan hoppas på att återvända till 'business as usual'.

Dessutom, kom ihåg att USA är kompisar med den härskande klicken i Pakistan. Glöm alla absurda Clash of Civilizations teorier som kommer hagla över oss, och glöm alla liberala Great Person-tjafsande. Visst är det en tragedi att hon är död, och visst kommer det betyda någonting att hon har gjort det. Men det är verkligen inte hela världen. Allt snack om förkämpe för demokratin, etc, etc. är ju säkert bra och kanske sant i någon mån - hon verkar ju ändå rätt okay och jag är som sagt alltid ledsen när någon kolar - men det är inte hon och det är inte Pakistans borgerlighet som kan göra långsiktiga förändringar. Kanske är det till och med så nu att den klicken av deras härskande klass som stödde Bhutto och hennes parti kommer fega ut nu och lämna fältet öppet för ett folkligt ledarskap.

Det jag har väntat på var Tariq Alis kommentar, som inte säger så mycket som jag vill men som ändå är väl värd att läsa. För mer och bättre information rekommenderar jag hans bok, Clash of Fundamentalisms.

Sänk busspriserna i Lund och Skåne!

Kampanj från ungsyndikalisterna i Lund. Briljant i hur lätt, effektivt och bara rätt det är.

Soc Debatt: Magnus Granberg om strejkvågor.

Socialistisk Debatt är faktiskt en oväntat bra teoretisk (eller pseudoteoretisk) tidskrift. Ofta lite väl kantig kanske, med märkliga inslag här och där. Senaste numret heter, som kanske bekant, "Istället för socialism?" och fick mig först att bli skeptisk och tänka mig att det var ett rättfärdigande av V:s reformism. Men jag blev glatt överraskad! Istället finner jag ett gäng bra artiklar om miljö och socialism, arbetarhistoria och annat gött.

Speciellt Magnus Granbergs text om strejkvågor är intressant. Det gör mig både lite skamsen att en sådan grym artikel skrivs av en SSU:are, men det gör mig samtidigt glad att det fortfarande finns lite liv i socialismen i Socialdemokraterna. Artikeln bör sammanfattas på ett bättre sätt än här, men det är väl värt att förstå vad han pratar om i avslutningen:

Den viktigaste historiska lärdomen är kanske att klasstrider utvecklas på ett explosivt sätt, och medför ökningar i klassmedvetande som för blott en kort tid sedan framstod som ytterligt orealistiska. Detta medvetande stimuleras av kollektiva aktioner. Strejken blottar arbetarklassens styrka och kapitalägarnas svaghet. Den gör klart att arbetarna kan få hela det ekonomiska livet att avstanna. I strejkvågor aktiveras arbetarna och ett radikalt framtidsperspektiv etableras. Plötsligt tycks samhället befinna sig vid ett vägskäl där produktionens organisering och arbetsköparnas makt sätts i fråga. Klasskampen som verkade ha försvunnit flammar åter upp - ideologier som dödförklarats återuppstår.

Yes!

Än viktigare att poängtera är görandets vikt, praktikens vikt, för klassmedvetandet. I massaktionen faller reifikationen sönder. Det som är tungt för en är lätt för tusen. Plötsligt uppenbarar sig samhällets sanna maktfaktorer. Uppvisningen av makt och kunskapen om att det går att göra igen förändrar maktfaktorer på ett radikalt sätt. Då kan man räta på ryggen, se chefen i ögonen och säga emot. Har man en gång gjort en sak blir nästa gång så mycket lättare.

En annan viktig poäng är tillförsikten. Kapitalismen är ett motsägelsefullt system som driver fram kriser på såväl stora som mindre nivåer. Det kommer fler strejker, fler strider. Det är också det vi måste inse när saker och ting som Vaxholmsfallet sker. Det må vara ett steg tillbaka, men den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken höll också tillbaka klasstriderna. Borgarklassens nyliberalism skördar sina frukter i Latinamerika nu. Paris kommer bli Stockholm imorgon. Det är också då vi har en chans att komma närmare socialismen - för socialism kan aldrig komma igenom parlamentsbeslut.

Petter skriver också på ett bra sätt om det här. Nu ska jag hurra lite till över hur grym den här texten är, medan ni andra beställer boken.

Sörj inte, organisera.

Andra har skrivit bra om Vaxholmsfallet. Det enda jag vill tillägga är: det är inte hela världen. Den svenska modellen är inte det finaste och grymmaste som finns. Som någon vis person skrev i Flamman för ett tag sedan så kanske det är dags att låta expropriatörerna bli exproprierade nu när klassamarbetets period är över. Det finns en politik bortom välfärldsstaten, men då vi måste organisera ett motstånd som både syftar till att gå bortom sosserism och som kan syssla med aktiv klasskamp. Förbered er för att det kommer att bli värre, men att vi får större svängrum.

