Revolutionsromantik

Mina tre favoritrörelser för tillfället råkar vara Ryska Socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) 1898~1920, Spartakisterna och deras senare evolution till Tyska kommunistiska partiet (1916~1930) och den amerikanska Svarta Panter rörelsen (1960-tal). Alla tre representerar hängivenhet, disciplin, en hög organisatorisk utveckling och djärva radikala metoder och ingrepp på den världshistoriska scenen.

Några specifika individer framträder ifrån massorna, resultat av deras situation, av kollektivet och organisationen. Den här rörelsen är nog infekterad med ikonoklasm, men en porträtten av kämpande agitatorer står i skarp, mänsklig relief till den historiska bakgrunden och ibland är det lättare att förhålla sig till dem än den vidsträckta, djupgående klasskampen.

Alexandra Kollontaj var en rysk revolutionär, ursprungligen mensjevik men tar sitt förnuft till fånga. Alexandra har missförståtts (eller hånats) som någon form av anarkist pga. visst motstånd mot Lenin och mot repressionen som byggs upp i partiet och i Sovjetunionen på 20-talet. Arbetaroppositionen, exempelvis, en pamflett som i Sverige utges av Federativs förlag (Syndikalistisk) har en löjeväckande försättsskrift som är den sedvanliga bristen på kritisk förståelse för partistriderna, klasskampen och situationen i Sovjet och Ryska KP på 1920-talet.
Kanske vore det bättre om Kollontaj hade varit mer kritisk. I slutändan blir hon mer eller mindre Stalinist, även om hennes pseudoexil som ambassadör runtom i världen (däribland Sverige) talar till hennes fördel (de ville inte ha henne i det Stalinifierade Sovjet).

Alexandra kom själv från en högborgerlig, för att inte säga adlig, familj. På många sätt och vis är hon ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas av en lojal kamrat från ett högre samhällsskick igenom de förmågor hon tillägnat sig där. Hon är också den kanske mest lysande stjärnan på den feministiska och socialistiska himmeln igenom hur pass avancerade hennes idéer om sexualitet, kvinnans frigjordhet är redan 1917. Både dagens postmoderna feminister som flannelskjortsbärande betongkommunister har något att lära från Kollontaj.

Angela Davis är den enda av denna posts revolutionärer som fortfarande lever. Hon var (är?) medlem i USA:s KP, Svarta Pantrarna och några andra grupperingar. Svarta Pantrarna var en speciell organisation i det att de var oerhört disciplinerade och militanta - men slog aldrig först (kritiken kan ju vara att de aldrig heller slog till: som dagens rasistiska USA kan vittna om). En liknande organisation med dess höga grad av utveckling och styrka har nog inte setts till i Amerika sedan revolutionskriget (om ens då).

Davis är akademiker och har skrivit mycket om rasism, sexism och klassförtryck. På något sätt vittnar hennes tid som aktivist om de olika situationer som striderna mellan de som har, och de som inte har ter sig. I vissa fall måste stöten riktas mot en rasistisk polis- och våldsapparat, i andra står striden mellan kvinnor och män.

Slutligen är det Rosa Luxemburg som vi kommer tillbaka till. Rosas konsekventa hållning som vänstersocialdemokrat kan spåras från de tidigaste skrifterna, till brytningen med SPD och Spartakus-förbundets uppror. Även om man kan säga att Rosa är betraktad som ett helgon snarare än en djävul som Lenin för att hon misslyckades snarare än lyckades med sin revolution måste man se med nyktra ögon på hennes verk och teoretiska arv. Hos Luxemburg finner vi fortfarande det förenande som existerar i arbetarrörelsen före de värsta splittringarna - men inte den utopiska "vänstersocialism" som vissa inbillar sig finns eller funnits. Rosa var en revolutionär, framburen av det tyska proletariatet och de radikaler som högern inom Tyska socialdemokratiska partiet försökte rensa ut. Mer än vad Davis och Kollontaj ägde hade Luxemburg en allround karaktär som man måste se som oumbärlig för de bästa av de revolutionära kadrerna - hon var agitator, teoretiker, politiker, hon var redaktör för Die Rote Fahne och mer därtill.

Men även om dessa tre kvinnor är hjältar, och mer än lite revolutionsromantik borde tillägnas dem så är det viktigaste att säga de bars upp och framåt av arbetarmassorna. Specifikt de kvinnliga arbetarna. Kvinnors arbete i industrin fasades efter hand ut, på gott och ont, och de glömdes bort i historieskrivningen. Familjelönen och kärnfamiljsideologin knuffade hem dem i smutsiga, trånga utrymmen där de blev tvungna att föda barn efter barn och lida alkoholens, smutsens och fattigdomens kval instängda i ett fängelse skapat av ett socioekonomiskt uppburet könsmönster.

Som sagt, industrierna var fyllda av kvinnor som gjorde tungt, manuellt arbete. Exempelvis kunde det handla om att flytta murbruk 12 timmar om dagen, om att bygga flygplan i fabrik, om att arbeta i gruva eller i de arbeten som idag verkar lugna och enkla - i tvätterier, i textilfabriker, på lantbruken. Innan industraliseringen, och fortfarande under långa tidpunkter var arbetet på dessa platser oerhört hårda.

Kvinnor blir konsekvent undanskuffade från alla framstående platser, även de sektorer de själva dominerar. Exempelvis vårdyrken, matlagning, i hästsporter som alla utgörs i stor del av kvinnor är män ledande företrädare. Kommunistiska och andra vänstergrupper har inte varit hjältar när det kommit till kvinnlig emancipation - grabbigheten och machismon existerar fortfarande i hög grad. Men att kvinnor som Luxemburg, Kollontaj och Davis med sina olika intressen, styrkor, svagheter och historiska situationer har slagit sig fram i mansdominerande grupper är inte bara ett tecken på deras egen förmåga utan även den emancipatoriska kraft hos arbetarklassens kvinnor som nödvändiggörs dubbelt upp i deras sits som kvinnor och arbetare. Utan feminism, ingen socialism. Bakom deras porträtt döljer sig miljoner och åter miljoner av okända arbeterskor vars öde vi möjligen aldrig kommer känna. Luxemburg och de andra ger oss en möjlig dörr varigenom vi kan skymta de väldiga strider som varat sedan industrialismen och den moderna sexismens uppkomst.

European Social Forum

If you were unaware the European Social Forum of 2008 is going to be held in Malmö, Sweden. You can read a little about it here. It's still quite a bit far off, but you should make a note of it in your calendar even now.

Ung Vänster Skåne utlovar sexradikala reformer

Ibland blir det ju lite fel... På en affisch från Ung V Skåne står det att läsa "200 000 nya jobb i offentlig sektor - kommunal bostadsförmedling" och slutligen: "sextimmars arbetsdag". Är en sextimme verkligen förbundets arbetsmarknadspolitiska linje?

The Resistance

Lenin's Tomb is spot on again. Read the whole piece!

Actually, Pollitt's position is a little worse than this. A little humility would compel her to recognise that the Iraqi resistance is doing far more to frustrate American imperialism than then American left is. The resistance is supporting us. It is their courageous insistence on combatting an enemy with immense death-dealing power, confronting them in the streets despite years of savage murder, despite the prospect of incineration and shredding, that is causing Bush's unpopularity. This is what caused the House to pass a bill opposing permanent bases in Iraq. It is this which is causing the Pentagon to draw up contingency plans for withdrawal. It wouldn't matter what position American liberals took if the resistance could do it alone, but the antiwar movement is - no matter what the President says - the decider. The articulate antiwar liberals in the media have a unique responsibility to combat racist myths and Pentagon propaganda, not collude in it. Instead of energetically accomodating itself to the beheaders, kidnappers, torturers and murderers in the Democratic Party, the antiwar movement must maintain its political independence. It should stolidly insist that the resistance is largely a necessary response to occupation and not some inexplicable excrescence. Then it will not be caught in the trap of calling for an unprincipled withdrawal which will empower people whom they concede are nothing else but psychopaths, tyrants, theocrats and beheaders. It isn't even necessary for the Nation liberals to ra-ra the resistance: they simply have to stop colluding in lies, recognising old-fashioned colonial mystique for what it is, and let people draw their own conclusions.

En politisk gigant och en smula självironi.

"Och där går Carl Bildt nerför avenyn, iklädd ridbyxor och SKJUTER invandrare!"

Döda, döda.

Här följer ett mycket sansat, tillbakalutat filosofiskt resonemang kring bloggexplosionen inom vänstern gentemot ARENA och postmodernismens vapendragare.

Samir Amin menade att postmodernism var det liberala virusets ideologi till den nyliberala fördelningspolitiken. En sorts make-up för att täcka över sprickorna i samhället och i sig själv för den godlynte, men lite alienerade småborgaren som söker upp en psykiatriker, går in i väggen, går till klubben på helgerna och tittar på Dharma and Greg på tisdagar. Samin Amin hade rätt.

Jag tänker inte länka till alla vänstermänniskor som på kort tid kastat sig över ARENA. Jag tänker bara länka till det här vidriga, klassföraktande inlägget av en total idiot. Bevittna sjukdomen.

Praxis Part 1: Epistemology

No revolutionary movement without a revolutionary theory - V.I Lenin

We are going to start our next philosophical exploration with the concept of praxis. Praxis is understood as practical-critical labour; what Marx writes about in his Theses on Feuerbach. We are also going to discuss how we may use praxis and what solutions it may provide, there are many attacks against Marxism, and while most of them are ridiculous, there are some which requires more attention than the typical sneer you give to the typical sycophantic and incompetent petit burgeoise who believes he can unmask historical materialism with the typical unoriginal platitudes we come across every so often as we go about our daily routines trying to rouse the masses and incite mobs.

One of the charges against historical materialism is how the concept of the superstructure (Swedish: bas-överbyggnad), transforms Marxism into an economist and determinist theory. While I believe that economism is a possible deviation in Marxism, I am not going to join the chorus of modern Marxists that shake their fists at imaginary economistic philosophers - simply because I don't know of any. Rather, I know that there have been some and that it is possible that some exist, but it is hardly the case that any of the important scholars have been hopelessly infected with economism. Who really believes that there is a 1-1 relationship between the base and the superstructure? What would it even mean for there to be a 1-1 relationship?

Praxis and the Dialectic

For us to understand the concept of the superstructure and to develop it further and allow for us to realize the narratives, ideologies and systems within the superstructure we must maintain and understand the concept of praxis as a central point of Marxist philosophy. The manner in which we organize our economic life creates a basis for reflexive understanding of the world and ourselves. It is of course not the "big Lie" that some philistine right-wing idiots blabber on about, but rather a system of lived experience based around a continous input from the material realities of life. In a less academic fashion, we can simply say that the medieval peasant who worked the fields every day, far from any major center of commerce, will develop a certain understanding of the world. He understands how his tools work, how the weather changes, how he must reap and sow, etc. Around him is built an extended family unit, varying in size and composition on the basis of the individual family, the economic base but also the superstructure - what might be called pure chance, but also involves learned tradition, superstitions and other things. From the basic understanding given from the reflexive consciousness produced by habit is raised the movement towards the world as well - the faint grasping for understanding offered by religion and magic, the solidarity caused by the necessity of the situation with other peasants and so on.

Praxis then is dialectic in the true sense of the word, it contains the two parts of theory and practice, molded together but also 'exploding' - causing revolutions in understanding or practice. Practical reality gives us input, but unfortunately not as easily as Lenin believed when defending a simple reflexive materialist epistemology in Materialism and Empirocriticism there is the necessity of existing ideological frameworks for us to understand the world. It is what the child learns through the pedagogue that is his parents in combinations with the playing, chewing, touching and hurting that are the lessons of the baby.