Klasshat.

Det är en av de där dagarna. När hatet bubblar upp och hotar att kväva en. I en värld behärskad av överklassen blir hat och ilska någonting dåligt, någonting hotande. Gentemot socialdemokratiskt klassamarbete där man med redlighet och skötsamhet skulle hålla sig inom spelets alla regler, och mot liberalernas 'toleraaaaaans' relativiseras hatet mot det bestående till någonting otäckt, extremt eller på annat sätt skadligt. Och det är otäckt, extremt och skadligt. För överklassen.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: att någonsin prata om extremism, lugn, kärlek, solidaritet, etc. med det hittillsvarande samhället i åtanke är att pressa ner och trycka bort klassmedvetandet. Låt aldrig någon tänka bort hur jävligt det är på jobbet, låt ingen få dig att känna dig mindre förbannad över tidens förtryck. Jag saxar in ett par ord från fiendeland:

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.

Noter om ideologi.

Björnrecensioner skriver om ideologi på ett bra sätt. Det är viktigt att förstå att när jag refererar till ideologi - som jag har vana att göra för jämnan - så menar jag inte det vi typiskt refererar till som en ideologi, socialism, liberalism, etc. utan de komplex av föreställningar, metafysik och samband som människor skapar och återskapar. Från fördomar till filosofier.

Klass med stass? Blondinbellas bravader.

Jag vet inte om ni har missat blondinbellas existens? Blondinbella är kanske den viktigaste figuren för hela den kommunistiska rörelsen idag. Hennes vikt i klasskampen kan jämföras med Trotskijs 1905. Hade bara massorna fått reda på hennes existens och hört hennes ord är jag övertygad om att revolutionen skulle bryta ut! Massorna skulle kasta sina reformistiska ledare åt sidan, storma Rosenbad, upprätta arbetarmakt över varje företag och varje fabrik i det avlånga landet. Ja, kanske det skulle sprida sig bortom bara lilla Sverige också. I solidaritet och gemensam, fokuserad kamp hade revolten spritt sig till Paris, Rom och än vidare!

Givetvis är det inte för att blondinbella är en inspiration utan för att hon är det vidrigaste överklassvinet som krupit fram ur Internets mörka vrår. Nästan en karikatyr av den inkompetenta och mentalt hämmade svenska överklassen. MUF-aktiv, pälsälskare, jubelidiot. Blondinbella har allt. Och nu har hon även varit på Café 44! Läs hennes betraktelser!

Jag har alltid tyckt att det är intressant med nya upplevelser, träffa nya människor. Men det här var bara obehagligt, folk stod och hoppade på varandra som om de gick på en uppåtdrog. Vissa var rakade, hade bombarjackor och kängor på fötterna. Jag mådde faktiskt illa när jag såg dem. Människorna där hatar min livstil och jag kunde se de på dem. Vi förstod direkt att vi levde i helt olika världar och jag var på deras hemmaplan. Pärlörhängen, märkeskläder eller en liten päls runt nacken väckte bara ett hat hos dem. Ett hat jag inte känt så pass tydligt förut.

Ett fel: vi hatar din klass.

Liberal intolerans mot klasshatet

Kampen gentemot den borgerliga ideologin är konstant. De diskurser, interpellationer, ideologiska statsapparater, reifierade strukturer, etc, etc. som byggs upp i ett komplext och konstant motsägelsefullt nätverk angriper våra liv och medvetanden i de kollektiv som vi är del av. De flesta av oss, hur väl vi än förstår strukturernas diktatur, och hur pass duktiga marxistiska ideologikritiker vi än är, är ändå konstant påverkade och - och detta är viktigt - producerar och reproducerar ideologi.

Även vänstern är i högsta grad ideologisk, mer en avart av liberalismen än en brytning med det borgerliga samhället som vissa massrörelser lyckades med. Inte för att klassmedvetandet är dött och begravt, förlorat i nyliberalismens sköna nya värld. Men vänstern - och kanske finns här en skillnad till arbetarrörelsen - bygger upp sig självt kring franska revolutionens egalité i en meningslös dikotomi till liberalernas liberté, där Mona Sahlin är den tråkiga och värdelösa aufhebung av de båda.

Med de här tramsiga och stora orden tänker jag helt enkelt komma till sak efter många om och men. Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen.

Fördömande mot demonstrationer som efter polisterror utbryter i kravaller. Avsky mot det venezolanska folkets socialiserande av företag. Och värst av allt, det giftiga: "varför kan vi inte bara alla komma överens?" För helvete! När mellisvänstern moraliserar från sitt jävla fönster bortom verkligheten, blinda för förtryckarens men inte den förtrycktes våld och strid, när de kämpar med näbb och klor för att behålla oss som en idealiserad, romantisk rörelse utan någonting kontroversiellt eller någonting med konkret uppror i - då vet vi nog var de hör hemma.

Klassamhället förstås av de på toppen och de på botten. De enda som inte gör det är de i mitten som vandrar omkring, indränkta i en filt av liberal tolerans och vackra ord bortom det tvång, våld och förtryck som är vardagen. Jag tänker åter på Leon Larsson när jag skriver de här raderna och känner klasshatet pulsera. Men för att gå framåt så tycker jag att nästa gång någon försöker relativisera eller släta över era högst rättfärdiga känslor av avsky och hat mot det bestående samhället så kan ni ju komma ihåg vad Rage sjöng: "Whoever told you that is your enemy!"

Kampen och klassen.

Lukács skrev 1922 om reifikationen som en struktur för ideologi, en utvecklande av Marx överbyggnadsteori. Förstelningen av våra sinnen gör att vi uppfattar samhällstillståndet som naturligt. Den borgerliga staten som existerande bortom tid och rum, riksdag, polisväsende, etc. som opersonliga byråkratiska entiteter utan koppling till klassamhället i stort. Det är nog ingen överdrift att säga att det främste problemet för den svenska vänstern idag är just den legalismen då vi tack och lov nedkämpat den värsta kristna idiotläran.

En sak som man ofta kan märka är människors förmåga att bli mer radikala ju längre bort saker och ting förflyttar sig i tid och rum. Den kubanska, ryska eller venezolanska revolutionen höljs med ett romantiskt skimmer. Saker och ting i närområdet blir mötta av instinktiva ideologiska reflexer. Det är svårt att bryta igenom reifikationen, i den mån som vi själva som personer eller i grupper överhuvudtaget kan göra det, men det är nödvändigt för en revolutionär rörelse.

Reifikation framträder även på andra sätt som också skapar ideologiska problem. Ett av dem är moralism av olika typer. Att göra dittan eller datten, att köpa fair trade och sluta handla från McDonalds. Meningslösa moraliska handlingar som uppträder som den typen av falsk radikalism som miljörörelsen, vissa feminismer och hela rättvis handel- och mänskliga rättigheter rörelsen erbjuder. Inte för att de här impulserna inte är bra. Det är fantastiskt och naturligt att människor vill göra någonting annat, men som alltid finns det två sidor av myntet. Det som uppträder progressivt i vissa grupper blir reaktionärt i andra.

Inte för att jag tänker hävda den ena eller andra av två dåliga lösningar som man kan tänka sig här: organisering för organiseringens skull eller tunga studier som vägen till frälsning. Reifikation bryter man sig ur igenom både konkreta handlingar. Studier är viktiga, men de är inte nödvändiga. Massaktioner i klasskampen kan vara tusen gång mer radikaliserande än att slå upp alla Marx böcker (som man slår upp fönsterluckor).

Det här med organisering är också en viktig sak att poängtera. En teori som jag är ganska skeptisk till är hela idén med hur man ska bygga upp en rörelse igenom ihärdig propaganda som sedan ska leda till - när man är tillräckligt många - revolutionära handlingar. Då har man nog hamnat ganska fel från början. Klasskampen fortsätter vare sig vänstern vill det eller inte. Det är viktigt att organisera människor, men man måste erbjuda dem någonting och man måste erbjuda arbetarrörelsen någonting i och med organiseringen. All organisering som sker på bekostnad av klasskampen, när man försöker hålla tillbaka den igenom moraliserande eller igenom "taktik" är skitsnack och blir direkt kontraproduktivt. Arbetarklassen är mer avancerad än dess arbetarpartier.

Nej, rörelser byggs i kampen, och de måste byggas i kampen. Hela idén med att bygga rörelsen först och sedan slunga sig in i klasskampen faller när man tänker på den låga grad erfarenhet man kommer ha i jämförelse med en teori om organisering i dialektik med klasstriderna. Utan erfarenhet blir man handlingsförlamad och den borgerliga ideologin fortsätter hålla i sig. Kadrer skapas igenom erfarenhet och inte av tomma studier. Revolutionära rörelser skapas i kampen och inte i ABF.