Science

Aligning myself with Thomas Kuhn I am of the opinion that science is dependant on pre-existing notions of philosophy, theory and concepts. Einstein's debt to Spinoza, Newton's to the alchemists and so on are all illuminating examples. All science is built on tradition, and metaphysical examples can be a helpful guide to breaking through the invisible cages of language and the dormant metaphysics existing in all scientific theories.

So we find then the concept of praxis at the heart of science as well. A society of a certain type with a specific material basis and development in the superstructure can open up radical new ways of understanding reality, which is of course also indicating that there are ten doors closed for every one door opened. But that is the way of things, ability provides means but is also excluding.

Mass Struggle and Ideology

Through the economic floor that the classes rise up on they continously come into conflict with one another until the means of production have matured enough to cause the release that is revolution. Classes see themselves through the stories they tell themselves - part lies, part myth, part self-delusion and part insight in tradition, history and modern politics. All grounded in the ongoing struggle of praxis that shapes and reshapes currents of thought, action and organization. What is part and parcel for one group within the two vast classes might be foreign to another part. Thus we find the insistance on anti-fascism within certain elements of the leftist movement, while others are more concentrated on the defence and development of the welfare state. From time to time we confuse our tactical and strategical choices with our genuine causes. Believing that there is a value in itself for, for example, the welfare state. Certainly, to understand the development of political organizations it is vital to understand the traditions that give rise to both the deteriorations of Leftist groups, as for example the split in 1917.

The masses are taught, disciplined and developed in their class consciousness through their activity in the class struggle. Their practical-critical development is caused through actual action rather than the passive consumtion of ideology - whether from a party or media. While these might be effective leaders, interpreters or theoreticians in the Gramscian tradition they are no substitute for actual class consciousness, generated through the realization of the class system that is only revealed to the large majority through their own eyes.

Postmodernist Blahblahblah versus Positivism

The idea of praxis might be co-opted by postmodernists from time to time, but it is actually a defence - the only defence - for materialism. The most effective argument for the existance of an objective reality is that it changes over time. It deteriorates, it grows, it falls apart and it comes together again. Disasters happen, forests burn and seas are made dry. Humanity may influence nature, but doesn't rule it. It makes no sense to attribute these changes that are so often foreign to our conception to our reality to a priori existing filters in us - the filters that truly exist are most likely biologically evolved to aid us in decoding other human beings and to increase our efficiency in manipulating reality.

Both postmodernism and positivism, at least in their vulgar forms, make the same mistake to see reality as given through either social creations or 1-1 reflections of reality. I am not going to insult either tradition in saying that they are all in that manner, but that the difference between Marxist Third Way-ism in the question of epistemology is the insistance that praxis solves many metaphysical questions as well as ties in important understandings of humanity and nature - two things that should not be as separate as both the postmodernist and positivist tradition make them out to be.

Ner med Mellisarna, eller: hur jag började oroa mig och lärde mig hata klasstramsande kulturvänsternissar

Ett jättelikt och jättefrustrerande ideologiskt problem är vänsterakademikers nostalgi och melankoliska relation till klassbegreppet och klasskampen. Specifikt i form av vänstermänniskor som skriver om den arbetarklass som aldrig brytt sig om revolutionen, som inte velat gå med i ett avant gardistiskt parti eller helt enkelt - never got it.

Det är en urgammal och jättetråkig pseudoberättelse. Och ni känner alla till den. Den frisinnade vänsterintellektuelle ger sig ut på ett korståg för att frälsa arbetarklassen och möts bara av skepticism från den klass han inte ens tillhör. Det är en saga upprepad i medier så olika som DN:s ledarsidor och i filmer och böcker av just avdankade radikaler.

Exemplet här gäller den här artikeln av Patrik Svensson från Sydsvenskan. Den är bra på många sätt och vis, men är samtidigt helt ute och villar i dess märkvärdiga analys.

Tvärtom har de (radikalerna) till och med distanserat sig från dem, i sin revolutionära iver har de anammat en syn på arbetarklassen som ”en besynnerlig blandning av passiv boskap och den naturliga inkarnationen av alla socialistiska dygder”.

Det är en skamfull upptäckt som jag alltför väl kunde känna igen när jag gick i demonstrationståg där medelklassbarnen ropade om ”arbetarklassens kampenhet”.

Men för guds skull. För det första: vad måste man göra för att vara arbetarklass idag egentligen? Arbeta i en gruva 12 timmar om dagen och äta grus till frukost? Många, många svenska arbetare är akademiskt utbildade. Att man inte förmår en djupare analys utan placerar alla som har högskolepoäng i "medelklassen" (usch, vilket ord! Bara med det är man ute och cyklar!) är katastrofalt. Jag har hört talas om diskussioner på en onämnd organisations kongress där man kvalar ut sjuksköterskor ur arbetarbegreppet för att de just har en utbildning förlagd till högskolan. Det är helt uppåt väggarna.

För det andra, riktat mot eventuella mellanskiktsaktivister som man hör om i de här berättelserna: är det någon som är så dum i huvudet att de tror att ett gäng flygblad, en demo, att sälja en tidning eller vad som helst kommer väcka revolutionärt klassmedvetande så borde de fan få stryk. Revolutionsromantik i all ära, men alla måste väl fatta att man inte startar det heroiska folkkriget igenom att göra ett fult flygblad och dela till några knegare någonstans. Radikalism, liksom kärlek, kräver både passion och långsiktigt arbete. Det tar år att bygga upp förtroende, en partisektion, en stridbar fackklubb eller bara trovärdighet.

Så det här med utanförskap för klassen, tja, visst händer väl det. Men det betyder ju inte att man är en mellanskiktsdrömmare för det. Jag är en arbetare, men jag har ingen mystisk koppling till andra arbetare som gör att jag kan kommunicera lättare för det. Liksom andra bär jag på mitt kön, min kulturella praxis, etc. Politik är ju ofta pedagogik, och hur man ska kunna kommunicera på ett rimligt sätt med så breda lager som möjligt i politiken efter behov.

Som någon sa, arbetarklassen är mer en klass i sig än en klass för sig i dagens Sverige. Men arbetarklassen har i mångt och mycket otroligt avancerade idéer om fördelningspolitik, klassförståelse, etc. och överträffar ofta akademiker. Att upprepa sagan om desillusionerade 68' maoister eller andra tokar är ett effektivt sätt att förstöra en politisk hållning igenom att smutskasta alla de arbetare - för de var många - och även mellanskiktare som var uppriktigt politiskt övertygade och aktiva på 60- och 70-talet. Man kan inte bara undvika att komma ihåg att Sverige var ett av världens strejktätaste länder, inklusive vilda strejker av olika typer, att vi hade en socialdemokrati som var oerhört radikal på många sätt och vis och fantastiska framgånger på feministiska, miljöpolitiska, etc. områden som tillhörde den "nya vänsterns" intresseområden.

Nästa gång ni hör antingen en borgare som gnäller om att man aldrig varit del av den klass man säger sig representera - kom ihåg att vi faktiskt har ett rimligt klassbegrepp. Och skulle ni inte vara en del av den - vem bryr sig? Det är faktiskt inte förbjudet att ropa "Internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet!" i en demo bara för att man innehar en annan position i en samhällsekonomisk struktur än majoriteten. Det enda som kanske är förbjudet är att förstöra för alla andra igenom demobiliserande fantasier om klassen, vänstern eller den politiska uppgiften.

Revolutionär taktik

Under senare tid har jag funderat mycket kring taktik och tankarna rör sig kring ett par olika saker. En av dem är uppställandet av paroller och utvecklingen i kampanjer. Politiskt arbete handlar ofta om att bygga opinion och försöka svänga folk mer åt vänster i allmänhet. Den leninistiska partilinjen är ju generellt att bygga upp stöd och förtroende för partiet igenom dagspolitiska krav, även om sådana inte alltid skulle vara möjliga. Detta exempelvis för att tvinga andra organisationer att avslöja sig för vad de är, såsom den gamla enhetsfronstaktiken gentemot socialdemokratin där man ställde krav som reformisterna inte kunde gå med på utan att bryta mot klassamarbetet. Den gamla anekdoten med Lenin och tévattnet är en annan.

Till skillnad från detta kan vi då tänka oss Luxemburg som lägger stor vikt vid det ständiga inpräntandet av den revolutionära nödvändigheten och det långsiktiga målet, socialismen. Mellan dessa två linjer finns det en motsättning, i alla fall generellt. Den här posten är en diskussion om revolution och reformism som också berör militanta undersökningar som kampmetod, som efterlyst av en kamrat på den här bloggen, samt Vänsterpartiets + medföljande organisationers problematiska ställning i frågan om taktik och organisation.

Revolution

Vi har väl alla träffat dem - tokarna. Kalla dem för SP, KP, Perus Kommunistiska Parti eller någonting annat. Vi får sektiga flygblad av dem som handlar om varför de har rätt och alla andra har fel, och börjar sedan gorma om revolution. Den leninistiska linjen är ett försök att överbrygga den här tokfaktorn och skapa masspartier med bas i arbetarklassen som kan agera som ett avantgarde och driva fram och sedan utkämpa revolutioner. Kräv bröd och fred tillräckligt hårt och arbetarklassen kommer sluta upp när man bevisat sig.

Problemet är att det finns en övergång mellan det man talar om till massorna och det man själv snackar om. Å ena sidan revolution internt, å andra sidan reformism utåt. Övergången för rekryter kan vara svår och förvirrande. Än värre är det som har hänt i Sverige, och som man kanske kan spåra tillbaka till den eurokommunistiska strömningen i allmänhet. Om man har dagspolitiska paroller och vill agera som enad trupp måste man inpränta parollernas vikt i medlemsbasen. I ett parti eller organisation som saknar organiserad studieverksamhet kan lätt parollerna bli den politiska verkligheten och utvecklingen i nyrekrytering och politisk linje utmynnar i reformism.

Men finns det då något sätt att klara sig undan att antingen bli en ultravänsteristisk tok eller sosse? Eventuellt. Kanske finns det taktiker som har en större tendens att väcka klassmedvetande.

(PS: Jag har ingenting egentligen emot KP eller SP, så ta inte illa upp om ni råkar vara medlemmar där, de tjänar endast som förklarande exempel.)

Revolutionär taktik

Det finns ingen klar färdkarta till revolutionen. Men vi har lärt oss ett och annat efter den långa tid som vi har varit involverad i den organiserade kampen gentemot kapitalet. En av de saker vi förhoppningsvis har förstått är att kunna plocka åt oss olika taktiker från olika strömningar och anpassa dem efter vår konkreta analys. Det är styrkan av det revolutionära partiet: dess utomparlamentariska och parlamentariska ben bildar tillsammans en aktionsenhet som överträffar alla andra organisationsprinciper i dess bredd och mångfald i taktik och strategi.

För att stjäla lite då, Militanta Undersökningar beskrivs på ett ypperligt sätt här av bloggaren Guldfiske. Som ni kanske snabbt förstår tillhör inte metoden direkt den kanske typiska leninistiska, centristsocialistiska linjen (gentemot ultravänsterister och socialdemokrater på de ideologiska flankerna) utan den italienska autonoma marxismen.