Det finns många sätt att ha fel på. Ett av dem är exemplet från allt för många människor som borde veta bättre, förmågan att spontant avsky kampen som inte är lika romantiskt perfekt som man drömmer om. Givetvis sker det inte i ett tomrum, utan ideologiproduktion har mycket att göra med det. Man kan se det i brittiska "vänster"intellektuella med sin avsky för "islamofascismen" som gör motstånd i Irak, man kan se det i varierande svenska bloggare som inte gillar "barsnliga våldsverkare" i varierande demonstrationer eller så kan man höra det på andra platser här i samhället där man alltid säger "varför var de tvungna att göra så?" eller uttrycker sitt missnöje igenom den typen av spontana, moralistiska termer som i allt bara är ett uttryckt för ideologi.

Men man kanske kan avsluta på ett lite mer positivt sätt än vad mitt gnällande har gett oss anledning till. Tänk på hur förbannat skraja överklassen alltid är för oss. Tänk på den rena skräck och panik och hat som sprider sig ut från ledarsidor, artiklar och dagligt tal. Tänk på hur jävla rädda de är. Göteborgskravallernas absurda domar, Svenska Dagbladets ledare om Salem häromdagen, Attac:s puckade uttalanden om G8 mötet. Alla är de tecken på någonting, och inte är det på vår maktlöshet. Arbetarklassen har makten här i världen, och de är livrädda för att vi ska förstå det.



:)

NMR: 1200 mot Nazimarschen i Salem.

Nätverket mot Rasism har skrivit ett grymt pressmeddelande om händelserna i Salem. Det måste läsas. Alla som är intresserade kan också ta sig en titt på de hysteriska mediautbrotten. Det är alltid lika roligt och patetiskt att se borgerlig press flippa ut. "Militäriskt", "stadsgerilla", "vänsterextremister".

Demokrati är inte bara hurrarop och ryggdunkande, utan även att visa dissensus, uttrycka missnöje och genomföra protester: att även kunna håna, häckla och säga vad man tycker om nazisterna öga mot öga. Det är först då, när folk har civilkurage och visar vad de tycker om nazism, istället för att bemöta det med tystnad, som det blir jobbigt att framföra rasistiska argument. Det är ju just i tystnaden som dessa nazistiska marscher kunnat växa. Då polisen tydligen inte anser att de rättigheterna gäller för alla medborgare, att skilda åsikter aldrig ska konfronteras med varandra, utbröt en som vanligt överdriven och hysterisk polisinsats.

För övrigt anser jag att vissa skribenter på vänsterkanten kanske ska ta sig en funderare över sakernas tillstånd innan de, megafonartat, spyr upp DN:s argument.

Arbetarrörelsen och demokratin.

Demokrati är ju ett av de mest hypade begreppen i vår tid. Inte för att demokrati är dåligt, utan för att det inte betyder någonting. Det är ett av de orden som liksom rättvisa eller frihet är totalt meningslösa men som apellerar till folk. De är, kort sagt, ideologiska termer. Men det kan vara värt att tänka mer kring demokrati, eftersom det uppenbarligen finns reella referenser till demokrati. Exempelvis skillnader mellan Ryssland, Sverige och Venezuela. Det finns också olika former av demokratiska arrangemang, främst då plattare strukturer gentemot representativa.

Arbetarrörelsen är igenom sin position i samhället och produktionsapparaten en demokratisk gruppering. Den är inte det för att den är god, eller för att den är bra eller något sådant utan den är det för att den måste vara det. Majoritetsrörelser som inte är demokratiska är dömda till undergång. Det är ingen slump att rösträttskamperna är de stora striderna som både det unga Vänsterpartiet och det äldre Socialdemokratiska partiet kämpade kring och till slut fick igenom.

Av och till på senare tid så har jag hört röster som argumenterat på olika sätt kring demokratin. En populär idé är att demokrati är någonting som tar tid, någonting som i sig är ineffektivt. Det är nyliberal propaganda. Kvantitet, demokrati och offentlighet länkas samman och förklaras ineffektiva. Effektivitet är professionalism, det privata och elitstyrda. Nej, det är helt enkelt så att demokrati är någonting som kräver disciplin. Endast med disciplinen att följa beslut, även om man tycker de är fel, och endast med disciplinen att uppta god mötesordning och ett väloljat maskineri kan man någonsin ha en rimlig demokrati i den typen av medlemsstyrda organisationer som vi tenderar att organisera oss i.

De rika blir allt rikare.

Gode gud. Fy fan vad trött jag är på det här. Kan vi inte bara expropriera dem och have it done with?