Jag ämnar återvända till militanta undersökningar senare, men de är väl värda att tänka på som ett sätt att uppmana det politiska subjektet och följa det i sin förståelse och förhoppningsvis handling i sin politiska situation. Det vill säga: det uppmanar subjektet till aktivt motstånd vilket inte passiverar som dagspolitiska paroller kan göra, eller verkar helt skogstokigt i dess vilda skriande efter revolution. Det har sina brister, självklart, men alla som inbillar sig att politisk verksamhet inte tar tid och att man inte måste spendera åtskilliga månader och år för att bygga bara en bra grund att stå på i ett område, arbetsplats eller skola är hopplöst naiv.

Är det då en Luxemburgistisk dröm? Att mana till strid för det långsiktiga målet, att få massorna att röra sig själva och kasta sig in i masskampen? Kanske. Förhoppningsvis kan det spridas som kampmetod. Just nu är vår arsenal hopplöst tom. Varje vapen mot borgerligheten förtjänas att testas.

Reformism

Vad är reformism, egentligen? Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna återigen. För många är reformism ett skällsord, för de flesta är det nästan självklart. Reformer är värdefulla, att förneka framstegen som gjorts sedan arbetarklassens organisationer steg in på den politiska arenan är omöjligt.

Men reformismen är bara en del av det politiska arbetet. En del som tyvärr tar över mer och mer. Utan trycket från en massrörelse är reformer som verkligen hotar eller förändrar systemet omöjliga. Inte heller kan vi uppnå någonting reellt utan praktiker som utgår från de politiska subjekt som berörs. Ingen jämställdhet utan kvinnors handling, ingen socialism utan arbetarklassens aktiva och ledande roll.

I dessa dagar av sossefiering är det inte märkligt att delar av vänstern i Sverige ser tillbaka på forna tiders socialdemokrati som någon form av hjältar. Det bör kommas ihåg att SAP förföljde och jagade kommunister, syndikalister och andra som inte ville hålla käften, rätta sig i leden eller bekämpa kapitalistklassen. Deras fifflande, deras svågerpolitik, deras svek gång efter annan, deras folkhem med dess inkluderande och dess exkluderande och dess klassförräderi. Nej, för fan kamrater. Om vi är Luxemburgister eller Leninister i den politiska taktikens mening är ointressant - om så vi höjer våra ögon mot det fjärran målet och den hårda striden där, eller om vi med praktiskt blick ser tidens tand och kampen som rasar runtomkring oss kvittar vilket. Låt oss för oss själva erkänna vårt mål. Låt oss sedan formulera en strategi och en taktik därefter. Vi har allt vi behöver, bara vi vågar använda det.

The morality of occupation and the irony of history.

So apparently it's 49 years since the Iraqi revolution that founded some basic rights and whatnot for Iraq. Interestingly, it's been championed by al-Talabani and a statue of one of the leaders of the revolution has been erected. Ironic how the burgeoise manages to get things half right.

The reports keep pouring in about the things that are done in Iraq. Even a cursory glance at the conflict is heart-rending. The numbers of casualties and injured are beyond a million, the torture, the prisons, the state of emergency are all known, the Bush regime is not even trying to cover it up anymore. The game right now is to break Iraq apart and to stop a united liberation front.

There are some good news from Iraq, of course. The secular and socialist resistance groups that have been noted here and there, the oil union strike, the movement of the Iraqi labour in general against the occupation (perhaps together with their CP eventually?). I am not going to moralize about the resistance in general however. Whatever needs to be done must be done. Every dead occupant is a victory for the resistance. A resistance that allows the Bolivarian revolution the space to develop, a resistance that is the first bulwark against an insane assault against Iran, a resistance that is the focus point of modern liberation struggles.

There is only one thing that is truly disheartening about the rising death toll of the occupants. That their officers and their leaders aren't the ones littering the streets or getting blown to pieces inside their APC's. Instead, poor people from across the land of the brave are killed in back alleys of Kirkuk and the streets of Baghdad.

War has everything to do with morality. With what happens to people who torture, and are told that they should torture. About what happens to those who are forced to watch what little they have be destroyed, their friends and family murdered, the arbitrary arrests, the lies, the destruction of the lives they lead, the stories they are told about themselves and the world. Yet, what is more of a moral stance than to resist?

49 years ago was a revolution of some kind, then. Now the oppressors are back, some who speak with the same British accents as they did then. The Yankees, however, are proving more than capable heirs to the imperialist throne they ascended after Britain slipped back into a second-rate welfare state with it's ruling class faded dreams of imperialist glory. Morality, if it can ever be understood, cannot be anything but the ordinary Iraqi who is one day fed up - not because of Islam, or because of a Ba'ath party membership, or because he hates our freedom - but because he cannot abide his situation anymore and grabs his kalashnikov or a bomb belt, and starts to resist. Like the unknown thousands, millions, billions who have throughout the ages fought, bled, died and celebrated in their struggles against patricians, knights, lords, imperialists, vice roys, capitalists and others from the upper class they remain entitled to our respect.

Summer of 69

Haven't you heard? Copenhagen is in this year.

The protests continue for Ungdomshuset with the Thursday demos still going, occupations are started and then evicted, confrontations occur and a number of fantastic events will occur. Go to vacation in Copenhagen!

(And check the site out: http://ungeren.dk/ )

Äesthetik des Wiederstands

Jag har nyss blivit klar med en av mina projekt för sommaren: att läsa klart Peter Weiss Motståndets Estetik som kom i nyutgåva i Sverige för några månader sedan.

Jag kan säga att jag inte blev besviken, tvärtom, snarare. Liksom Kapitalet var den bra mycket mer lättläst än vad jag förväntat mig, och jag slukade hundratals sidor åt gången. Ett sant nöje att läsa och en oerhört mäktig litterär upplevelse. Varmt rekommenderad!

Motstånd är ett tema som jag tror kommer dyka upp mer och mer, det är Vänsterpartiets politiska linje gentemot borgarna, det är Septemberalliansens försök gentemot överheten i landet och i LO.

Det är värt att vakna upp från de förslumrande berättelser som vi byggt upp våra liv kring. Om hjältar, nationer, krig mellan det goda och det onda och komma ihåg det vardagliga motståndet, och det exceptionella motståndet. Kampen förs inom och utom oss gentemot en överväldigande ideologisk framstöt ifrån borgarklassen som försöker rena historieskrivning, kultur och filosofi från dess formativa rörelser: arbetar- och borgarklassen. De hamnar alltid i obeskrivliga antinomier där det blir omöjligt att förstå oss själva och den värld vi lever i och som atomiserar oss och passiverar massorna.

Weiss är humanist, och det märks. Jag menar inte det på ett bra sätt. Liksom Althusser anser jag att humanismen är en ideologi, en ideologi skapad av liberalismen. Det är sympatiskt, men det man lär sig av Motståndets Estetik är att rycka sig ur det tillståndet. Det är en kamp, eftersom det krävs mycket möda att slita sig loss från förhärskande föreställningar, speciellt om man är upptagen av arbete eller skola.

Vidare har Motståndets Estetik ett värde som historisk bakgrund, till den svenska välfärldsstatens repressiva funktioner, socialdemokratins svek och kamperna i Tyskland i den första halvan av 1900-talet. Det är också en berättelse om kommunistisk teori och organisation, spännvidden mellan den nödvändiga disciplinen hos en revolutionär och hur det uppkommer en ny härskande politikerklass som kväver motståndet med de verktyg och organisatoriska funktioner som var uppbyggda för att på det mest effektiva sätt övervinna den borgerliga staten.

Men jag ska låta er själva få ut det som ni behöver och får ut av Peter Weiss, och avsluta det här med första delen av den första punkter av hans "Tio arbetspunkter för en författare i en delad värld." Den hade likväl kunnat kallas för "Tio arbetspunkter för en bloggare i en delad värld" idag.

"Socialismens riktlinjer innehåller för mig den giltiga sanningen. Vilka fel som än begåtts och kommer att begås i socialismens namn, så borde de uppfattas som lärorika exempel och underkastas en kritik som utgår från den socialistiska åskådningens grundläggande principer. Självkritiken, den dialektiska dispyten, den ständiga öppenheten för förämdring och vidareutveckling är beståndesdelar av socialismen. Bland de båda valmöjligheter som jag i dag förfögar över ser jag bara i den socialistiska samhällsordningen möjligheterna att övervinna de rådande missförhållandena i världen."

Om vi inte ser det, finns det inte

Jag brukar inte ägna mig åt skrivande som handlar om att tycka synd om de svaga eller bli indignerad över deras situation. Det kan andra vänsterbloggar få göra. Det som sätter ord på min politiska hållning och uppfattning är snarare hatet och indignationen från Rosa Luxemburg, Leon Larsson eller Malcolm X, inte Jesus eller en peace and love idé om samhället och politiken. Men vissa saker gör en faktiskt upprörd. Läs Hanna Gunnarsson, Vänsterpartistisk kommunfullmäktigeledamots två poster om bänkdebatten i Lund. I korthet kan man säga att några borgare vill ta bort bänkarna där A-lagarna i Lund sitter, helt enkelt för att jaga dem ur sikt. Läs här, och här. Hanna är som bäst när hon skriver såhär:

Det verkar finnas folk i den här staden som tror att samhällets problem med missbruk, arbetslöshet och hemlöshet löses genom att man tar bort bänkarna i stan. Det är ju skrattretande! Det handlar ju självklart inte om bänkar. Det handlar om att lundaborna, eller en del av dem, inte vill bli varse om samhällets problem. Istället för att fundera på vad vi egentligen måste göra, väljer man att blunda och ta bort bänkar!

Ett gäng borgare vill alltså bara jaga bort dem från där de sitter. Skyffla undan problemet under mattan. Som Moderatsvinet i Malmö blev "upprörd" varje gång han såg en tiggare på gatan. Som borgarrådet i Stockholm som också vill jaga trasproletariatet. Som om det inte är nog redan. Som om inte de blir spottade på, misstänkliggjorda, utestängda. Som om inte polisväsendet trakasserar och spöar dem. Jävla borgare.

Hissmusik

Från Ung Vänster hittar jag följande krönika som jag överlag tycker är bra. Den här posten handlar inte om den. Den handlar snarare om det kommentarfält efter den som jag med skräck, avsmak och skadeglädje (för hur dumma i huvudet de är) läser.

Kommentar 1:

(...)
Hmmmm.... John Lennon skrev en gång i tiden en låt som hette Imagine som handlade om vilken bra värld det skulle kunna bli om vi behandlade alla lika, suddade ut nationsgränser och slutade upp med religiös fanatism. Janouch verkar dock ha en ANING annan inställning till livet för här ska combatbyxorna på och kvinnor ska ENBART hjälpa andra kvinnor. Bevare mig för människor som nu 2007 beter sig som en liten tysk med ful mustach gjorde på 30:talet.

Fullträff på första! Som alla vet är den som först kallar en annan människa på internet för Hitler den som vinner.

Kommentar 2:

Så här kan man titta på område efter område och jag tycker inte det är märkligt att Schyman och gänget fick ca 1% av antalet röster när hela den feministiska rörelsen bygger på otroliga överdrifter som antingen beror på oförstånd eller oförmåga att ta del av neutral forskning. I genusforskningen har man redan från början bestämt sig för vad man vill hitta och gör ALLT för att teserna ska stämma.

Neutral forskning*?
(*översättning från liberaliska: neutral forskning är sådant som visar att kapitalismen är det bästa som någonsin hänt, att män faktiskt förtjänar högre lön än vad kvinnor gör pga. marknaden, [och för att kvinnor är lite mer flamsiga och sådär dumma i huvudet du vet], samt att blattar inte alls blir diskriminerade. Folk tycker bara lite illa om dem. Se även: Svenskt Näringslivs rapporter.)

Kommentar 3:

Det är just det som är grejen, de feminister som företrädelsevis figurerar i pressen målar upp världen i svartaste svart och vitaste vitt. Alla män sägs ingå i ngn slags patriarkat som av ngn outgrundlig anledning skulle ha mer makt än alla kvinnor. Gruppen män utmålas också som våldtäktsmän och hustrumisshandlare detta trots att forskningen visar att drygt 90% antingen är alkolister eller har psykiska problem, eller både och. Lönerna är ett annat exempel där gruppen män i vissas (!) ögon verkar ha tillskansat sig ordentligt mycket mer än gruppen kvinnor, och det helt orättvist. Jaha? Men de neutrala institut som analyserat inkomstskillnaden har tillskrivit allt förutom 1 % till vilket område man arbetar inom, hur lång tid man varit anställd, meriter osv.

Jackpot! Notera den liberalt typiska idén att missförstå vad en "struktur" skulle vara, det trendiga misstänkliggörandet mot feminismen och - som pricken över i - en återupprepning av en totalt blåst uppfattning om vad själva poängen med att förstå kopplingar mellan yrkesgrupper, deras sociala uppsättning och historiska strider gentemot vilken lön de har i snitt. (ett typiskt svar från liraren här skulle kanske vara: "men vadå? Lönen man får är ju den man förtjänar!"). Kandidat nummer 3 är min egen favorit, men jag vet att jag kommer att hitta dussintals till av totala stolpskott som kommer upprepa ungefär liknande argument. För övrigt kan jag nämna att vissa KOMMUNISTER uppskattar att upp till 90% av alla som skriver sådana här kommentarer också är män.

PS PS PS!

Som en skänk från ovan såg jag nyss följande inlägg från ett okänt borgarpucko. Success!

Tosselitoss K18 från Lund i Skåne län, Idag kl 03:04 ... på nästan alla områden? PK-nissar och allehanda feminister brukar allt som oftast basunera ut att kvinnor allt är lika bra eller bättre än män på allt och inget, men om vi kollar på rena fakta så ser vi ju motsatsen. All världens toppolitiker, toppforskare, uppfinnare, idrottsmän, tänkare, filosofer, matematiker, musiker etc etc är ju män! Till och med världens bästa kock är man. Feministerna kan skrika sig hesa om att kvinnor fungerar bättre i sociala situationer, eller är bättre på att ta hand om barn. Men utan män så hade samhället stått stilla. Varför detta manshat?

Det är ju helt otroligt.

Flersystemsteori?

Just nu är en av de intressantaste områdena för vänsterteori olika former av flersystemsteori, vare sig det är "equal but separate" mellan rasism/sexism/klassförtryck som system eller det är intersektionella lösningar. Vikten av att utveckla och bygga upp dessa teorier är oerhörd.

Jag tycker det finns ett stort problem med att tala om separata förtryckssystem, skälen är att det verkar helt omöjligt att skilja dem från varandra. Att tala om dem som separata, men att de går in i varandra är problematiskt ur en historisk synpunkt också. Rasism, exempelvis, har uppkommit i modern form ur överklassideologier under imperialistiska faser och höjdpunkter i utvecklingen. Våra rasistiska stereotyper är i högsta grad skapade av schabloner framtagna vid universiten, varav en modern form av detta är Samuel Huntingtons "Clash of Civilizations" där författaren hävdar att dagens stora strider är mellan kulturer. Samtidigt är rasism självklart inte något som kan reduceras till kapitalism; men vad skulle det ens betyda att göra det? Vad i den ideologiska överbyggnaden kan reduceras ner till den (sen)kapitalistiska produktionsbasen? Att göra något sådant vore ekonomism, dvs. tron att det föreligger 1-1 relationer mellan bas och överbyggnad.

Althussers lösning att hävda att den materiella grunden bestämmer i sista hand inte perfekt, men beskriver på ett adekvat sätt hur man bör förstå ekonomiska impulser i större samhällsförändringar. Men metaforen bas-överbyggnad ger vissa problem när man talar om system, just för att vi försöker skilja ut sexism och rasism som separata för att vi inte kan kvala in dem i den rena överbyggnaden. Ofta är det enda sättet vi kan redogöra för vad vi menar är igenom att se dem som pelare, en metafor som vilseleder oss från dess egentliga struktur som mänskliga praktiker inbakade i varandra och i hög grad oskiljbara.

Jag försöker inte hävda att socialism och rasism eller sexism är inkompatibla, utan snarare: sexism, rasism och andra förtrycksstrukturer kommer inte ta samma form eller vara direkt igenkänningsbara i ett annat ekonomiskt-politiskt system.

Varför ska man då säga så? Jo, för att stora delar - om inte majoriteten - av andra tiders, speciellt under andra produktionsepoker, tänkande och praxis är oerhört svårbegripligt. Det är vad Thomas Kuhn kallar "inkommensurabelt", att deras skäl och deras sätt att utföra saker och ting inte är någonting som vi kan relatera till utan stora ansträngningar, och även då mest med gissningar. Som exempel kan man ta den moderna Platonforskningen där man gärna framhåller hans idéer om hur staten ska organiseras med diktatur, ideologi, etc. samt hans relativt progressiva uppfattningar om kvinnor. Det man dock inte talar om, för att det inte alls verkar ha något sans överhuvudtaget är hans märkliga svamlande om hur världen svänger i en jättelik linje fylld av liknande runda kulor som ligger som på en sträng (beskrivs i slutet på Staten). Vad Platon menar och pratar om är inbegripet i hans begreppsvärld, uppbyggd av en ideologi med en helt annorlunda ekonomisk bas. De föreställningar och den kollektiva praxis som Atens överklass inbegrep sig i kan inte förstås rakt av utan filtreras igenom vår egen ideologiska dechiffrering (och det är säkerligen vad ideologi är, ett sätt att förstå, kategorisera och begreppsgöra som möjliggör interaktion mellan människor, och mellan människor och världen).

Sexism och rasism idag kan inte förstås utanför det kapitalistiska samhället vi lever i idag och den praxis som vi inbegriper oss i. Inte heller kan kapitalismen förstås utan sexism och rasism, men bilden av flera stora system som står bredvid varandra och kollektivt förtrycker/ljuger för oss är inte passande. Istället måste vi förstå att de föreställningar vi hyser ger upphov till en praktik, och tvärtom igen. Bilden bör istället inriktas på människors handlande och förutsatta idéer som bygger på varandra och förändras utav varandra.

The Great Conspiracy, (plus Postmodernity).

Lenin's Tomb offers an insightful look on the problems of conspiracy theories. The following quote illuminates the main point:

I tried, then, to see if historical examples could illuminate the matter: for instance, the iconoclasm during the Dutch Revolt being put down to a tiny conspiracy; the French Revolution being described by Burke and others as a conspiracy of Freemasons and secret revolutionary organisations; anti-Jesuit myths in 19th Century France. In fact, early-modern Europe contains dozens of such examples, and usually they are a form of elite thought when faced with revolt. in other words, there can be nothing fundamentally wrong with the system, so a small group of conspirators must be behind it.

Conspiracy theories appear when there is no ideological critique in a society that exists in more than sects. The problem of, for example, 9/11 conspiracy theories like Loose Change is that they are pointless, and even worse - it suggests, as lenin does say, that the system actually works. Conspiracy theories are what makes the system fail, nothing else.

The reason why I would like to say that they are pointless is that even if it was an inside job, and even if there were bombs in the aircraft, and even if the Bin Laden's were flown out of the USA the very evening of the attack it doesn't change the fact that the United States is an imperialist nation with heavy repression in every boundary of life. Class, ethnicity and sex is more prevalent systems of oppressions in the US than it is in almost any other nation in the Western world, and certainly earning a high ranking in a completely international respect as well. No secretive cabal can change the fact that such conspiracies are - if they even exist - the result of the structure and not it's cause. It is the structure that must change, small groups are unimportant.

Lenin goes on to make a few other remarks that I think are important for a philosophical discussion, however:

...postmodernism, if it has any meaning, is an attempt to account for the breakdown in confidence in the forms of knowledge associated with modernity, whose calamities – genocide, colonialism, racism, enslavement programmes, eugenics, gender repression – clearly called them into question.

I am incredibly uncertain if we should truly talk about a metanarrative of modernism and postmodernism. Certainly, there are always (instabile) cultural means of praxis and currents in thought which together founds traditions, culture, etc. The struggles of the last few centuries have not been one of modernity with different "wings" of modernity battling out. Ie, socialism vs. liberalism, sometimes together against conservatives. I believe that this is what Immanuel Wallerstein tries to say a couple of times when he describes socialism as the left wing of liberalism and conservatism as it's right wing. Though all these groups are influenced from time to time by "modernism" and now, by "postmodernism", they are not purely ideological differences within the same belief system. Rather, they are formed by the economical base and political subjects that created them which is a world of difference.

Postmodernism is a difficult phenomenon, particularly as zealots such as Zygmunt Bauman have in recent years backed off from it, instead speaking about hypermodernity and whatnot which has perhaps held back the ideological wave some. There are many condemnations of it, from analytical philosophers who froth around the mouth when they so much as hear a mention of it, to Marxists who claim that postmodernism is the superstructure of neoliberal economics, to excited '68's who claim that it is the salvation of us all.

Politically, I believe that postmodernism is a disaster. It diverts the political power of the masses to individualistic, rather than collective projects. It dismantles all belief in change and disassembles political organization. There are, of course, powerful things to learn from postmodernism however. From the very concept of narratives, deconstruction we can go quite far.

Praxis and Politics - Individual and Collective.

At long last comes another post. The lack of posts on here has been due to visitors from abroad. While this will not be a very long post, there are a few issues that are in need of being repeated - ad nauseum if necessary.

I have previously written about the self and politics, about the major breakthrough that feminism brought - the revelation of the personal as political. While some might condemn it as "identity politics", and while certainly it can veer off into that, it is a necessary tool to break through burgeoise ideology.

In the latest issue of New Left Review Malcolm Bull has written "Vectors of the Biopolitical". While this is no time to write a full post about it, he touches upon some important things. Above all the importance of Aristotle - especially for socialists and feminists.

Aristotle is one of the most important philosophers and one that Marxists should pay more attention to. Reading the Nicomachean Ethics, for example, gives you the basic value theory of Marx - without the necessary component of where value comes from, how it is produced. Marx, in his typical fashion, goes on at some length about the genius of Aristotle, but also that he lacked the ability to truly grasp the labour theory of value due to his position in society and the underdeveloped nature of production in the antique world.

Also, Aristotle's old claim that man is a political animal is an ancestor of the fact that the personal is political. The philosopher was of course one of the ideologues of patriarchy, as well as having quite a few racist notions. However, we can use quite a few of the insights that he had and that he was unable to explore and understand.

Man as a political animal and virtue as it connects to the human community which in itself is part of the polis, engaged in a structure that must be - cannot be anything but - political is essential to an understanding of morality and humanity. That also that the family unit and the private sphere is subject to power relations, ideology and politics is the key to create equality and the destruction of gender roles.

The fact of the matter is that all humans are political animals and that they are all engaged in politics daily, throughout their waking hours. The realization that there exists structures of power and ideology and the consciousness that is awoken about what happens at work or at home is the smashing of reification. Of course, this is not an easy process, but it is a revolutionary one. And indeed, life as it is is painful, filled with unknown problems and alienation. Only through collective action that awakes political consciousness can women be emancipated and a revolutionary movement awoken. Politics is what happens in your backyard, in your bedroom and what you do at school. Organizing and awaking the consciousness is what we try to do in the Left - or what we should do.